Svenska möss och spanska pitbulls

Abstract

I januari 2006 lämnades en polisanmälan in mot generallöjtnant Vjatjeslav Sucharev som vid tidpunkten befann sig i Sverige för en militär samövning mellan svenska och ryska förband. Anmälan gällde misstankar om grova folkrättsbrott begångna i Tjetjenien ämnade att lagföras av svensk domstol under principen om universell jurisdiktion. Den internationella åklagarkammaren i Sverige valde dock att inte väcka åtal på premissen att den misstänkte skulle åtnjuta immunitet för de brott polisanmälan grundade sig i. I andra länder såsom Spanien och Belgien har åklagare gjort andra bedömningar, och har valt att väcka åtal med stöd i principen om universell jurisdiktion. Denna uppsats granskar emellertid detta disparata förhållande och kommer till slutsatsen att den svenska åklagarens beslut snarare emanerar i den judikativa maktens politiska känslighet gentemot den exekutiva makten i folkrättsligt känsliga ärenden. I Spanien visar sig den judikativa makten, givet konstitutionen, kunna förhålla sig oberoende gentemot den exekutiva makten. I Belgien kom den legislativa makten att inskränka den judikativa maktens möjligheter att fortsättningsvis väcka åtal under universell jurisdiktion.

Nyckelord: Universell jurisdiktion, internationell rätt, Sverige, Spanien, Belgien





Innehållsförteckning

1. Inledning 4
1.2 Syfte och metod 5
1.3 Problemformulering och hypotes 5
1.4 Avgränsningar 6
1.5 Disposition 7
1.6 Material och källkritik 7
2. Begreppsdefinitioner 8
2.1 Universell jurisdiktion 8
2.2 Immunitet 9
2.3 Judikativ autonomi 10
3. Bakgrund och kontext 11
3.1 Internationell juridisk kontext 11
3.2 Sverige 13
3.2.1 Svensk juridisk kontext 13
3.2.2 Fallet Sucharev 14
3.3 Spanien 15
3.3.1 Spansk juridisk kontext 16
3.3.2 Pinochet – ett banbrytande fall 17
3.4 Belgien 19
3.4.1 Belgisk juridisk kontext 19
3.4.2 Belgiska rättsfall under universell jurisdiktion 20
4. Universell jurisdiktion och den tredelade statsmakten 22
4.1 Anknytningsprincipen 22
4.2 Politisk vilja 24
4.3 Judikativ autonomi 26
4.4 Slutsatser 28
5. Diskussion 28
6. Referenser 30
6.1 Litteratur 30
6.2 Journalistiskt material 32
6.3 Offentligt material 32
6.4 Intervju 33
1. Inledning


Kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten har i post-Kalla kriget-eran tagit sig alltmer förödande uttryck. En mer globaliserad värld med öppnare gränser, samt de nya krigens framväxt har kommit att sätta det internationella ansvarsutkrävandet för brott mot mänskliga rättigheter och grova folkrättsbrott såsom tortyr, systematiska krigsförbrytelser, genusrelaterat våld, ”försvinnanden”, trafficking, inter alia, på prov (Robinson i Macedo 2004:15). Emellertid har behovet av att beivra och lagföra dessa brott lett till en framväxande trend av ökat individuellt ansvarsutkrävande trots det faktum att vissa förövare traditionellt åtnjutit immunitet i egenskap av sitt ämbete. Utöver det faktum att traktat och sedvana ålägger stater formellt legalistiska skyldigheter har denna framväxande trend av ansvarsutkrävande kommit att utgöras av staters moraliska, sociala och politiska överväganden. Här har ansvarsutkrävande vid grova folkrättsbrott förutom en för brottsoffret strikt legalistiskt rättviseskipande funktion även kommit att utgöra en läkande process för nationer, samt en generalpreventiv effekt på presumtiva förövare (Ratner 2001:8,155).
Två viktiga och i någon mån komplementära medel för globalt ansvarsutkrävande är internationell straffrätt genom internationella brottmålsdomstolar, samt nationell straffrätt genom nationella domstolars tillämpning av extraterritoriell jurisdiktion. Vår avsikt är att fokusera på den mer kontroversiella varianten av extraterritoriell jurisdiktion, principen om universell jurisdiktion och nationella rättssystems tillämpning av densamma. Universalitetsprincipen håller för ambition att utgöra ett medel för internationellt ansvarsutkrävande, ”justice without borders”. Det internationella ansvarsutkrävandet kännetecknas emellertid av en disparat tillämpning av principen om universell jurisdiktion i nationella rättssystem (Robinson i Macedo 2004:15 ff). Sverige har i detta avseende uppvisat en ambivalent hållning gentemot sina folkrättsliga förpliktelser i en jämförelse med länder som Spanien och Belgien, vilka visat prov på beslutsamhet i frågan om ansvarsutkrävande för grova folkrättsbrott. Efter att ha tagit del av litteratur i ämnet utläser vi tänkbara kausala orsakssamband och variabler (anknytningsprincipen, politisk vilja och judikativ autonomi) till denna disparata tillämpning.
1.1 Syfte och metod

Denna uppsats har som syfte att undersöka huruvida specifikt kausalt samband kan utläsas mellan de uppställda beroende variablerna och nationella rättsystems disparata tillämpning av principen om universell jurisdiktion. Syftet med denna undersökning grundar sig i en strävan efter ökad förståelse för samspelet mellan internationell och nationell straffrätt i en folkrättslig kontext. Vidare vill vi få en ökad förståelse för de möjligheter och/eller hinder som föreligger för enskilda staters nationella rättssystem i utkrävandet av internationellt ansvar för grova folkrättsbrott och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Vi ämnar utföra en komparativ studie enligt method of most difference med våra uppställda beroende variabler som riktlinjer i vår komparation. Metoden utgör en studie av två eller flera liknande fall vilka till synes endast skiljer sig i den oberoende variabeln, det vill säga föremålet för den komparativa studien (tillämpningen av universell jurisdiktion). Syftet med metoden är att identifiera den beroende variabel som i de komparerade fallen genomgående åtnjuter ett specifikt kausalt samband med den oberoende variabeln (Hopkin i Marsh & Stoker 2002:252 ff).


1.2 Problemformulering och hypotes

• Vilken beroende variabel levererar specifik kausal förklaringskraft till den skillnad som föreligger i Sveriges, Spaniens och Belgiens tillämpningen av principen om universell jurisdiktion?

Med problemformuleringen som utgångspunkt är vår avsikt att förhålla oss till följande hypotes:

• Den judikativa maktens möjlighet att förhålla sig autonom gentemot den exekutiva makten är avgörande för tillämpningen av principen om universell jurisdiktion.

1.3 Avgränsningar

Även om andra stater än de komparerade fallen förekommer i uppsatsen är dessa inte av relevans för de slutsatser som dras. Vi har valt att komparera Sverige, Spanien och Belgien vad gäller dess tillämpning av universell jurisdiktion då vi finner dessa förenliga med den metod som används i uppsatsen. Detta med hänsyftan på de komparerade fallens gemensamma attribut såsom demokratiska stater, medlemmar i FN och EU, samt stater med en hög ratificeringsnivå gällande internationellt erkända traktat. Avgörande för vår studie blir det attribut där skillnad föreligger, det vill säga fallens disparata tillämpning av universell jurisdiktion. För att kunna åskådliggöra denna skillnad i tillämpning har begreppsdefinition och empiri givits betydande utrymme, vilket vi anser vara förenligt med uppsatsens syfte.
I diskussionen om nationella rättssystems tillämpning av extraterritoriell jurisdiktion fokuserar uppsatsen på universell jurisdiktion, varför övriga folkrättsliga principer om jurisdiktion blir av sekundär relevans. Med tillämpning av universell jurisdiktion syftar vi i denna uppsats endast till de internationella folkrättsbrott som av det internationella samfundet anses åtnjuta status av jus cogens. Vidare utgör tillämpningen av principen per se studiens oberoende variabel och primära föremål, varför andra aspekter såsom brottets karaktär, förövarens status, eller temporala aspekter blir av sekundär relevans. Poängteras bör även att de slutsatser som dras i denna uppsats är fallspecifika och inbegripna i en folkrättslig kontext, vilket innebär att inga generella slutsatser går att utläsa vare sig gällande universell jurisdiktion, de i uppsatsen komparerade staternas politiska vilja, eller judikativ autonomi i någon annan kontext.
Emellertid vill vi förtydliga att de beroende variabler, länder och fall vi avgränsat oss till har valts utifrån litteraturen inom ämnet. Vi är dock medvetna om att detta inte utesluter att andra beroende variabler har kausalitet, eller att ett annat val av länder och fall kunnat synliggöra ett sådant förhållande.



1.4 Disposition

I uppsatsens inledande kapitel 2 ämnar vi redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för vår komparativa studie. Kapitel 3 utgörs av en empirisk skildring av den kontext vari de komparerade fallens tillämpning av universell jurisdiktion avgörs. Kapitel 2 och 3 utgör en deskriptiv redogörelse och framställan av studien ifråga, och är därmed kunskapsrefererande. Kapitel 4 ger plats för tolkning och analys av den empiriska bas kapitel 3 levererar, och är därmed kunskapsanvändande. I kapitel 5 diskuteras de resultat som föregående kapitels tolkning och analys erbjuder för att möjliggöra progression i enlighet med Blooms taxonomi (Rienecker & Stray Joergensen 2000:34 f).


1.5 Material och källkritik

Trots att ämnet för studien är att betrakta som ett förhållandevis nytt och oprövat inslag i internationell rätt har tillgången till material varit tillfredsställande för vårt syfte. Vi vill emellertid förhålla oss ödmjuka till den information vi erhållit genom exempelvis den intervju med Robert Hårdh som presenteras i avsnitt 3.2.2. Detta med hänsyn till att intervjuobjektet kan svara olika beroende på vem som ställer frågor (Denscombe 2000:138). Av denna anledning har vi möjliggjort för intervjuobjektet att förhandsgranska hur dennes uttalande använts i uppsatsen.








2. Begreppsdefinitioner


Vi vill nedan redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för vår komparativa studie i de kapitel som följer. Detta för att göra den empiriska skildring av den kontext i vilken de komparerade fallens tillämpning av universell jurisdiktion avgörs mer överskådlig.


2.1 Universell jurisdiktion

Termen jurisdiktion åsyftar i nationell rätt huruvida en stat i legislativ, judikativ, och exekutiv mening äger kompetens och makt att skriva lagar, åtala samt straffa under applicerbar nationell rätt. Vad gäller internationell straffrätt åsyftar jurisdiktion emellertid en stats internationella kapacitet att åtala och straffa enligt applicerbar internationell rätt (Reydams 2004:4). Jurisdiktion är traditionellt sett kopplat till statssuveränitetsattributet då jurisdiktion huvudsakligen utövas på territoriell basis, samt med hänsyn till staters relationer till varandra (Bassiouni i Macedo 2004:40). Undantag från denna form av territoriell jurisdiktion förekommer emellertid genom särskilda immunitetsprinciper.
Den internationella rätten erkänner fem principer för jurisdiktion. Territorialitetsprincipen medger att stater applicerar sin nationella rätt över handlingar begångna inom statens territorium. Nationalitetsprincipen (aktiv personalitetsprincip) medger för stater att döma sina egna medborgare för brott begångna varhelst i världen. Passiv personalitetsprincip medger stater att utsätta utlänningar för rättslig prövning för brott begångna varhelst i världen vilka drabbat den egna statens medborgare (Malanczuk 1997:111). Statsskyddprincipen syftar till att utgöra skydd mot nationell säkerhet vid händelser av extraterritoriell karaktär (Ratner 2001:161). De fyra ovan nämnda principer för jurisdiktion är således nära kopplade till statssuveränitet, territorium och medborgarskap. Likaledes har nationalitets- och passiv personalitetsprincipen för jurisdiktion en extraterritoriell kvalitet i det att de har universell räckvidd (Bassiouni i Macedo 2004:42). Den internationella och nationella rätten kräver i allmänhet en påtaglig koppling mellan brottet, förövaren, offret, samt den stat vilken utövar jurisdiktion, något som inom straff- och processrätten benämns som anknytningsprincipen (Wallace 2002:109, Leijonhufvud & Wennberg 2005:147) . Principen om universell jurisdiktion baseras emellertid på brottet per se, det vill säga jurisdiktion kan hävdas oavsett statens koppling till var brottet begicks, samt förövarens och offrets nationalitet (Macedo 2004:21). Universell åsyftar i denna kontext på den jurisdiktion över brott begångna utanför den lagförande statens territorium. Universell jurisdiktion konnoterar således jurisdiktion av absolut extraterritoriell karaktär. Vissa brott har fått status av universalitet genom internationell sedvana som påvisar tydlig statspraxis och rättsövertygelse, opinio juris (Wong 2004:214 f). Principen om universell jurisdiktion tillämpas vid brott som av det internationella samfundet, uttryckligen i både nationell rätt och internationell traktat- och sedvanerätt, anses som särskilt förkastliga och fundamentala, jus cogens. Vidare anses brott som relaterar till jus cogens-normer utgöra brott inte bara mot den direkt drabbade staten, utan också mot det internationella samfundet som helhet. Jus cogens-normer blir således uppmanande normer vilka ålägger stater skyldigheter erga omnes (Malanczuk 1997:58, May 2005:25). Erga omnes-skyldigheter anses binda alla stater och medger inga undantag. Erga omnes implicerar således en skyldighet för stater att beivra de brott som av det internationella samfundet anses som jus cogens .


2.2 Immunitet

Statssuveränitetsattributet implicerar genom den så kallade egalitetsprincipen att stater juridiskt är jämställda. Denna princip föranleder inom en viss tradition av juridiken uppfattningen om statens och dess företrädares immunitet, det vill säga att en stat inte kan utöva jurisdiktion över en annan stat och dess företrädare utan dess samtycke, par in parem non habat imperium. Andra menar att egalitetsprincipen inte förhindrar en stat att underkastas en rättsprocess inom en annan stats territorium (Bring & Mahmoudi 2001:148, jfr. Wallace 2002:121). Statsimmunitet utgör den form av immunitet vilken staten och dess sittande överhuvuden åtnjuter ratione materiae, det vill säga immunitet för såväl offentligt som privat utförda handlingar, samt ratione personae, det vill säga immunitet baserad på personens status (Bring & Mahmoudi 2001:154, Falk i Macedo 2004:116).
Diplomatisk immunitet kodifieras i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (1961) och syftar till att annan stats diplomatiska sändebud åtnjuter immunitet mot värdstatens inhemska lagstiftning (Malanczuk 1997:123, Wallace 2002:124). Ovan nämnda immunitetsprinciper är således undantag från principen om territoriell jurisdiktion (Wallace 2002:121).
Emellertid råder varierande praxis stater emellan gällande regler om immunitet ratione personae och ratione materiae, varför ett tydligt konsensus vad gäller tillämpningen av immunitetsprinciper ej kan påvisas. Brott som i folkrätten åtnjuter jus cogens-status anses emellertid inte omfattas av immunitetsprinciper ratione personae och ratione materiae (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:333).


2.3 Judikativ autonomi

Judikativ autonomi åsyftar en av komponenterna i statsmaktens tredelade arbetsfördelning: legislativ (lagstiftande), judikativ (tolkande, applicerande, dömande), samt exekutiv (verkställande) makt. Tydlig åtskillnad i statsmaktens arbetsfördelning bör i någon mån betraktas som avgörande för ett rättssamhälle (Wong 2004:57). En generell förståelse av begreppet judikativ autonomi i det aktuella fallet åsyftar således åklagares och domares möjlighet att, oavsett den exekutiva makten, agera oberoende utifrån dess uppfattning om i vilken utsträckning respektive nationell lagstiftning möjliggör tillämpningen av principen om universell jurisdiktion.
Syftet med en oberoende judikativ makt bör i den specifikt folkrättsliga kontexten vara att denna agerar i människorättens intressen snarare än som en representant för statens intressen och raison d’état (Marks i Macedo 2004:162). Den judikativa makten tenderar dessutom ofta att, förutom från den legislativa och exekutiva makten, även utsättas för påtryckningar från specialintressen. Termen oberoende bör emellertid inte i denna kontext förstås som en okänslighet för sociala och politiska förändringar (Roht-Arriaza 2005:215, Marks i Macedo 2004:162).
3. Bakgrund och kontext


Vår avsikt i detta kapitel är att ge en bild av den internationella juridiska kontexten i vilken de stater som i denna uppsats är föremål för komparation är en del av. Vidare vill vi visa på den sporadiska tillämpning av principen om universell jurisdiktion som de olika rättsfallen utgör exempel på. Yttermera vill vi tydliggöra den inverkan den internationella juridiska kontexten har på den nationella rättsprocessen i de enskilda fallen. Kapitlet ligger således till grund för den diskussion vi för och de slutsatser vi drar i kapitel 4 gällande kausalitet.


3.1 Internationell juridisk kontext

Principen om universell jurisdiktion återfinns i den internationella straffrättens rättskällor antingen i form av sedvanerätt eller skrivna traktat. Det skrivna traktatet betraktas som den bättre formen av rättskälla genom principen om legalitet, nullum crimen sine lege, nullum poene sine lege, det vill säga inget brott utan lag, inget straff utan lag (Bassiouni i Macedo 2004:45). Legalitetsprincipen utgör ett slags retroaktivitetsförbud vilket förhindrar tillämpning av lag som inte existerade vid tiden för brottet (Ratner 2001:21). Legalitetsprincipen anses grundläggande vad gäller den nationella straffrättens tillämpning av principen om universell jurisdiktion i en internationell juridisk kontext.
Förståelsen av begreppet universell jurisdiktion men också dess praktiska tillämpning saknar emellertid regelbundenhet, och kan därför påstås tillämpas ad hoc av lagförande stater (Wong 2004:214 f). En förklaring till detta utgörs av huruvida stater förhåller sig dualistiskt gentemot sin egen lagstiftning, det vill säga åtskiljer nationell lagstiftning från internationell (Malanczuk 1997:63). Stater tillämpar principen om universell jurisdiktion ofta med hänsyn till egen nationell lagstiftning på området, även om skriven lag på området genom internationella traktat redan existerar (Bassiouni i Macedo 2004:45 f). I situationer där nationell lagstiftning konkurrerar med eller motsäger den internationella straffrätten bör emellertid internationella konventioner på området ges företräde (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:333).
Den internationella straffrätten utgör 28 brottskategorier uttryckta i 281 konventioner. Av dessa tillhandahåller ett fåtal konventioner explicita och implicita hänvisningar till universell jurisdiktion (Bassiouni i Macedo 2004:46 f). Brott såsom piratdåd, slavhandel, terrorism, apartheid, tortyr, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord har av det internationella samfundet genom internationell sedvana och rättsuppfattning, opinio juris, kommit att anses särskilt förkastliga varför dessa kommit att åtnjuta status av jus cogens (Ratner 2001:162).
Internationella traktat av relevans för denna uppsats som explicit eller implicit tillämpar principen om universell jurisdiktion vid grova folkrättsbrott (se 1.4) är Tortyrkonventionen (1984), Genèvekonventionen (1949), Folkmordskonventionen (1948), samt ICC-stadgan (1998) (Ratner 2001:162).
Vidare medger den internationella straffrätten att tillämpningen av universell jurisdiktion och beivrande av brott enligt samma princip primärt är en uppgift för enskilda staters nationella lagstiftning då en nationell rättsprocess kan skapa en starkare koppling till det egna samhället. Detta förväntas i sin tur leda till en avskräckande effekt på presumtiva förövare. Ytterligare argument för ett nationellt lagförande av grova folkrättsbrott istället för ett internationellt dito, är närhet till bevis, vittnen, förövare inter alia. Ett effektivt nationellt lagförande kräver emellertid ett fungerande och legitimt rättssystem (Ratner 2001:182). I situationer där stater saknar politisk vilja att agera, eller där den nationella straffrätten saknar judiciell kompetens att beivra de brott internationella traktat föreskriver inom ramen för universell jurisdiktion, kan emellertid möjligheten till en internationell lagföring av grova folkrättsbrott betraktas som ett komplement till inkapabla rättssystem alternativt stater med bristande politiska vilja. Denna så kallade komplementaritetsprincip skapar således en arbetsfördelning mellan den nationella och internationella straffrätten. Folkrätten blir följaktligen subsidiär, understödjande, genom att den både kompletterar samt utgör en påtryckningsmekanism på enskilda nationella rättssystem (Macedo 2004:19, Nowak 2003:302). Vidare utgör åläggandet på stater att utlämna eller åtal, aut dedere aut judicare, en tilltagande trend i den nutida internationella straffrätten (Ratner 2001:163, jfr. Bassiouni i Macedo 2004:46) .


3.2 Sverige

Sveriges officiella hållning i folkrättsliga frågor är att grova folkrättsbrott skall beivras och att det i en rättsstat som Sverige bara kan ske genom att ett oberoende åklagarämbete väcker åtal (Lindh, 1999-01-26). Vår avsikt är att i avsnittet som följer undersöka huruvida detta utgör det egentliga förhållandet i den svenska juridiska kontexten vad gäller folkrättsliga ärenden, och specifikt i fallet Sucharev.

3.2.1 Svensk juridisk kontext
Som ovan nämnts tenderar stater att vid grova folkrättsbrott tillämpa principen om universell jurisdiktion med hänsyn till egen nationell lagstiftning på området, även om redan skriven internationell lag existerar. Svensk lagstiftning är i detta avseende inget undantag då Sverige trots ratificering av internationella konventioner och ICC-stadgan, vilka medger principen om universell jurisdiktion, väljer att tillämpa svensk lagstiftning så som den fastställs i Brottsbalken (BrB). En anledning till detta är Sveriges dualistiska förhållningssätt till internationell rätt i förhållande till svensk nationell rätt. Ett dualistiskt förhållningssätt kan emellertid medföra oförenligheter i brottsrubricering och tillämpning i förhållande till konventionens syfte. Sveriges rubricering av brottet misshandel i förhållande till rubricering tortyr i Tortyrkonventionen utgör ett exempel på där svensk lagstiftning riskerar att inte till fullo täcka brottets karaktär (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:338). I de flesta fall tillämpar Sverige i sin lagföring av brott anknytningsprincipen (se 2.1). BrB 2:2 fastställer att åtal ej behöver väckas om det svenska intresset är minimalt. Vidare utgör BrB 2.3 den del av svensk lagstiftning som fastställer lagföring av brott enligt principen om universell jurisdiktion (Leijonhufvud & Wennberg 2005:146 f).
Den svenska brottmålskedjan har sin utgångspunkt i brottet, varefter brottet ifråga polisanmäls av enskild målsägande, utreds och åtalsprövas i samråd mellan polis och åklagare. Vidare har åklagare möjlighet att inleda undersökning om missförhållanden som kommit till dennes kännedom. Gällande lagföring av folkrättligt känsliga brott har Sverige emellertid kommit att tillämpa en ordergång i enlighet med BrB 2:5. Yttermera tillkommer Sveriges regering som beslutande instans gällande huruvida åtal skall väckas och gå vidare till lagföring (Leijonhufvud & Wennberg 2005:146).
Gällande immunitet anser professorerna i folkrätt Hjerner, Bring & Mahmoudi att detta inte är aktuellt vid lagföring av brott enligt principen om universell jurisdiktion (BrB 2:3 p.6, Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:337). Vidare finns i svensk lagstiftning inga hinder för utlämning då brottet ifråga kan ge straffpåföljden fängelse i mer än ett år (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:337).

