onsdag 25 mars 2009

Äldreomsorg värd namnet?

På jobbet i hemtjänsten inom kommunen som nyligen korades till ”Sveriges bästa att leva i”, samt kommunen som utger sig för att vara platsen där ”friheten är lite större” slås jag av den hjärtlöshet som verkar prägla biståndshandläggarnas arbete. Bedömningen av hur mycket hjälp ”Asta” behöver på ålderns höst eller ”Johan” med sitt handikapp är ofta svår att acceptera som skälig, human eller rättvis. Rättvis då skillnaden både mellan olika vårdtagare med till synes liknande behov och mellan de olika tjänsterna kan vara stora. Man kan fråga sig varför någon som bara är berättigad att få hjälp att bädda rent en gång i månaden tillåts lyxen att tvätta varannan vecka. Inhumant då jag anser det horribelt att endast få hjälp att duscha en gång i veckan, få hela veckans mat i packet på måndagen eller att få städat var tredje vecka. Det sistnämnda måste ses med perspektivet att vårdtagarna ofta pga av olika handikapp är oförmögna att själva göra något åt sin situation. Resultatet är att Asta kan tvingas leva med sin smuts i tre veckor tills någon kommer (vem det nu är får Asta sällan veta) och hastar bort det.
Den uppenbara förklaringen till att det ser ut som det gör är att kommuntjänstemännen är hjärtlösa. Jag ser dock att roten till problemet går att finna i den bristen på ett helhetsperspektiv och kortsiktighet som råder i förvaltningsarbetet. När man som tjänsteman får uppgiften att sänka kostnaderna för exempelvis städning leder detta till ett ”tunnelseende”. Den miljonen man kan tjäna på att skära lite i Astas hjälp leder till stora kostnadsökningar för exempel sjukvården då Asta tvingas söka hjälp för exempelvis den infektion som den bakteriehärd hon tvingats leva i och den näringsfattiga mat hon äter har resulterat i. Jag undrar om Asta håller med i de epitet som kommunerna stoltserar med.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar