Vi har på senare tid upplevt en paradox i den svenska ekonomin. Samtidigt som exportindustrin går utmärkt och den inhemska konsumtionen är stark ser vi en fortsatt hög arbetslöshet och satsningar från företagens sida på investeringar är få. De förklaringar som brukar förekomma är den globalisering som förflyttar produktionen till låglöneländerna och den svenska skattepolitiken som försvårar företagsamhet. Jag anser att dessa argument ger allt annat än en heltäckande förklaring. Till en början ger den ”hotande” globaliseringen snarare fler affärsmöjligheter då fler marknader görs tillgängliga. Vidare har det visat sig att svenska företag har varit lönsamma trots svensk skattepolitik. En förklaring som sällan tas upp i de här sammanhangen är företagens egna förfaranden och hur dessa påverkar arbetsmarknaden och investeringar i den svenska ekonomin.
Den kortsiktighet som råder i aktiebolagen blir allt mer påtaglig, behovet att visa goda resultat för börsanalytikerna ställer de långsiktiga satsningarna på skam. En annan aspekt på detta är de bonus och optionsprogram som erbjuds företagens ledningar och som ofta beror på hur vinsten och aktieutvecklingen utvecklar sig. Riskerna här är att företagsledningen i sin iver att kvalificera sig till extra tillskott i lönekuverten ägnar sig åt ”kreativ bokföring” och ett ohämmat kapande i ”kostnadsmassan”. Det är med detta tankesätt som poster som säkerhet, lokalkostnader, arbetsmiljö och löner endast betraktas som kostnader och inte tillgångar. Detta kan föra med sig en mängd effekter som osäkra värdetransporter, ovilja att bygga nya forskningsanläggningar, oförmåga att skapa en hälsosam arbetsmiljö och även att nyanställa personal, då allt detta räknas som kostnader vilket ger en sämre vinst i kvartalsrapporten.
Så den kortsiktighet som präglar svenskt näringsliv har alltså en avgörande inverkan på samhällsekonomin, men även på arbetsplatserna där de anställda förlorar jobb eller kolleger med allt vad det innebär då det är just denna åtgärd som kan premieras med en bonus.
onsdag 25 mars 2009
Frälsning genom fattigdom?
Vem vill egentligen bekämpa fattigdomen idag? Realiteten är att det är allt fler som livnär sig på andras misär. Biståndsarbetare som blir så beroende av att de fattiga förblir fattiga. Även den som utgör själva stereotypen för det ideella arbetet, Moder Theresa såg inte fattigdomen som ett problem som skulle bekämpas utan snarare som en väg till saligheten. Hon såg likt andra inom missionsrörelsen fattigdomen som ett deterministiskt tillstånd, ett tillstånd som var den fattiges väg till frälsning.
För att ta ett närmare exempel kan vi betrakta stadsmissionens arbete för de hemlösa. Den senaste tidens skandaler med lägenhetsaffärer och orimliga löner förvånar inte längre. Varför skulle stadsmissionen vara bättre än Skandia? Oavsett om det sitter präster i styrelsen som predikar för ett moraliskt grundat näringsliv är stadsmissionen just endast en del av näringslivet. Organisationen är i grund och botten ett vinstdrivande företag. De hemlösas väg ur utanförskapet är inte målet för verksamheten utan snarare ett medel. Utan hemlösa inga bidrag, utan bidrag inga orimliga löner.
Så här i juletider ökar alltid donationerna till hjälporganisationerna. Är detta ett tecken på empati och solidaritet i sann julanda eller endast ett försök för oss Svenssons att stilla vårt eget samvete? Eller är det ett sätt att berättiga att vi konsumerar för i snitt 5700 kronor per person i Decemberhandeln? Vetskapen att detta sammanlagt motsvarar mer än dubbelt så mycket som det offentliga biståndet eller för den delen en summa tillräckligt stor för att förse alla världens HIV smittade med mediciner ger en skrämmande kontrast. Kontentan är att om viljan fanns kunde vi utrota fattigdomen till kostnaden av ett lite mindre extravagant julfirande i den rika världen. Vad är det då som hindrar oss?
För att ta ett närmare exempel kan vi betrakta stadsmissionens arbete för de hemlösa. Den senaste tidens skandaler med lägenhetsaffärer och orimliga löner förvånar inte längre. Varför skulle stadsmissionen vara bättre än Skandia? Oavsett om det sitter präster i styrelsen som predikar för ett moraliskt grundat näringsliv är stadsmissionen just endast en del av näringslivet. Organisationen är i grund och botten ett vinstdrivande företag. De hemlösas väg ur utanförskapet är inte målet för verksamheten utan snarare ett medel. Utan hemlösa inga bidrag, utan bidrag inga orimliga löner.
Så här i juletider ökar alltid donationerna till hjälporganisationerna. Är detta ett tecken på empati och solidaritet i sann julanda eller endast ett försök för oss Svenssons att stilla vårt eget samvete? Eller är det ett sätt att berättiga att vi konsumerar för i snitt 5700 kronor per person i Decemberhandeln? Vetskapen att detta sammanlagt motsvarar mer än dubbelt så mycket som det offentliga biståndet eller för den delen en summa tillräckligt stor för att förse alla världens HIV smittade med mediciner ger en skrämmande kontrast. Kontentan är att om viljan fanns kunde vi utrota fattigdomen till kostnaden av ett lite mindre extravagant julfirande i den rika världen. Vad är det då som hindrar oss?
Äldreomsorg värd namnet?
På jobbet i hemtjänsten inom kommunen som nyligen korades till ”Sveriges bästa att leva i”, samt kommunen som utger sig för att vara platsen där ”friheten är lite större” slås jag av den hjärtlöshet som verkar prägla biståndshandläggarnas arbete. Bedömningen av hur mycket hjälp ”Asta” behöver på ålderns höst eller ”Johan” med sitt handikapp är ofta svår att acceptera som skälig, human eller rättvis. Rättvis då skillnaden både mellan olika vårdtagare med till synes liknande behov och mellan de olika tjänsterna kan vara stora. Man kan fråga sig varför någon som bara är berättigad att få hjälp att bädda rent en gång i månaden tillåts lyxen att tvätta varannan vecka. Inhumant då jag anser det horribelt att endast få hjälp att duscha en gång i veckan, få hela veckans mat i packet på måndagen eller att få städat var tredje vecka. Det sistnämnda måste ses med perspektivet att vårdtagarna ofta pga av olika handikapp är oförmögna att själva göra något åt sin situation. Resultatet är att Asta kan tvingas leva med sin smuts i tre veckor tills någon kommer (vem det nu är får Asta sällan veta) och hastar bort det.
Den uppenbara förklaringen till att det ser ut som det gör är att kommuntjänstemännen är hjärtlösa. Jag ser dock att roten till problemet går att finna i den bristen på ett helhetsperspektiv och kortsiktighet som råder i förvaltningsarbetet. När man som tjänsteman får uppgiften att sänka kostnaderna för exempelvis städning leder detta till ett ”tunnelseende”. Den miljonen man kan tjäna på att skära lite i Astas hjälp leder till stora kostnadsökningar för exempel sjukvården då Asta tvingas söka hjälp för exempelvis den infektion som den bakteriehärd hon tvingats leva i och den näringsfattiga mat hon äter har resulterat i. Jag undrar om Asta håller med i de epitet som kommunerna stoltserar med.
Den uppenbara förklaringen till att det ser ut som det gör är att kommuntjänstemännen är hjärtlösa. Jag ser dock att roten till problemet går att finna i den bristen på ett helhetsperspektiv och kortsiktighet som råder i förvaltningsarbetet. När man som tjänsteman får uppgiften att sänka kostnaderna för exempelvis städning leder detta till ett ”tunnelseende”. Den miljonen man kan tjäna på att skära lite i Astas hjälp leder till stora kostnadsökningar för exempel sjukvården då Asta tvingas söka hjälp för exempelvis den infektion som den bakteriehärd hon tvingats leva i och den näringsfattiga mat hon äter har resulterat i. Jag undrar om Asta håller med i de epitet som kommunerna stoltserar med.
onsdag 18 mars 2009
”Homo sacer” i det svenska folkhemmet
Abstract
This case study is an attempt to give empirical support to Georgio Agambens theory, regarding how the exceptions from the constitutional order should be regarded as a constant element in modern societies. The purpose was to investigate if Agambens theory is valid in the Swedish context. The exception, as definied by Agamben, is a reappearing phenomenon, which implies that the constitutional order is fragile. Individuals and groups are transferred into “homo sacers”, meaning people that is to be regarded as legally naked, and offset from the rest of society.
What then is it that make the legal norms fragile? In this thesis I will discuss the causality of moral panic. Moral panic, here reflected upon as a societal phenomenon that is created by the representatives of the politics of fear. The folk devil in the case of Sweden is shifting. The focus of this paper will be directed to the situation of minority groups, mentally ill, political groups and illegal immigrants. Politicians, mass media and other interest-groups feed the moral panic with stereotypical images of the folk devil and the imminent threat they pose on the democratic society and on all those who support it. This thesis will argue that fear is a tool for the reigning elite to impose exceptions from the constitutional order.
Keywords: Sweden, Moral panic, Constitutional order, Homo sacer, human rights,
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
1.1. Syfte, frågeställning och metod 5
1.2. Avgränsningar 7
1.3. Disposition 8
2. Begreppsdefinitioner 9
2.1. Konstitutionell ordning 9
2.2. Undantaget 10
2.3. Moralpanik 12
3. Undantag och rädslor i det svenska fallet 14
3.1. Det slutna folkhemmet 14
3.1.1. Samer, zigenare och andra minoriteter 14
3.1.2. ”Friska och sjuka” 16
3.2. Anpassningspolitik 18
3.2.1. “En svensk tiger” 18
3.2.2. “Kriget mot terrorismen” 19
3.3. ”Papperslösa”, mänskliga rättigheter och ”social turism” 21
4. Resultat 24
5. Diskussion 26
6. Referenser 28
1. Inledning
För de flesta av oss är det en självklarhet att alla människor är lika värda. Sedan upplysningstiden har idén om de mänskliga rättigheterna formats. Genom den konstitutionella samhällsordningen har mänskliga rättigheter tillgivits status som rättslig norm. Trots denna utveckling blir det tydligt att den praktiska tillämpningen av denna norm är allt annat än generell. Alla människor har inte samma rättigheter. Den moderna historien ger oss åtskilliga exempel på hur en del människor blir undantagna från rättsnormen. Människor som förnekas sitt människovärde och de rättigheter som den konstitutionella ordningen är satt att skydda. Även om det är svårt att acceptera för oss som lever inom diskursen, sker dessa undantag även i demokratiska länder. Länder där lag och ordning i övrigt utgör normen och där de konstitutionella rättigheterna har en stark ställning.
”Kriget mot terrorismen” har gett upphov till en rad ”undantag” från rättsnormen. I en tidigare uppsats har jag studerat hur dessa undantag snarare kan betraktas som ett permanent och återkommande inslag i den amerikanska kontexten. Syftet med den uppsatsen var tvådelat. Å ena sidan ville jag argumentera för att undantaget är ett permanent inslag i samhällen som gör anspråk på att vila på en konstitutionell ordning. Jag ville även försöka att förklara hur undantaget införs och upprätthålls. Jag försökte visa hur de undantag från rättsnormen som gjorts i ”kriget mot terrorismen” inte kan betraktas som undantag. Den empiriska studien av den amerikanska kontexten ger oss åtskilliga exempel på hur undantaget är ett återkommande tillstånd. Den konstitutionella ordningen verkar med andra ord inte utgöra en garanti för att de mänskliga rättigheterna, eller för den delen att de medborgerliga rättigheterna, skyddas. Undantaget innebär att det skapas ett förhållande där vissa inträder i rollen av homo sacer, eller nakna människor. Nakna i hänseende att de är rättslösa, att betrakta som skilda från de normer som rättssamhället fastställer (Agamben 2005:8).
Uppsatsens andra syfte var att visa på moralpanikens kausalitet i införandet av undantaget. Jag fann stöd för detta antagandet i det amerikanska fallet. Moralpaniken skapades av olika intressegrupper som ville använda denna som ett verktyg för sina syften. För Bush gav moralpaniken möjligheten att bli omvald 2004, och administrationen kunde genomföra sin politiska doktrin. Undantagen från den konstitutionella ordningen som inskränkningar av de medborgerliga rättigheterna och kriget i Irak var möjliga för att folket krävde det. Det jag visade i min uppsats var att orsaken till att folket krävde dessa åtgärder var rädsla. En rädsla för mytbilden av terroristhotet mot nationen och det fria samhället. Media var starkt delaktiga i att skapa denna mytbild.
Vem som hade störst intresse av att försätta samhället i moralpanik, statsmakten eller massmedia, är svårt att avgöra. Det som blir tydligt i min studie är dock att parterna ingår i en ömsesidig relation med varandra. Media möjliggjorde Bushadministrationens politik genom sin nyhetsrapportering, där fienden är omänsklig och bör behandlas omänskligt. Samtidigt passar moralpanikens logik in på massmedias intressen. Det är viktigt att ha goda förhållanden till statsmakten då den är medias största informationskälla.
1.1. Syfte, frågeställning och metod
Syftet med denna uppsats är att göra en liknande studie av den svenska kontexten. Går det att dra samma slutsatser som jag gjorde i fallet USA? Jag vill utröna huruvida undantaget är ett återkommande inslag även i den svenska kontexten. Fortsatt vill jag visa på at rädslan och moralpaniken återfinns även här. Jag vill härmed ge mina teoretiska antaganden om fallet USA en starkare validitet. samt möjliggöra ett mer generaliserande antagande om undantaget som en del av den konstitutionella ordningen.