3.2.2 Fallet Sucharev
I januari 2006 hölls på Norrbottens regemente en försvarsövning kallad Snöflingan till vilken den ryska 138:e motorskyttebrigaden inbjöds av regeringen att medverka. Motorskyttebrigaden under befäl av generallöjtnant Vjatjeslav Sucharev har tidigare tjänstgjort i Tjetjenien-kriget, och misstänks där ha gjort sig skyldiga till tortyr, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Misstankarna grundar sig på två konkreta händelser där totalt sju civila tjetjener förts bort, torterats och mördats (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3) .
Under övningen lämnade Svenska Helsingforskommittén och Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter in en polisanmälan mot generallöjtnant Sucharev, det befäl som anses ha varit ansvarigt vid de påstådda övergreppen . Polisanmälan togs emot av åklagare Thomas Häggström vid Internationella åklagarkammaren i Uppsala. Åklagaren valde att i lagstadgad ordning (se 3.2.1) lämna över ärendet till RÅ, riksåklagare Fredrik Wersäll, som i sin tur försökte få ett tillstånd av regeringen. Efter att utlåtande från regeringen uteblev lämnade RÅ tillbaka ärendet till åklagare Häggström, som till slut beslutar att lägga ned åtalet ifråga (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3). Svenska Helsingforskommitténs generalsekreterare Robert Hårdh kommenterar utfallet som ”ett exempel på åklagarmyndighetens politiska känslighet i folkrättsliga ärenden”. Hårdh menar även att den lagstadgade ordergången (se 3.2.1) är ”en omodern konstruktion ovärdig ett modernt rättssamhälle” (Hårdh, 2006-05-02). Åklagare Häggström hävdar emellertid i sitt beslut att lägga ned åtalet att ”det föreligger formella hinder för lagföring av det anmälda brottet. Den ryske officeren åtnjuter straffrättslig immunitet och åtalsförordnande från regeringen kan inte påräknas” (Dnr. C1-19-06). Försvarsminister Leni Björklund vill under ett KU-förhör i april 2006 göra gällande att hon anser misstankarna mot Sucharev bör betraktas som ogrundade och felaktiga (Granskningsärende 2005/06:37). Ove Bring, professor i folkrätt vid Stockholm universitet, anser emellertid att resonemanget om att den utpekade officeren skulle vara straffrättsligt immun är felaktigt då de brott som beskrivs i polisanmälan i sig faller under den internationella principen om universell jurisdiktion (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3).


3.3 Spanien

1996 inleddes Spaniens försök att ställa Chiles förre statschef, exdiktatorn Augusto Pinochet Ugarte inför rätta för grova folkrättsbrott i en nationell domstol enligt principen om universell jurisdiktion. Det spanska lagförandet av en före detta statschef kom att bli banbrytande vad gäller den internationella tillämpningen av universell jurisdiktion och statsimmunitet (Falk i Macedo 2004:97). Vår avsikt i detta avsnitt är att redogöra för detta rättsliga förlopp samt undersöka vad i det spanska rättssystemet som kom att möjliggöra denna rättsprocess.

3.3.1 Spansk juridisk kontext
Spanien tillämpar, i likhet med Sverige, vid grova folkrättsbrott principen om universell jurisdiktion med hänsyn till den egna nationella lagstiftningen. Spanien är följaktligen i detta avseende inget undantag. Emellertid går Ley Orgánica del Poder Jucidial (LOPJ), Spaniens motsvarighet till den svenska Brottsbalken, ett steg längre från ett dualistiskt förhållningssätt till internationell rätt i förhållande till inhemsk lagstiftning då man gällande grova folkrättsbrott från och med 1985 inkorporerat internationella traktat och konventioner i sin nationella lagstiftning . Spansk lagstiftning kan således anses maximera sina konventionsåtaganden och därmed mer tillfredsställande täcka brottens karaktär, varför Spanien närmar sig ett mer monistiskt förhållningssätt till internationell rätt (Roht-Arriaza 2004:377,381, Malanczuk 1997:63). Vidare går Spaniens rättssystem längre än vad vissa konventioner förpliktigar genom att i exceptionella fall tillåta rättsprocesser att inledas enligt principen om universell jurisdiktion utan att förövare befinner sig på spanskt territorium, in absentia, då LOPJ artikel 23.4 inte explicit förhindrar detta (Reydams 2004:183).
Spanien har på 1980- och 90-talet tillämpat principen om universell jurisdiktion ibland annat kampen mot narkotikahandel. Tillämpningen av universell jurisdiktion har emellertid från 1996 genom rättsprocesserna mot argentinska och chilenska officerare och statsöverhuvuden kommit att ingå i en internationell straffrättslig kontext av grova folkrättsbrott. Vidare har Pinochet-fallet öppnat upp för att fler åtal väckts enligt principen om universell jurisdiktion där en del av dessa lett till arrestering samt utlämning till Spanien (Roht-Arriaza 2004:376 ff).
Det spanska rättssystemets ordergång gällande beslut huruvida åtal skall väckas vid brott av extraterritoriell karaktär utgår i dess initiala skede från en central undersökningsdomareinstans, juez central de instrucción (Reydams 2004:184). Det spanska rättssystemet lämpar sig väl för enskilda individers möjligheter att beivra straffrättsliga klagomål då individer eller organisationer, likt brottsoffer och åklagare, i allmänhetens intresse medges att utan koppling till brottet framföra ett mål till undersökningsdomaren ifråga, medges tillgång till för utredning relevant information, samt att aktivt deltaga i rättsprocessen, en rättssprocessuell procedur som i Spanien benämns acción popular (Roht-Arriaza 2005:5, Roht-Arriaza 2004:377, Reydams 2004:184).
Åklagarmyndigheten har i Spanien funktionen av en oberoende instans vilken i enlighet med konstitutionen har som uppgift att främja rättvisa, försvara rättsstaten, samt skydda medborgarnas intressen. Likaledes kräver den spanska konstitutionen att också undersökningsdomare främjar rättvisa i medborgarnas intressen, vilket i någon mån förklarar undersökningsdomares benägenhet att ta sig an svåra, tidskrävande och kontroversiella fall. Åklagarämbetets oberoende ställning, det vill säga den spanska judikativa maktens självständiga förhållande gentemot den exekutiva, är resultatet av en reform av det spanska rättssystemet i den omedelbara post-Franco-eran. Bildandet av Organisationen för progressiva åklagare, Unión Progresista de Fiscales de Espâna (UPF), är ett uttryck för den judikativa maktens oberoende ställning i Spanien (Roht-Arriaza 2004:377, Roht-Arriaza 2005:2,16).
När väl beslut från spanska statens utredningsdomare fattats finns möjlighet att överklaga hos Audiencia Nacional (AN), en slags appellationsdomstol. AN tjänar emellertid även som brottmålsdomstol gällande brott av extraterritoriell karaktär (Reydams 2004:184).

3.3.2 Pinochet – ett banbrytande fall
Sommaren 1996 anförde UPF i lagstadgad ordning klagan mot Chiles general Pinochet samt delar av det argentinska och chilenska militära ledarskapet inför undersökningsdomaren Baltazar Garzón. Samtliga av de misstänkta anklagas för aktivt deltagande och/eller anstiftan till tortyr, terrorism och folkmord under den så kallade Operation Condor efter militärkuppen i Chile 1973 (Reydams 2004:184, Roht-Arriaza 2005:3). I ett initialt skede innefattade klagan endast brott begångna mot försvunna och mördade spanska medborgare i Argentina och Chile, vilket gjorde dessa ärenden föremål för principen om passiv personalitet. Under processens gång utökades klagan till att även innefatta ickespanska offer vilket kom att göra målet föremål för principen om universell jurisdiktion (Reydams 2004:185, HRW 1999 Vol.11. No.1). Undersökningsdomare Garzón ansåg att spansk domstol hade kompetens för de tortyr-, terrorism- och folkmordsbrott som ärendena avsåg, oavsett av vem, mot vem och var brotten skett. Garzón utställde till följd därav en arresteringsorder mot Pinochet (Reydams 2004:185).
Den spanska riksåklagaren väljer att utmana Garzóns beslut genom att överklaga till Audiencia National (AN). Emellertid ogillas överklagan av AN som hävdar Spaniens kompetens över de misstänkta brotten. AN grundar sitt beslut med stöd av LOPJ artikel 23.4 vilken fastställer att Spaniens konventionsåtaganden är bindande. Samtidigt beslutar man att ärendet kan fortgå in absentia, det vill säga oavsett om Pinochet befinner sig på spanskt territorium eller ej (Roht-Arriaza 2005:16, Reydams 2004:185 ff, Roht-Arriaza 2004:378).
Pinochet arresteras under Storbritanniens Extradition Act under sitt besök i London i oktober 1998 i enlighet med den internationella arresteringsorder utfärdad av den spanske undersökningsdomaren Garzón. Brittiska House of Lords bedömer, om än i oenighet, att inga hinder gällande stats- eller diplomatisk immunitet ratione personae och ratione materiae (se 2.2) föreligger för att utlämna eller åtala Pinochet för de tortyrbrott han misstänks för efter 1988 i enlighet med Tortyrkonventionens artikel 7.1 och principen om aut dedere aut judicare (punire). Det vill säga det land i vilken den misstänkte befinner sig i skall antingen utlämna i enlighet med Tortyrkonventionens föreskrifter, eller åtala i enlighet med den egna nationella lagstiftningen (HRW 1999 Vol.11 No.1, Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:327). Skälet till varför ärendet avgränsas till handlingar begångna efter 1988 och framåt grundar sig i de brittiska laglordernas tillämpning av legalitetsprincipen (se 3.1), vilken endast medger lagföring av brott som har så kallad dubbel straffbarhet, det vill säga att handlingarna ifråga är brottsliga i både det land som utlämnar och det land som begär utlämning. Således kan Pinochet i det aktuella fallet endast stå till svars för brott begångna efter den mest repressiva perioden av hans styre. Vidare begränsar laglordernas tillämpning av legalitetsprincipen antalet möjliga åtalspunkter i fallet Pinochet till vilka han kan utlämnas för, ett förfarande i enlighet med den så kallade specialitetsprincipen vilken endast medger att mottagarlandet åtalar och dömer den misstänkte för brott som utlämningen grundar sig på (HRW fact sheet A, Reydams 2004:187 f). Pinochet utlämnas emellertid till Chile efter beslut av Storbritanniens utrikesminister Jack Straw på grund av omdiskuterade medicinska skäl (Roht-Arriaza 2005:60 ff).
Trots att Pinochet-fallets utgång i någon mån påvisar ett bakslag vad gäller tillämpningen av principen om universell jurisdiktion kan det emellertid ses som ett framsteg för den internationella straffrätten då det i Chile tillskyndat fler undersökningar av misstänkta folkrättsbrott, bidragit till ett avskaffande av amnestilagar, samt en ökad benägenhet att utlämna förövare (Roht-Arriaza 2004:389, Roht-Arriaza 2005:60 ff).


3.4 Belgien

I efterspelet av Pinochet-fallet följer en rad belgiska rättsfall under principen om universell jurisdiktion vilka i ett initialt skede kom att förändra lagen i en för principen positiv riktning, för att i ett senare skede begränsas. Den belgiska utredningen, åtalet, samt den fällande domen 2001 mot fyra rwandiska nunnor delaktiga i folkmordet i Rwanda 1994 bör betraktas som ett framsteg för Belgiens tillämpning av principen om universell jurisdiktion i nationell straffrätt. Med samma judikativa medel behandlas rättsprocessen mot Pinochet. Vår avsikt i detta avsnitt är att påvisa hur dessa rättsfall möjliggjordes samt hur andra rättsfall i Belgien under universell jurisdiktion kom att inskränka samma princip.

3.4.1 Belgisk juridisk kontext
Belgien tillämpar, i likhet med Sverige och Spanien, vid grova folkrättsbrott principen om universell jurisdiktion med hänsyn till den nationella lagstiftningen. Belgiens motsvarighet till Sveriges BrB och Spaniens LOPJ är Code pénal (CP). Belgisk lagstiftning ger, likt svenska BrB (se 3.2.1), uttryck för ett dualistiskt förhållningssätt gentemot internationell rätt (Reydams 2004:106).
De brott vilka går under principen om universell jursidiktion går att härledas ur olika delar av CP. Act Concerning the Punishment of Grave Breaches of International Humanitarian Law tillkom 1993 med syfte att inkorporera Genèvekonventionerna och dess tilläggsprotokoll i belgisk lagstiftning. Lagen breddades ytterligare 1999 genom att innefatta brottsrubriceringarna folkmord och brott mot mänskligheten som en följd av de rättsfall vilka prövat den ursprungliga belgiska lagen (Roht-Arriaza 2004:383).
Likt det spanska rättssystemet lämpar sig det belgiska rättssystemet väl för enskilda individers möjligheter att beivra straffrättsliga klagomål. Emellertid medger belgisk lagstiftning endast offer, samt anhöriga till offer, möjligheten att åtaga sig rollen som en så kallad civil part, constitution de partie civile. Civil-partsdoktrinen blir gällande när den belgiske riksåklagaren genom sin ensamrätt avslår en klagan. En civil part har då möjligheten att presentera sitt fall inför en undersökningsdomare, juge d´instruction, vilken i likhet med spanska undersökningsdomare (se 3.3.1) har en oberoende egenskap i bedömningen av fallets jurisdiktion (Roht-Arriaza 2005:119, Reydams 2004:108). Belgisk lagstiftning tillåter till skillnad från spansk lagstiftning inte åtal in absentia. Dock tillåts utredningar att inledas utan att förövaren befinner sig på belgiskt territorium (Reydams 2004:105 f). När det gäller frågan om immunitet klargör belgisk lagstiftning att det inte kan anses gällande vid grova folkrättsbrott oavsett förövarens ställning (Roht-Arriaza 2004:383, Reydams 2004:107).

3.4.2 Belgiska rättsfall under universell jurisdiktion
Fallet med de rwandiska nunnorna får en efterföljare i belgisk rättshistoria vad gäller tillämpningen av universell jurisdiktion. Undersökningsdomare Damien Vandermeersch, samme man vilken drev åtalet mot de rwandiska nunnorna, får i november 1998 ännu ett fall under universell jurisdiktion på sitt bord. Fallet gällde general Pinochet. Klagan lades fram av en civilpart . Vandermeersch kom att uttolka fallet på ett kontroversiellt och progressivt sätt vad gäller legalitetsprincipen (Reydams 2004:112, Roht-Arriaza 2005:120).
I frågan om immunitet ratione personae och ratione materiae bedömer Vandermeersch att några hinder för att väcka åtal inte föreligger. Vidare ser han inga problem med att Pinochet inte befinner sig på belgiskt territorium. Vandermeerschs stora problem utgörs emellertid av att de brott vilken civilparten ifråga gör anspråk på i sin klagan har begåtts innan Act Concerning the Punishment of Grave Breaches of International Humanitarian Law från 1993 tillkommit, samt att Tortyrkonventionen inte kan anses bindande. Vandermeerschs svåra uppgift blir således att ta hänsyn till legalitetsprincipen. Vandermeersch väljer istället att rubricera brotten som brott mot mänskligheten. Även om brottsrubriceringen ifråga inte kodifieras i belgisk lagstiftning förrän 1999 (se 3.4.1) anser Vandermeersch att rubriceringens kvalitativa innehåll (mord, kidnappning, misshandel inter alia) på många punkter finner sin motsvarighet i nationell lagstiftning. Vidare anser Vandermeersch att brotten innefattade i Belgiens nationella lagstiftning redan tidigare, genom internationell sedvana, utgjorde brott med status av jus cogens. Därmed påkallades Belgiens skyldighet att åtala erga omnes (se 2.1). Den belgiska regeringen går på Vandermeerschs linje och utfärdar en förfrågan om utlämning (Reydams 2004:112 ff, Roht-Arriaza 2005:119 ff).
I juni 2001 framställes en klagan mot Israels premiärminister Ariel Sharon av 23 civilparter för brott begångna i flyktinglägren Sabra och Shatila under Israels invasion av Libanon 1982 (Roht-Arriaza 2004:385, Reydams 2004:117). Belgiska undersökningsdomare tar sig an fallet. Detta kan anses kontroversiellt då svarande part var sittande statsöverhuvud, då inga kopplingar till Belgien kunde anses uppenbara, samt att samarbete mellan den stat där brotten begicks (Libanon) och den stat Sharon befann sig i (Israel) var obefintligt. Fallet Sharon kan betraktas som den första rättsprocess i nationell domstol under universell jurisdiktion där principen universalitet tillämpats i absoluta termer (de Greiff i Macedo 2004:121). Det faktum att belgiska undersökningsdomare tar sig an fallet skapar ett politiskt tryck givet den dignitet premiärminister Sharon och staten Israel utgjorde i de internationella relationerna. Effekten av detta blir att åtalet läggs ned av den belgiska appellationsdomstolen. Beslutet i sig grundar sig på en tolkning av en nationell lag från 1878 vilken kräver förövarens närvaro. Ytterligare ett legislativt bakslag för tillämpningen av universell jurisdiktion blir det belgiska domslut från 2003 vilket förklarar fallet ogiltigt på immunitetsgrunder (Roht-Arriaza 2004:387).
I efterspelet av fallet Sharon kom Belgiens legislativa makt att genomföra en rad judiciella förändringar i rättssystemet vilka bidrog till att göra lagstiftningen mindre heltäckande och tillämplig under principen om universell jurisdiktion (Roht-Arriaza 2004:387).
4. Universell jurisdiktion och den tredelade statsmakten