Under den första sommarmånaden 2008 har den stora nyhetshändelsen i Sverige vid sidan av fotbolls EM varit den nya FRA lagen. I korthet innebär denna lagen att all internettrafik till och från Sverige kan avlyssnas av försvarets radioanstalt. Riksdagen antog denna lag den 14 juni med argumentet att detta var en nödvändig åtgärd i kampen mot yttre hot i allmänhet, och terrorism i synnerhet. Ett mindre uppmärksammat riksdagsbeslut taget onsdagen den 21 maj samma år fastslog att ”papperslösa”, det vill säga utlänningar som befinner sig illegalt i Sverige, inte har samma rätt till vård som andra som befinner sig inom landets territorium (Sydsvenskan 2008-05-22, A9). Detta är två exempel på hur Sverige anpassar sig till den diskurs som formats kring ”kriget mot terrorismen”. Den konstitutionella ordning som är tänkt att skydda oss mot rättslösheten kan härmed argumenteras vara utmanad. En ordning som växt fram under historien, och som kanske främst i det moderna demokratiska samhället är tänkt att försvara minoriteten från majoritetens förtryck. Hela föreställningen om universella mänskliga rättigheter förutsätter att den nationella konstitutionella ordningen utgör detta skydd (Spång 2005:59f).
När vi betraktar undantaget som något tillfälligt erkänner vi att den konstitutionella ordning åsidosätts under en period och för en specifik grupp, som anses hota denna ordning. Men om vi snarare antar att detta tillstånd av undantag som konstant i det moderna demokratiska samhället, måste vi nå förståelse för vilka mekanismer som möjliggör detta undantagstillstånd. Syftet med denna uppsats blir därmed även den tvådelat. Å ena sidan vill jag argumentera för att undantaget är ett permanent inslag i samhällen som gör anspråk på att vila på en konstitutionell ordning. Här väljer jag att utföra en fallstudie av den svenska kontexten. Jag vill med andra ord visa att de ovan nämnda exemplen inte enbart är kopplat till det förmenta kriget mot terrorismen, utan att med hjälp av den svenska historiska kontexten konkretisera en bild av hur undantaget är ett återkommande inslag i den svenska konstitutionella ordningen.
Jag vill även försöka att förstå och förklara hur undantaget uppstår och upprätthålls. Vad möjliggör att en del människor inte anses åtnjuta de rättigheter som konstitutionen fastställer? Vilka mekanismer är det som skapar ett förhållande där vissa inträder i rollen av ”nakna människor”? Jag kommer att driva tesen att moralpaniken som ett samhälligt fenomen är en faktor som möjliggör undantaget från den konstitutionella ordningen. För att uppnå detta syfte kommer jag utföra en diskursanalys av moralpaniken. Jag ser detta som en lämplig metod då diskursanalysen kan användas för att studera samhällsfenomen. Och hur dessa fenomen utgör diskurser med ett specifikt språk. Ett språk som inte återger verkligheten utan bidrar till att forma den (Bergström & Borèus 2000:221). Moralpaniken kommer i denna uppsats att beskrivas som en diskurs i rädslans politik och mediala stereotyper. Syftet är att redogöra för vad som utgör moralpaniken i den specifika diskursen. Diskursanalysen som metod är specifik då den inkluderar en kontext till studiet av fenomenet (Bergström & Borèus 2000:222). För att studera fenomen som makt, populism, eller i mitt fall moralpaniken, krävs det att dessa sätts i relation till en kontext eller till en rådande diskurs (Bergström & Borèus 2000:263f). Detta då vi kan nå förståelse för fenomenet om vi sätter in det i ett specifikt sammanhang. I detta fall kommer jag att studera moralpanikens relation till den konstitutionella ordningen och de undantag som görs från denna. Jag tänker vidare argumentera för att moralpaniken utgör en bidragande faktor i införandet och upprätthållandet av undantagstillståndet. Fallstudien av den svenska kontexten tillåter mig att söka de kausala samband som moralpaniken har i denna process.
Jag menar att denna studie är nödvändig då vi måste nå en förståelse för undantaget. Detta då allt annat en generellt gällande rättsnorm är en imaginär rättsnorm. Om undantaget tillåts förbli ett permanent inslag i den demokratiska samhällsformen finns det inga garantier för någon. Den oregelmässighet som jag menar att moralpaniken skapar i den konstitutionella ordningen gör oss alla till potentiella objekt för undantaget.
1.2. Avgränsningar
I mina studier av undantaget och moralpaniken väljer jag att avgränsa mig till ett fall. Sverige får här tjänstgöra som exemplet som bekräftar regeln. Jag hävdar alltså inte att mitt valda fall skall betraktas som ett undantag. Snarare bör läsaren betrakta Sverige som ett land med en konstitutionell samhällsordning. Yttermera menar jag att det går att argumentera för att Sverige kan utgöra ett fall där undantaget inte borde återfinnas. Vad jag syftar till här är att den konstitutionella ordningen, samt föreställningen om alla medborgares rättigheter äger en stark ställning i Sverige (Spång 2005:53). Oavsett vad vi anser om den nuvarande regeringen och dess politik, finns det en demokratisk möjlighet att vid nästa val välja en annan regering som för en annan politik. Med andra ord går det att argumentera för att Sverige utgör ett exempel på en konsoliderad demokrati. Sverige tjänstgör i min uppsats som ett fall vilket kan visa på möjligheten till generalisering. Återfinner vi undantaget som ett permanent inslag i Sverige, liksom jag gjorde i fallet USA, samt om moralpaniken kan argumenteras äga ett kausalt samband med införandet och upprätthållandet av undantaget, går dessa slutsatser att med stor sannolikhet vara applicerbara på andra fall (Devine i Marsh & Stoker 2002:207). Uppsatsens fokus kommer ligga på den moderna svenska kontexten. Jag väljer att avgränsa mig till den period som Tommy Möller benämner som ”den nya tiden”. Med andra ord efter införandet av den allmänna rösträtten och demokratins egentliga genomslag i Sverige, i och med valet 1917 och den kvinnliga rösträttsreformen 1921 (Möller 2008:87ff). En historisk redogörelse som jag ser som nödvändig för att uppsatsens syften skall möjliggöras. I min fallstudie kommer jag ge utrymme för vad jag hävdar utgör en rad undantag. Valet av de historiska undantagen har jag gjort med medvetenhet om deras förefallande karaktär. Syftet är att denna selektion skall utgöra en representativ bild av undantagets argumenterade grunder. Jag har därför valt att se närmare på minoriteternas och de psykiskt sjukas situation under den rasbiologiska diskursen tid (1920-1940 talen), samt hur normavvikande individer under andra världskriget och ”kriget mot terrorismen” blir undantagna från rättsnormen. Jag kommer även ge utrymme för en kort redogörelse för de gömda flyktingarnas, eller de papperslösas situation i dagens svenska samhälle.