Tydlig åtskillnad mellan statsmaktens tredelade arbetsfördelning, det vill säga den legislativa, judikativa, samt den exekutiva makten, är att betrakta som avgörande för ett rättssamhälle (Wong 2004:57). Vad gäller möjliggörandet av tillämpningen av universell jurisdiktion bör emellertid den tredelade arbetsfördelningen även verka i samma riktning, det vill säga att den legislativa makten ställer upp tillfredsställande regelverk för den judikativa makten att oberoende uttolka och döma efter. Likaledes bör den exekutiva makten uppvisa en vilja att verkställa den judikativa maktens beslut utan allt för stora invändningar. De svårigheter och hinder som föreligger gällande Sveriges, Spaniens och Belgiens tillämpning av universell jurisdiktion går emellertid att hänföras till ett konfliktuellt förhållande mellan statsmaktens tredelade arbetsfördelning. Vi vill i detta kapitel synliggöra detta förhållande genom att diskutera de beroende variabler som vi inledningsvis ställt upp (se 1.) vilka även Roht-Arriaza hänsyftar i artikeln Universal Jurisdiction: Steps Forward, Steps Back. Roht-Arriaza menar att anknytningsprincipen, politisk vilja och judikativ autonomi har en kausal inverkan på tillämpningen av universell jurisdiktion (Roht-Arriaza 2004:376). Vår avsikt är att nedan diskutera i vilken mån denna kausalitet föreligger, samt huruvida någon av dessa variabler för vår komparativa studie ifråga tycks åtnjuta specifik kausalitet.

4.1 Anknytningsprincipen

Som vi tidigare har nämnt kräver den internationella och nationella rätten i allmänhet att en påtaglig koppling mellan brottet, förövaren, offret, samt den stat vilken utövar jurisdiktion föreligger, det vill säga vad som ges uttryck för i anknytningsprincipen (se 2.1). Denna princip ges i varierande grad utrymme i våra tre komparerade länders lagstiftning. I Sverige ger BrB 2:2 möjlighet att göra undantag från universalitets-principen när det svenska intresset för ett fall är minimalt. Belgisk lagstiftning har på senare tid kommit att kräva att förövaren befinner sig i landet för att åtal skall kunna väckas (se not 14). Spanien har emellertid en lagstiftning som tillåter åtal in absentia i exceptionella fall (se 3.3.1).
Anknytningsprincipen kan utgöra ett hinder för tillämpningen av universell jurisdiktion. I fall som ger uttryck för universalitet i absoluta termer, det vill säga då en uppenbar anknytning till brottet, förövaren eller offret saknas, skulle ett sedvanerättsligt förfarande således vara dömt att misslyckas. Fallet Belgien v. Sharon ger stöd åt detta antagande då det är just bristen på anknytning som anges utgöra orsaken till att fallet läggs ned (se 3.4.2). Vidare kan man hävda att en uppenbar anknytning till brottet kan legitimera en rättsprocess av extraterritoriell karaktär. Om vi ser till Pinochet-fallet fanns en tydlig koppling till Spanien då spanska medborgare hade fallit offer för Pinochet-regimens Operation Condor. Vidare kan anknytningsprincipen hävdas för de exilchilenare som flytt till Spanien. Om man ser till övriga länder som deltog i processen mot Pinochet återfinns länder som Belgien, Danmark, Frankrike och även Sverige, vilka alla givit asyl till exilchilenare (Reydams 2004:186 f). Pinochet-fallet är ett exempel på hur anknytningsprincipen kan ligga som grund för en rättsprocess som över tid tillåts utvecklas från passiv personalitet till att senare expandera mot universalitet.
Anknytning kan även hävdas genom historisk koppling. Vad gäller fallet Belgien utgörs den av ett kolonialt arv som reproduceras genom det exilsamhälle vilket uppkommit som ett led av avkolonialiseringen. Det koloniala arvet påkallar även ett moraliskt incitament att stödja den rättsprocess som följer i fotspåren av folkmordet i Rwanda (Roht-Arriaza 2004:383).
Vi vill dock problematisera ovanstående beskrivning av anknytningsprincipen som en avgörande variabel till för- eller nackdel för tillämpningen av universell jurisdiktion genom att belysa det belgiska fallet Sharon. I den belgiska rättsprocessen mot Sharon gjorde sig, som vi tidigare nämnt, universalitet i absoluta termer gällande (se 3.4.2). Fallet kan därmed uppfattas göra ett tydligt avsteg från anknytnings-principen. Reaktionen från den belgiska legislativa makten blir i detta fallet en förändring av lagstiftningen där anknytningsprincipen ges mer utrymme.
För att ytterligare problematisera anknytningsprincipens kausalitet bör det svenska fallet Sucharev lyftas fram. Sveriges koppling till konflikten i Tjetjenien blir liksom för Spanien och Belgien tydlig då Sverige rymmer ett stort exilsamhälle av flyktingar. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) ansökte mer än 2000 ryska medborgare asyl i Sverige mellan år 2004 och 2005. Vi vill med detta ha sagt att Sverige genom dessa flyktingar skapar en anknytning till Tjetjenien per se och de övergrepp som begåtts mot dess folk, vilket vi menar inte bör betraktas utgöra ett ”minimalt intresse för Sverige” (se 3.2.1 om BrB 2:2). Givet detta faktum, samt att anmälan aldrig fick en rättslig prövning under den tid Sucharev befann sig på svenskt territorium, kan man argumentera för att anknytningsprincipen inte kan ges en tillfredställande specifik kausalitet gällande Sveriges icketillämpning av universell jurisdiktion.
Följaktligen argumenterar vi för att det faktum att en uppenbar koppling till brottet finns inte behöver vara avgörande för tillämpning eller icketillämpning av universell jurisdiktion.


4.2 Politisk vilja

Då vi inte kan se ett specifikt kausalt samband mellan anknytningsprincipen och tillämpningen av universell jurisdiktion krävs emellertid en diskussion över huruvida politisk vilja åtnjuter mer specifik kausalitet i våra komparerade fall.
Den politiska viljan kan generellt anses utgöra en kritisk faktor vid tillämpningen av universell jurisdiktion vad gäller möjligheten att utlämna eller väcka åtal (HRW fact sheet B). Politisk vilja kan ges uttryck för i politisk retorik och offentliga ställningstaganden, men även i praktisk handling såsom lagstiftning som möjliggör judikativt oberoende och handlingsutrymme. Under omständigheter där lagstiftningen ger den politiska makten ansvar för svåra folkrättsliga frågor ges emellertid uttryck för ytterligare former av politisk vilja i vilken den exekutiva makten ställs inför realpolitiska överväganden och kostnadskalkyler. Huruvida stater väcker åtal alternativt utlämnar blir härmed en fråga om statssuveränitet och jurisdiktion utifrån territoriell basis, diplomatiska förbindelser, nationellt och internationellt politiskt tryck, samt om att upprätthålla status quo i de internationella relationerna (Bassiouni i Macedo 2004:40, HRW fact sheet B).
Huruvida en svensk politisk vilja att tillämpa principen om universell jurisdiktion föreligger går att diskutera. Regeringens politiska retorik och offentliga ställnings-tagande är i regel ett starkt fördömande av folkrättsbrott. I linje med detta tar Sverige offentlig ställning för internationella brottmålsdomstolen (ICC) och behovet att ställa förövare av grova folkrättsbrott inför rätta, det vill säga att straffrihet inte skall finnas för dessa brott (Laila Freivalds, Utrikesdepartementet 2005-04-01). Vidare ger den svenska regeringen uttryck för behovet av en oberoende judikativ makt i förhållande till den exekutiva, samt ett upphävande av folkrättslig immunitet (Anna Lindh, Regeringskansliet 1999-01-26). Sammantaget ger den svenska regeringens officiella hållning i folkrättsfrågor en skenbar bild av progressivitet och politisk vilja. Huruvida denna bild avspeglar faktiska förhållanden går emellertid att diskutera. Om vi ser till lagstiftningen framgår det tydligt att den judikativa makten inte åtnjuter en oberoende ställning gentemot den exekutiva makten (se 3.2.1). Vidare går det att utläsa av fallet Sucharev att frågan om immunitet gör sig gällande. Ifrågasättas bör även det faktum att en misstänkt krigsförbrytare överhuvudtaget bjuds in av Sveriges regering.
Ser vi till den politiska viljan i Spanien och Belgien gäller dock andra premisser då den faktiska lagstiftningen visar på en politisk vilja att tillämpa universell jurisdiktion där enskilda åklagare och individer kan driva rättsprocesser i folkrättsligt känsliga ärenden. Huruvida detta är resultatet av ett politiskt ställningstagande går emellertid att diskutera.
Ser vi till det spanska fallet kan den exekutiva maktens politiska retorik snarare påvisa politisk ovilja såsom den spanske konservative premiärministern José Maria Aznars uttalande om Pinochet-fallet: ”I don´t want Spain to become an International Criminal Court” (Roht-Arriaza 2005:59). Vidare kan Aznars politiska vilja att beivra folkrättsbrott ifrågasättas då denne umgicks privat med argentinska underrättelse-officerer . Den politiska viljan som skapat den spanska lagstiftningen går snarare att härleda till den folkopinion som är en produkt av det historiska arv Franco-eran lämnat efter sig (Roht-Arriaza 2005:16). Det faktum att Spanien misslyckas med att få Pinochet utlämnad går snarare att härleda till brittisk politisk ovilja (se 3.3.2).
I det belgiska fallet är det emellertid för oss oklart vilka politiska ställningstaganden som ligger bakom den belgiska lagstiftningen. Klart är dock att efterspelet av de rättsprocesser under principen om universell jurisdiktion som utspelade sig i Belgien kom som vi tidigare nämnt att resultera i legislativ regression. En del i denna legislativa förändring går att härleda till det yttre politiska tryck Belgiens regering utsattes för . Detta skulle snarare kunna betraktas som en politisk ovilja från den legislativa makten i Belgien.
Av ovanstående diskussion att döma vill vi argumentera för att ett tillfredsställande specifikt kausalt samband mellan politisk vilja och tillämpningen av universell jurisdiktion ej går att påvisas i våra komparerade fall. Möjligen kan man argumentera för ett kausalt samband mellan politisk ovilja och icketillämpning föreligger.


4.3 Judikativ autonomi

En generell förståelse av begreppet judikativ autonomi åsyftar åklagares och domares möjlighet att, oavsett den exekutiva makten, agera oberoende utifrån dess uppfattning om i vilken utsträckning respektive nationell lagstiftning möjliggör en tillämpning av principen om universell jurisdiktion. Vid en närmare betraktelse av de länder vi valt att komparera blir emellertid tydligt att graden av judikativ autonomi är varierande både mellan länderna och inom länderna över tid. Den bedömning Robert Hårdh gör om den svenska rättsordningen i folkrättsliga ärenden, det vill säga att den lagstadgade ordergången är ovärdigt ett modernt rättssamhälle (se 3.2.2), blir här aktuell. Det kan hävdas att Sverige har allt annat än en oberoende judikativ makt i relation till den exekutiva makten i folkrättsliga ärenden. Fallet Sucharev och den relation som häri åskådliggörs mellan åklagare och regering tydliggör den politiska känslighet vilken kan ge en förklaring till varför åtal inte väcks. Vidare menar vi att det är högst olämpligt att ett svenskt statsråd uttalar sig i ett rättsligt ärende (se 3.2.2). Frågan vi ställer oss är i vilket annat sammanhang i ett rättssamhälle detta skulle ha betraktats som lämpligt.
De spanska och belgiska rättssystemen överensstämmer i högre grad än det svenska med principen om statsmaktens tredelade arbetsfördelning i folkrättsliga ärenden. Om vi ser till Spanien kräver konstitutionen den judikativa maktens oberoende gentemot den exekutiva makten. Som vi tidigare nämnt är detta ett resultat av de reformer lagstiftningen genomgick i post-Franco-eran (se 3.3.1). Uppgiften att främja rättvisa, försvara rättsstaten, samt att skydda medborgarnas intressen är den grund från vilken acción popular utgår. Vi vill argumentera för att enskilda individers möjlighet att driva en rättsprocess i samarbete med åklagarmyndigheten ökar sannolikheten att kontroversiella och svåra fall lagförs. Avgörande för att detta tillåts ske är premissen att möjlighet saknas för den exekutiva makten att intervenera. Den spanska konstitutionen fastställer ovanstående arbetsfördelning. Den belgiska lagstiftningen har genom den legislativa regression som skett mer kommit att inskränka enskildas möjlighet att driva rättsprocesser (constitution de partie civile). Detta i någon mån för att förhindra att nya kontroversiella fall tas upp. I Sverige får brottsoffret förlita sig till att den polisanmälan som lämnas in anses av åklagare vara lämpligt föremål för åtal. Som vi tidigare nämnt problematiseras denna ordergång i högre utsträckning i folkrättsliga ärenden, där även den exekutiva makten skall tillfrågas (se 3.2.1). Den politiska känslighet som den svenska ordergången ger upphov till har genom fallet Sucharev visat sig vara olämplig i den bemärkelse att åklagarämbetet inte tillåts ta beslut utifrån juridisk basis (tolka och implementera lag). Regeringsmaktens realpolitiska överväganden blir snarare vägledande.
Som nämnts tidigare är syftet med en oberoende judikativ makt i den specifikt folkrättsliga kontexten att denna agerar i människorättens intressen snarare än som en representant för statsintressen och raison d’état. Den judikativa autonomin har som uppgift att i någon mån garantera en rättslig kontinuitet och förutsägbarhet i tillämpningen av regelverket kring universell jurisdiktion. Internationella traktat och sedvana implicerar således den judikativa maktens skyldighet erga omnes att beivra folkrättsbrott med jus cogens-status (se 2.1). Genom de fall vi komparerar har det emellertid visat sig att den exekutiva maktens inskränkningar av denna autonomi riskerar att leda till en mer sporadisk tillämpning, en snävare tolkning, eller ingen tillämpning alls.
Således argumenterar vi för att ett tillfredställande specifikt kausalt samband mellan judikativ autonomi och tillämpningen av universell jurisdiktion föreligger.