1.3. Disposition
I uppsatsens inledande kapitel 2 ämnar jag redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för min studie. Syftet med detta avsnitt är att skapa en neutral begreppsapparat där konstitutionell ordning, undantaget och moralpanik kan operationaliseras i min fallstudie och analys. I kapitel 3 följer en empirisk fallstudie av den svenska kontexten. Här visar jag med mitt empiriska urval hur undantaget är ett återkommande inslag i den konstitutionella samhällsordningen i fallet per se. Detta avsnitt är en deskriptiv redogörelse och framställning av studien ifråga, och är därmed kunskapsrefererande. Kapitel 3 utgörs även av en studie om huruvida moralpaniken utgör en kausal faktor i införandet av, samt upprätthållandet av undantaget. Avsnittet följs av kapitel 4, resultat. där jag tolkar och analyserar den empiri och de teoretiska resonemang jag har fört i kapitel, och är därmed kunskapsanvändande. I kapitel 5 diskuterar jag de resultat som föregående kapitels tolkning och analys erbjuder för att möjliggöra progression i enlighet med Blooms taxonomi (Rienecker & Stray Joergensen 2000:34 f).
2. Begreppsdefinitioner
Här skappar jag en begreppsapparat som får utgöra grunden för min teoretiska diskussion och empiriska analys. Begreppen jag väljer att definiera och operationalisera är; Konstitutionell ordning, undantaget och moralpanik. Förståelsen för dessa begrepp blir avgörande för att utröna den innebörd som begreppen har i sig själva, men även i relation till varandra, i denna uppsats specifika kontext.
2.1. Konstitutionell ordning
En demokratisk stat måste samtidigt vara en rättsstat. Den konstitutionella demokratin bygger på det rättsliga idealet där formella och materiella dimensioner ofta skiljs. De formella syftar till den övergripande utformningen av lagstiftningen och fastställer att densamma inte riktar sig mot enskilda individer eller grupper. Medan den materialistiska dimensionen av rättsidealet berör frågor som individuella rättigheter (Spång 2005:63). Vidare förutsätter begreppet konstitutionell ordning att den politiska makten inte enbart utgår från folket genom folkviljan, utan att denna också måste förhålla sig till en del fastställda regler och normer. Regler och normer som främst är tänkta att skydda de individuella rättigheterna (Spång 2005:9).
En stat som baserar sitt styrelseskick på konstitutionalism och därmed inskränker folkviljan eller majoritetsprincipen, ges legitimitet genom att lagar, normer och principer, gäller lika för alla de som är styrda (Tully 2002:204, Habermas 2001:766). Ett argument för konstitutionalism är att det krävs ett rättvist förhållningssätt till demokratiska beslut då dessa inte alltid är rättvisa. Lagstiftningen skall med andra ord granskas efter de principer som konstitutionen baseras på. Tully menar dock att ett konstitutionalistiskt förhållningsätt är att betrakta som odemokratiskt då det inskränker den fria viljan och därmed möjligheten att ifrågasätta de enligt konstitutionen gällande rättviseprinciperna (Tully 2002:206). Cole menar å andra sidan att konstitutionen representerar en kollektiv överenskommelse av värdet av vissa rättsnormer. Normer som i det kortsiktiga perspektivet kan anses utgöra ett hinder eller motsägas av folkviljan. Samtidigt som ett långsiktigt perspektiv skulle få oss att inse att dessa normer är värda att bevara för vårt gemensammas bästa. Konstitutionen utgör med andra ord ett skydd mot oss själva då det av någon anledning verkar vara svårt för makthavare och folk att förhålla sig till ett långsiktigt perspektiv (Cole 2006:6).
Konstitutionalismen som ideal och verktyg är dock tänkt att utgöra tröghet som kan förhindra antidemokratiska eller populistiska krafter att inskränka de fri- och rättigheter som konstitutionen fastställer (Spång 2005:59f). Habermas beskriver denna tröga förändring som en cirkulär lärdomsprocess. Där perioder av förändring, såsom krigstid eller annan argumenterad kris, ger upphov till inskränkningar av konstitutionen och följs av en period av utvärdering. Under den senare perioden övervägs hur de grupper som har marginaliserats under de mer ”heta” perioderna som Habermas benämner dem, återigen kan inkluderas på nytt (Habermas 2001:775).
Det är just studiet av dessa ”heta” perioder som kommer utgöra fokuset i denna uppsats. När det görs undantag från den konstitutionella ordningen. Jag väljer att benämna dessa perioder som just undantag.
2.2. Undantaget
Agamben menar att de människor som lever på undantag har gemensamt att de kan betraktas som nakna människor eller homo sacer. Människor som är skilda från jorden och de fri- och rättigheter som alla andra anses innefattas av (Bos 2005:17, Munster 2004:143). En homo sacer är utsatt för ett dubbelt uteslutande (både från den mänskliga juridiken men även från heliga lagar) vilket gör honom möjlig att döda utan straff (Ek 2006:367). Den nakna människan står som kontrast till suveränen, vilka båda utgör ett undantag från rättsordningen. Suveränen i den bemärkelsen att han kan införa undantagstillståndet och utestänga någon från rättsnormen eller transformera någon till en homo sacer. (Agamben 2005:8). Homo sacer tydliggör också hur medborgarskapet idag verkar inneslutande och uteslutande vad gäller rättigheter. Dock bör här tilläggas att medborgarskapet inte är en garant för att innehavaren av detta har samma möjligheter som andra medborgare i samma land. Detta beror främst på särbehandling beroende på exempelvis kön, klass, etnicitet och religion. Det går här att tala om ”kvasimedborgaren” (Khosravi i SOU 2006:37 s 287).
Även medborgaren i en stat kan alltså ställas på undantag. Andra världskriget och koncentrationslägren gav oss exempel på hur människor kan göras nakna vad gäller rättigheter. Men även hur detta tillstånd av laglig nakenhet inte begränsas av lägrets stängsel, utan hur det sprider sig till det övriga samhället. Detta visade hur vi alla är potentiellt nakna inför suveränen (Edkins i Agamben 2007:75). Agamben menar snarare att det faktum att lägret skapas är ett bevis på att undantaget har blivit ett permanent inslag i rättsordningen (Munster 2004:144f). Lägret blir härmed en zon där samhällets regler inte gäller. Platsen behöver inte vara geografiskt skild från territoriet, utan snarare likt en främmande makts ambassad, vilket är juridiskt skilt från nationalstaten och dess konstitutionella ordning. Att lägret läggs ner behöver dock inte innebära att undantaget upphör. Undantaget kan snarare anta formen av en ny rättsnorm som gäller för samhället i helhet. Härmed har lägrets syfte upphört (Minca 2006:391).
Undantagstillståndet är en ständig potentiell möjlighet för den styrande suveränen. Enligt Agamben har undantaget blivit en alltmer påtaglig realitet i de moderna samhällena. Idag är undantaget rent av infört som ett inslag i exempelvis säkerhetspolitiken i de flesta demokratiska länder. Undantagstillståndet har därmed blivit ett generellt tillstånd. Agamben tilläger samtidigt att säkerhetsparadigmet har blivit suveränens normala teknik i styrandet (Agamben 2005:9). Vidare finns det inga preciserade regler för när ett undantag skall inträffa. Med andra ord finns det inget i den västerländska rättsnormen som säger att vid terrorhot är tortyr en acceptabel metod, eller att krigshandling kan uppföljas av internering av de egna medborgarna. Här blir det tydligt att det inte bara är undantagen i sig som är avgörande utan också vem som avgör när undantaget infaller och vad detta utgörs av. Det är med andra ord suveränen som sätter agendan och som avgör när nationen är under ett speciellt hotande läge (Neal 2006:33).
I denna uppsatts blir det intressant för mig att studera hur suveränen styr dagordningen. Genom att stå över lagen kan de styrande genom politik och retorik skapa en dagordning av rädsla. Något som i denna uppsats kommer benämnas som moralpanik.
2.3. Moralpanik
Begreppet moralpanik konkretiseras troligen först i akademisk litteratur 1972 i och med Stanley Cohens studie folk devils and moral panic där han definierar moralpanik som:
A condition, episode, person or group of person emerges to become defined as a threat to societal values or interests; its nature is presented in a stylized and stereotypical fashion by the massmedia; the moral barricades are manned by editors, bishops, politicians or the right-thinking people…Sometimes the subject of the panic is quite novel and at other times it is something which has been in existence long enough, but suddenly appears in the limelight. Sometimes the panic passes over and is forgotten…at other times it has more serious and long lasting repercussion and might produce such changes as those in legal and policy or even in the way society conceives itself (Cohen 1972:9 i Rothe & Muzatti 2004:328)
Cohen visar på hur moralpaniken behöver ett objekt att riktas mot. Detta kan vara ett samhällsfenomenfenomen eller en grupp på vilken de som anser sig utgöra normen kan projicera sin rädsla och fantasier på (Hunt 1997:630f, Rothe & Muzatti 2004:328). Vad moralpaniken därmed resulterar i är en förvrängd bild av detta samhällsfenomen eller denna grupp. Vidare går det att argumentera för att en del av dessa objekt eller myter inte hade existerat utan att moralpaniken skapar dem och upprätthåller dem (Hunt 1997:631f).
Det finns olika föreställningar om hur moralpaniker skapas och upprätthålls. Cohen argumenterar för att moralpaniken delvis skapas av media. Moralpanikens retorik är helt enkelt en del i hur media rapporterar om ämnen som brottslighet och sexuallitet (Hunt 1997:632f). Enligt Pierre Bourdieu kan denna föreställning om massmedia vara trovärdig. Bourdieu menar att journalister har ett slags monopol på spridning av information till massorna. Detta monopol gör att media bestämmer over vem eller vad som skall nå offentligheten (Bourdieu 2000:67f). Journalisten har vidare makten över vilka åsikter som förs fram och vilka som censureras. Det sker därmed en process av konformism. Allt som når offentligheten är det som stämmer överens med den gällande diskursen. Den diskurs som journalisterna själva är anhängare till (Bourdieu 2000:68f). Här går det att dra paralleller till Foucaults diskussion om förnuft och vansinne. Det som tillhör den gällande diskursen får också status som det förnuftiga. Allt som motsäger denna diskurs förvrängda sanningar blir därmed betraktad som vansinne (Foucault 1993:8). David Altheid menar dock att bilden av media som hegemonistisk och ensamt sättande av agendan bör nyanseras. Även om journalister genomgår en sorts ideologisk och kulturell konformism tillåter sig massmedias aktörer att påverkas av andra krafter och deras ideologiskt färgade budskap (Altheid 1984:479f).
Detta för oss in på den andra föreställning om hur moralpaniker skapas. Stuart Hall menar att media inte skapar moralpaniken på egen hand. Media snarare reproducerar och bibehåller de föreställningar som skapas av de styrande. Därmed skulle media oavsett om detta sker medvetet eller ej, enbart fungera som ett instrument för statlig kontroll (Hunt 1997:634). Denna föreställning förutsätter att det är suveränen eller den mer dominerande gruppen som har ett intresse att föra en politik som förtrycker den svagare gruppen. Yttringar av rädslans politik såsom häxjakter eller pogromer drivs av ekonomiska, religiösa eller politiska agendor. Rädslan är en vanlig taktik använd av den som strävar efter att nå eller bibehålla den politiska makten (Veno & Van den Eyden 2007:490). För den styrande makten blir hårdare tag mot brottslighet ett sett att visa på handlingskraftighet. Istället för att hantera problemets bakomliggande orsaker stiftas nya lagar som illegaliserar den svages beteende (Veno & Van den Eyden 2007:491).
En tredje föreställning är att moralpaniken skapas på gräsrotsnivå. Detta skulle innebära att det finns en underliggande kultur av moralpanik i samhället. Ett exempel på denna föreställning är Stuart A. Scheingolds The politics of Law and Order (1984) där Scheingold driver tesen att det existerar kulturella konstanter i det amerikanska samhället som gynnar strängare lagstiftning (Hunt 1997:637). I denna uppsats kommer dock de två första föreställningarna att dominera. Detta då jag menar att det är svårt att driva tesen att moralpaniken är kulturellt betingat till enskilda samhällen. Vidare är mitt syfte som jag tidigare nämnt inte enbart att nå slutsatser om den specifika amerikanska kontexten utan försöka nå mer generellt gällande antaganden om moralpaniken som fenomen.
3. Undantag och rädslor i det svenska fallet
I detta kapitel vill jag med hjälp av et antal undantag från den konstitutionella ordningen i den svenska kontexten försöka visa på att undantaget snarare är ett konstant inslag i denna ordning än just ett undantag. Jag vill även visa hur dessa undantag har en intim relation med en offentlig fruktan eller oro för det okända. Mitt syfte är även att visa på hur denna oro används av, eller rent av skapas av, suveränen. Detta med syftet att inför majoriteten legitimera undantaget av en eller flera minoritetsgrupper eller enskilda individer beroende på dessas etnicitet, religion, ideologi, och eller annan särprägel. Denna särprägel som ofta kommer att definieras i kontrast till det som för stunden anses som det normala, rena eller friska.
3.1. Det slutna folkhemmet
Folkhemmet som begrepp myntades först under valrörelsen 1921. Ett begrepp som är starkt förknippat med svensk socialdemokrati i allmänhet och Per Albin Hansson i synnerhet (Möller 2008:92). Kärnan i folkhemstanken var jämlikhetsiden där klasskillnaderna skulle raderas och ett Sverige åt alla svenskar skulle formas (Möller 2008:93). Demokratin skulle inte bara innebära politiska rättigheter utan även inbegripa de sociala och ekonomiska aspekterna av samhället (Molin 1974:103). Målet var enligt Per Albin att alla barn i Sverige skulle ha samma möjligheter och det konservativa privilegiesamhället skulle avskaffas (Möller 2008:93).