4.4 Slutsatser

Ur ovanstående diskussion drar vi slutsatsen att stöd för vår hypotes föreligger. När den judikativa makten tillåts tolka och implementera lagstiftning oberoende av den exekutiva makten tenderar lagföring av grova folkrättsbrott ske i högre utsträckning. Svaret på vår problemformulering blir således att skillnaderna i Sverige, Spanien och Belgiens tillämpningen av principen om universell jurisdiktion går att finna i statsmaktens tredelade arbetsfördelning. Således åtnjuter judikativ autonomi ett specifikt kausalt samband med tillämpningen av universell jurisdiktion i våra komparerade fall. Vidare vill vi belysa vikten av att enskilda civila parter ges möjlighet att i ett initialt skede driva rättsprocesser då vi givits en förståelse för hur avgörande detta är för att folkrättsbrott skall aktualiseras.
Vi vill emellertid inte med denna slutsats utesluta kausaliteten hos vare sig anknytningsprincipen eller politisk vilja i våra komparerade fall. Anknytnings-principen tenderar i egenskap av internationell sedvana att åtnjuta kausalitet i en folkrättslig kontext, då denna princip legitimerar staters extraterritoriella jurisdiktion. Politisk vilja åtnjuter i sin tur delvis kausalitet i egenskap av statsintressen och raison d’état-doktrin. Emellertid handlar denna kausalitet snarare om en beskaffenhet att förhindra tillämpning av universell jurisdiktion i våra komparerade fall, snarare än att möjliggöra densamma.


5. Diskussion

Syftet med denna uppsats var att få ökad förståelse för samspelet mellan internationell och nationell straffrätt, samt enskilda nationella rättssystems möjligheter att utkräva ansvar för grova folkrättsbrott och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter enligt principen om universell jurisdiktion. De insikter vi delgivits under arbetets gång synliggör problemdimensioner som föreligger för nationella rättssystem i tillämpning av universell jurisdiktion. Vad som framgår är att en tydlig politisk ovilja att frångå en av tradition given statssuveränitet utifrån en territoriell basis för jurisdiktion föreligger. I folkrättsligt känsliga ärenden förefaller detta att resultera i att stater hellre medger misstänkta förövare immunitet än att utlämna eller åtala under universell jurisdiktion. Risken vi ser i detta är att den politiska makten omöjliggör en juridisk prövning av grova folkrättsbrott då dessa snarare underställs realpolitiska överväganden. Vi frågar oss huruvida folkrättsliga ärenden i framtiden kommer att tillåtas vara föremål för juridiken eller förbli föremål för ett politiskt spel. Vad gäller våra komparerade fall visar vår uppsats att möjligheterna för den judikativa makten att förhålla sig autonom gentemot den exekutiva makten är avgörande för tillämpningen av universell jurisdiktion. Detta då vi hävdar att enskilda staters politiska vilja att beivra grova brott mot de mänskliga rättigheterna starkt kan ifrågasättas. Denna politiska ovilja enskilda stater uppvisar kan möjligen härledas till en aversion för principen om universalitet per se. Eller ger det internationella samfundets avsaknad av konsensus kring uppfattning om huruvida grova folkrättsbrott åtnjuter status av jus cogens eller ålägger stater skyldigheter erga omnes upphov till den politiska oviljan? Dessa frågor anser vi emellertid vara föremål för framtida forskning.
I situationer där stater saknar politisk vilja, eller där den politiska makten omöjliggör den judikativa maktens prövning av grova folkrättsbrott ser vi, i enlighet med komplementaritetsprincipen, emellertid en möjlighet i att internationell straffrätt kompletterar enskilda nationella rättssystems tillkortakommanden och en annars frånvarande lagföring. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) skulle kunna tjäna detta syfte genom dess permanenta och oberoende kvalitet. Folkrätten blir således subsidiär till nationell lagstiftning, men kan även utgöra en påtryckningsmekanism på enskilda nationella rättssystems tillämpning av universell jurisdiktion. Yttermera har ICC proaktiva och förebyggande egenskaper, till skillnad från nationella rättssystems i någon mån reaktiva förhållande till redan begångna brott. Vi bedömer emellertid ICC:s förmåga att helt ersätta nationella rättssystem vad gäller lagföring av grova folkrättsbrott som orimligt då ICC i skrivande stund inte utgör en heltäckande rättsinstans.




6. Referenser


6.1 Litteratur

Asp, Petter & Lundquist, Ulf, 1996. Straff och process 1997: Författningssamling i straff och processrätt. Uppsala: Iustus förlag.
Bassiouni, M. Cherif i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Bring, Ove & Mahmoudi, Said. 2001, andra upplagan. Sverige och folkrätten. Stockholm, Nordstedts Juridik AB.
De Greif, Pablo i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Denscombe, Martyn. 2000. Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund, Studentlitteratur.
Falk, Richard. A i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Hjerner, Lars, Bring, Ove & Mahmoudi, Said. 2000. svensk juristtidning, åttiofemte årgången. Pinochet-målet: Folkrätten och svensk rätt. Uppsala, Iustus förlag.
Human Rights Watch (HRW). 1999. vol.11. nr.1 (b). Political Genocide – the Spanish Accusation, Restricted Immunity: Pinochet in the House of the Lords.
Human Rights Watch, HRW (fact sheets). The Pinochet Precedent – How Victims Pursue Human Rights Criminals Abroad. (Political will = A, Speciality principle = B).
Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne. 2005, sjunde upplagan. Straffansvar. Stockholm, Nordstedts Juridik AB.
Macedo, Stephen i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Malanczuk, Peter. 1997, sjunde upplagan. Akehurst´s Modern Introduction to International Law. London, Routledge
Marks, Stephen. P i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Hopkin, Jonathan i Marsh, David & Stoker, Gerry (ed.) 2002, andra upplagan. Theory and Methods in Political Science. UK. Palgrave Macmillan.
May, Larry. 2005. Crimes against Humanity: A Normative Account. Cambridge, Cambridge University Press.
Nowak, Manfred. 2003. Introduction to the International Human Rights Regime. Leiden/Boston, Martinus Nijhoff Publishers
Ratner, Steven. R & Abrams, Jason. S. 2001, andra upplagan. Accountability for Human Rights Atrocities in International Law: Beyond the Nuremberg Legacy. Oxford, Oxford University Press.
Reydams, Luc 2004. Universal Jurisdiction: International and Municipal Legal Perspectives. Oxford, Oxford University Press.
Rienecker, Lotte & Stray Joergensen, Peter. 2000. Att skriva en bra uppsats. Malmö. Liber.
Robinson, Mary, i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Roht-Arriaza, Naomi. 2004, pp.375-389. Universal Jurisdiction: Steps Forward, Steps Back. Leiden Journal of International Law.
Roht-Arriaza, Naomi. 2005. The Pinochet Effect: Transnational Justice in the Age of Human Rights. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Wallace, Rebecca M. M. 2002, fjärde upplagan. International Law. London, Sweet & Maxwell.
Wong, Christoffer. 2004. Criminal Act, Criminal Jurisdiction and Criminal Justice. Krakow, Polpress Publisher


6.2 Journalistiskt material

Göteborgs-Posten. 2006-01-24. Björklund besvärad av ryskt besök
Truedsson, Lars i fredstidningen Pax 2006 nr.1. sida 3. Polisanmälan lades ner – misstänkt krigsförbrytare bjöds till Sverige – men fallet utreddes aldrig.

6.3 Offentligt material

Lindh, Anna. 1999-01-26. Sverige ska ändra lagen. Regeringskansliet.
Freivalds, Laila. 2005-04-01. Sverige välkomnar FN:s beslut om ICC i Darfur. Utrikesdepartementet.
Granskningsärende 2005/06:37
Åklagarbeslut: Dnr. C1-19-06
Anmälan om folkrättsbrott enligt 22 kapitlet §6 Brottsbalken 2006-01-23. Stockholm

6.4 Intervju

Hårdh, Robert. Generalsekreterare Svenska Helsingforskommittén. 2006-05-02