3.1.1. Samer, zigenare och andra minoriteter
Föreställningen om det allomfattande folkhemmet är dock allt annat än nyanserad. Exempel på detta är att året efter det att begreppet myntats inrättas världens första rasbiologiska institut i Sverige. Ordförande för institutet var den tidigare statsministern Hjalmar Hammarskjöld. Rasbiologin som forskning hade enligt bland annat Hjalmar Branting ett ädelt mål som han beskrev som: ”skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper…” (Oredsson 2001:161). Chefen Herman Lundborg för det rasbiologiska institutet gav ut boken ”svensk raskunskap” i Uppsala 1927. En bok som spreds till främst folkskolelärare runt om i landet. I slutordet går att läsa: ”Må vi som nu leva i den nordiska rasens urhem, göra allt vad vi på oss ankommer att hålla rasen uppe, så att den ej urartar eller dör ut (Dahlgren 2002:152). Ord som i vår tid uppfattas som laddade och rent av otäcka kan argumenteras utgöra en ledande diskurs under 1920- och 30 – talets Sverige. Motgiftet mot de klassmotsättningar som hindrade folkhemmets förverkligande var enligt anhängarna av denna diskurs att förhindra Zigenare och andra undermåliga folk som judar, negrer och lappar att få fast fot i Sverige. Detta då detta utgjorde ett hot mot det svenska folkets kvalitet och skapa oreda (Oredsson 2001:161). Två tydliga röster som hade stort inflytande på utformandet av välfärdspolitiken under folkhemstiden var paret Myrdal som i sin bok ”kris i befolkningsfrågan” framhåller sin syn på hur den svenska familjepolitiken skulle reformeras. I ett avsnitt som benämns som ”kvalitetsproblemet” framhåller man bland annat de rasbiologiska befolkningsteorierna. Makarna Myrdal såg sterilisering som ett verktyg i den statliga familjeplaneringen. Tanken var att sterilisera de som bar på de oönskade arvsanlagen samtidigt som man främjade möjligheterna för fortplantning för de som bar på mer önskade anlag (Myrdal & Myrdal 1997:67). Även riksdagen var inne på denna linje där förslaget om sterilisering behandlades. Den tillsatta utredningen kom fram till att verktyget skulle tillämpas på ”i biologiskt avseende mindervärdiga” dock endast på en frivillig basis (Oredsson 2001:163). Förslaget fick dock kritik av Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen då man inte samtyckte med riksdagen i frågan om behovet av samtycke utan såg tvångssterilisering som en starkare rashygienisk prioritering (Oredsson 2001:163). 1934 tog riksdagen beslutet att tvångssterilisering skulle ingå i myndigheternas verktygslåda. Ingreppet skulle beslutas på rent sociala grunder och kunde även utföras på minderåriga mot deras föräldrars vilja (Oredsson 2001:210).
I enlighet med denna uppsats syfte blir det intressant att försöka utröna huruvida denna starka rasbiologiska diskurs medförde eller möjliggjorde att de som ansågs som ”bärare av de oönskade arvsanlagen” ställdes på undantag i det svenska folkhemmet.
Ett exempel på ovanstående blir samernas situation. Fram till 1920-talet skedde en avvittringsprocess av samernas betesmarker av ett kolonialt mönster. Statens intressen av skogen och vattenkraften i älvarna gick före samernas rättigheter till sina marker (Isaksson 2001:34f). De samer som inte flyttade från sina marker frivilligt tvångsförflyttade länsstyrelsen till en enligt myndigheterna lämplig plats (Guttorm Kvenangen 1996:99). De enda samerna som erkändes ha en fortsatt brukarrätt av jorden var de som bedrev renskötsel. Dessa definierades som samer och andra som tidigare levt på fiske och jordbruk hade inte längre juridisk benämning som same. Detta kan argumenteras utgöra en dold form av apartheid då majoriteten av samerna har genom en juridisk process förvandlats till rotlösa och förnekas rätten att kalla sig same (Isaksson 2001:38f, Jordbruksdepartementet 2004:12). Den rasbiologiska föreställningen om samernas underlägsna särart präglade politiken under 1900-talets första decennier. Samernas barn fick inte gå i vanlig folkskola utan inbegreps i ”nomadskolan” som endast erbjöd ett fåtal ämnen under sommarmånaderna. Detta då föreställningen om att ett försök att civilisera samen skulle göra honom lat och försummande av sina renar (Jordbruksdepartementet 2004:12f).
Andra som sattes på undantag i det svenska folkhemmet var romerna, zigenarna eller de resande. Under framförallt 1930- och 40-talet ägnade sig svenska myndigheter av att förfölja dessa grupper. Myndigheterna tog stöd i lösdrivarlagen och internerade de resande i arbetsanstalter där man kunde förbli i upp till 3 år. I många fall förklarade myndigheterna de resande som psykiskt sjuka i behov av sluten psykiatrisk vård där den fullt friska tvångsintagne fick göra avkall på sin personlighet (Jansson & Schmid 2005:59f). För att bli frisläppt på försök till oavlönat arbete på närliggande bondgårdar och statliga byggen ställde myndigheterna kravet på sterilisering. Efter en tid kunde internen på försök återförenas med sin familj. Myndigheternas metoder att stoppa gruppens fortplantning var en tydlig del av den rådande rashygieniska diskursen i Sverige under mellankrigstiden (Jansson & Schmid 2005:61).
3.1.2. ”Friska och sjuka”
I den rashygieniska diskursen var de psykiskt sjuka även ett tema. Den tvångssteriliseringsverksamhet som svenska myndigheter utförde under mellankrigstiden kom att med 1941 års steriliseringslag att inbegripa ”defekta individer”. Lagförslaget arbetades bland annat fram av Gunnar Myrdal som menade att: ”i fråga om svårare defekta individer bör kunna gå ännu längre och genom sterilisering tillintetgöra dessas fortplantningsförmåga” (Oredsson 2001:210). Det paradoxala i steriliseringsdebatten är att denna uppstår då bland andra makarna Myrdal söker lösningar på den hotande demografiska situationen under mellankrigstiden. Befolkningen blev allt äldre och födelsetalen var låga (Oredsson 2001:210). Makarna Myrdal anger lösningen på denna situation som syfte till sin bok ”kris i befolkningsfrågan” (Myrdal & Myrdal 1997:111). Huvuddelen av boken handlar om åtgärder som skall förenkla och möjligöra en ökad nativitet. Detta skall främst ske genom klassisk socialdemokratisk politik där arbetarklassens levnadsstandard skall förbättras genom omfördelning (Myrdal & Myrdal 1997 109f). Samtidigt förespråkar makarna Myrdal tvångssterilisering som metod. De argumenterade att syftet med detta var förbättra inte bara kvantiteten utan kvaliteten på den svenska befolkningen eller som Gunnar Myrdal utryckte det: Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling … Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande, och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser (Oredsson 2001:211).
En grupp som drabbades av denna steriliseringsverksamhet var som tidigare nämnts de som bedömdes som psykiskt sjuka och intagna i den slutna psykiatriska vården. De som blev intagna inom psykiatrin var antingen de som själva skrev in sig eller de som läkare skev in genom en vårdattest (Wennermark 1997:15). Ända fram till 1960-talet går det att argumentera för att den som togs in på mentalsjukhus var beroende av omgivningens inställning. En individ som av allmänheten ansågs vara avvikande på grund av sin sexuella läggning eller annat beteende kunde genom en anmälan föras till förhör och stämplas som hotfull, eller som det benämndes ett O-fall för all framtid (Wennermark 1997:14). En stor grupp av de som var inspärrade på mentalsjukhusen gick under benämningen ”sinnesslöa”. Detta var vuxna och barn som vi idag kallar utvecklingsstörda (Wennermark 1997:16). Läkarens rätt att besluta om att skriva in eller skriva ut mentalpatienterna var fram till 1959 års sinnesjuklag i princip oinskränkt. Detta oavsett om patienten själv sökt vård. Patienterna var därmed helt befriade från sina juridiska rättigheter och betraktades inte längre som rättskapabla. (Wennermark 1997:15). Behandlingsmetoderna på mentalsjukhusen var allt från harmlösa långbad till lobotomering, comabehandling och krampbehandling . De psykiatriska avdelningarna under 1940-talet kan beskrivas som rena skräckkabinetter (Wennermark 1997:16ff). Att vårdas för psykisk sjukdom var belagt med skam. Hospitalen placerades ofta utanför tätbebyggelsen och patienternas kontakt med omvärlden minimerades. Det var inte ovanligt att patienternas anhöriga ansökte om att deras sjuka släktingar skulle placeras på en ort långt bort från hemmet (Ottosson 2003:21).
Per Albins ursprungliga tanke med folkhemmet där klasskillnaderna skulle raderas och ett Sverige åt alla svenskar skulle formas kan enligt vad som beskrivs här ovan ifrågasättas i frågan om förverkligandet. Folkhemmet hade inte plats för alla. De som avvek från normen ansågs snarare utgöra ett hot mot det samhälle som skulle byggas.
3.2. Anpassningspolitik
Jag har i det föregående avsnittet visat hur svensk inrikespolitik har ställt individer och grupper på undantag från samhället. I detta avsnitt vill jag visa på hur yttre krafter eller händelser kan medverka till att svenska medborgare och andra som befinner sig under svensk jurisdiktion kan mista sina rättigheter. Vad jag vill visa är att allmänna utrikespolitiska skeenden som av de styrande beskrivs som speciellt hotande utgör ännu en grund för undantaget. Jag väljer att titta närmare på andra världskriget och hur åsiktsavvikelser bemöttes samt hur det mer aktuella ”kriget mot terrorismen” har inneburit rättslöshet för individer, även här i Sverige.
3.2.1. “En svensk tiger”
När Sovjetunionen anföll Finland 1939 hade det andra världskriget kommit till norden (Oredsson 2001:208). Skräcken för bolschevismen som även tidigare var påtaglig växte i Sverige. Rädslan för att kommunismen skulle sprida sig och Sverige var nästa land på tur, var påtaglig. Starka röster inom militären pläderade för att Sverige skulle göra gemensamma krafter med Finland och bestrida Sovjet samtidigt som Sverige borde anpassa sig till Tysklands politik (Oredsson 2001:230, Carlgren 1985:27f). Den svenska regeringen befann sig också under hård press från nazisttyskland under de tidiga krigsåren. Kraven på att Sverige skulle utgöra en handelspartner till Tyskland samt en genomfartsled för dess krigsmakt följdes även av ett krav på presscensur (Möller 2008:136). Häri ligger grunden för det välkända slagordet i beredskapssverige, ”en svensk tiger”. De åsikter som stod som avvikande från regeringens hållning skulle verka demoraliserande och riskera ett angrepp från yttre makt (Molin 1974:255). Och för att blidka tyskarna inrättades Statens Informationsstyrelse vars uppgift bland annat var att utgöra en mellanhand mellan regeringen och pressen. I de fall där tidningar eller andra tidskrifter inte följde regeringens anvisningar utfärdades publiceringsförbud. Framförallt var censuren och kontrollen riktad mot kommunistisk press men senare även individer som ansågs inneha kommunistiska eller andra avvikande åsikter. Under kriget avlyssnade och öppnade den svenska säkerhetstjänsten kontinuerligt miljontals telefonsamtal samt brev. Syftet var att hålla makthavarna underrättade om den svenska opinionen samt söka upp regeringskritiska element. De värnpliktiga som ansågs tillhöra denna grupp kunde interneras i särskilda ”arbetskompanier” (Möller 2008:136f, Oredsson 2001:236ff, Boethius 1991:98f).
Det förekom med andra ord en stark hets mot kommunister under de första krigsåren och en landsomfattande razzia genomfördes mot kända kommunister i februari 1940. Drivande i hetsen mot kommunisterna var bland annat kung Gustav V (Boethius 1991:92). Inför kriget hade militären inrättat en ny säkerhetstjänst som hade registrerat ungefär 40000 kända svenska kommunister samt genom en intern åsiktsregistrering skattat de värnpliktiga kommunisterna till ungefär 3000. Försvarsmakten med ÖB i spetsen ansåg att man borde avskilja ”skadliga, kommunistiska element”. De arbetsläger eller ”arbetskompanier” som upprättades har av en del som upplevt dem beskrivits som koncentrationsläger (Boethius 1991:91ff). Boethius menar att regeringens politik under anpassningstiden inte bara handlade om att kontrollera farliga element utan att helt bryskt kontrollera folket med lagliga och olagliga medel och få dem att tänka ”rätt”, i en process där ”det ena förbudet genererade det andra” (Boethius 1991:98f).
De undantag som hittills beskrivits i detta kapitel skedde i en tid då Sverige var en ung demokrati vilket även Boethius påpekar (Boethius 1991:99). Följande avsnitt tar oss dock fram till mer aktuella fall. Härnäst vill jag behandla den period jag argumenterar för att vi befinner oss i detta nu, nämligen ”kriget mot terrorismens”.
3.2.2. “Kriget mot terrorismen”
Bara några dagar efter den 11 september deklarerade President Bush krig i sitt tal till nationen. Subjektet var Al-Qaida. Men presidenten tillade; “…It will not end until every terrorist group of global reach has been found, stopped and defeated” (Bush, Sep 21, 2001). Med andra ord förklarade Bush administrationen krig mot fenomenet terrorism. Presidenten fortsätter sitt tal med orden; “…Every nation in every region now has a decision to make: Either you are with us or you are with the terrorists” (Bush, Sep 21, 2001). Den amerikanska kongressen gav sedan presidenten tillåtelsen att; “...use all necessary and appropriate force against those nations, organizations or persons he determines planned, authorized, committed or aided the 9/11 attacks” (Castresana 2007:126). Internationell rätt medger dock inte att krig förs mot enskilda personer eller för den delen ett fenomen. Men moralpaniken som följde terrorangreppen den 11 September möjliggjorde en överdriven respons till brottet både i USA men även i andra länder. Media och politiker började använda stereotypa föreställningar om vem eller vad som utgjorde terrorismen. Samtidigt som föreställningen att det fria samhället och dess värden var hotat. Ett hot som många använde för att argumentera för reformer i lagstiftningen (Welch 2003:1). En moralpanik som tar sig uttryck i ett samhälligt fenomen där rädslans retorik sätter dagordningen och stereotypa föreställningar sprids av bland annat media om vem som kan vara terrorist. Detta har för de som passar in i bilden av terroristen, inneburit att de har förlorat sina konstitutionella rättigheterna (Welch 2003:1).
”Kriget mot terrorismen” har även blivit en realitet i Sverige. Framförallt är det en rad enskilda individer i Sverige som har fått uppleva den rättslöshet som en terroriststämpel innebär. I Aftonbladet (2001-12-08) går det att läsa om de tre svenska medborgarna med somalisk bakgrund som den svenska staten efter påbud från FN och EU förklarat som ekonomiskt fredlösa. Utan att bli åtalade för något konkret brott fick de tre svenskarna alla sina ekonomiska tillgångar frysta på obestämd tid (Kadhammar Aftonbladet 2001-12-08). Och så sent som i februari i år häktades ytterligare fyra somalier i Sverige med stöd av den terroristlag som tillkom 2003 för att de skickat pengar till en organisation som dagarna efter häktningen placerades på en terroristlista. Två av de häktade är släppta medans de andra har häktats om ett flertal gånger utan att åtal mot dem har väckts (Flyghed, Svenska dagbladet 2008-06-07). En annan rättsskandal som uppdagades under 2004 omhandlar två terroristmisstänkta Egyptier som utvisades från Sverige till Egypten i ett specialchartrat plan. De båda terrormisstänkta männen, Ahmed Agiza och Mohammed al Zery, avvisades den 18 december 2001, samma dag som den svenska regeringen fattade beslut om det. Det sätt de behandlades på hade helt klart räknats om tjänstefel om det var svensk polis som hade utfört avvisningen, enligt Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Göteborg (Durehed & Therner, Sveriges Radio 2004-05-18). Mycket tyder på att avvisandet var ett samarbete mellan säpo och pentagon menar Seymour Hersh, en grävande journalist som även avslöjade pentagons delaktighet i rättskandalen i Abu Ghurayb-fängelset i Irak (Digreus, Sveriges Radio 2004-09-13). FN:s tortyrkommitté konstaterar i sin rapport av fallet att Sveriges regering i och med utvisningen av de två männen till Egypten och egyptiskt fängelsestraff, bröt mot tortyrkonventionen. Detta då det är välkänt att terrormisstänkta islamister behandlas brutalt i egyptiska fängelser (Mattson, Sveriges Radio 2005-05-20).
Dessa ovannämnda exempel visar att den svenska regeringen villigt eller ovilligt har blivit en aktör i ”kriget mot terrorismen”. Den rädsla som terrorismen har väckt har använts för att göra undantag från rättsnormen. Det blir tydligt att de personer som blir stämplade men dock inte åtalade som terrorister lever i ett rättsvakuum. Med detta menar jag att det inte finns någon möjlighet att hävda sin oskuld samtidigt som man blir straffad för ett brott man aldrig blivit åtalad för eller som för den delen kanske inte existerar i den internationella och nationella vedertagna rättspraxisen.
Nästa avsnitt kommer handla om de människor som lever gömda i Sverige samtidigt som det går att hävda att de i juridisk mening inte längre existerar.
3.3. ”Papperslösa”, mänskliga rättigheter och ”social turism”
I efterspelet av 11 september har en säkerhetspanik kring illegala invandrare utbrutit. En utveckling som har pågått under hela 1990 – talet accentuerades av terrorattackerna och har lett till en fruktan av den främmande migranten (Khoshravi i SOU 2006:37 s 288). Då tidigare forskning kring migrationens inverkan på det svenska samhället främst handlat om de demografiska och ekonomiska förändringarna, har idag säkerhetsriskerna nästan helt kommit att dominera. Migrationen har blivit ett forskningsämne på försvarets forskningsinstitut (Khoshravi i SOU 2006:37 s 288). Men jag vill här även lyfta fram ett exempel på hur den svenska opinionen fortsatt utsätts för rädslans politik vad det gäller de ekonomiska förändringar som immigration kan komma att innebära. Exemplet jag väljer är ”social turism”. Begreppet gjordes allmänt känt av Göran Persson i rollen som statsminister. Uttalandet kom i samband med EU:s utvidgning mot öst årsskiftet 2003/2004. ”- Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva”, sa statsminister Göran Persson. Sverige borde fortsatt överväga övergångsregler och skärpta invandringskrav menade statsministern (Larsson, Aftonbladet 2003-11-21). Det är uttalanden som dessa som jag menar spär på den redan befintliga rädslan för det, eller den, ”främmande”.
Artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna fastställer att: ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Sverige har vidare skrivit under WHO:s världshälsodeklarationen (WHO 1998 s 14). För att inse att alla inte har samma rättigheter och möjligheter till hälsa i Sverige vill jag lyfta fram den situation som de gömda flyktingarna eller ”papperslösa” lever under. De papperslösa definieras här som de ca 15000 asylsökande som fått avslag och därmed har valt att leva gömda från myndigheterna och avvisning, samt de migranter som aldrig sökt asyl (Rökaeus i fysioterapi, Nr 8/2008:14). Här bör påpekas att det saknas tillförlitliga siffror på hur många individer som befinner sig i Sverige som gömda. Khoshravi påpekar att det är just detta förhållande som gör att suveränen, här gestaltad av politiker, polis, och övriga myndigheter, blir oroliga över situationen. Att kunna räkna på problemet och presentera det i siffror för allmänheten är en maktmekanism för den styrande i kontakten med folket (Khosravi i SOU 2006:37 s 292). Dessa individer stämmer dock väl in på Agambens begrepp, homo sacer, eller ”nakna människor”. Situation som dessa individer lever under innebär de facto en uteslutning från de civila, politiska och sociala rättigheterna i Sverige (Khosravi i SOU 2006:37 s 283, 293).
Rädslan för att bli upptäckt förhindrar dessa människor från att ta del i samhället eller nyttja den sociala service som svenskarna tar för given. Yttermera visar en studie utförd av läkare utan gränser att de som vågade sig till vårdinrättningar riskerade att nekas hjälp eller själva tvingas avstå då man inte hade råd att betala (Läkare utan gränser 2005 s 15 f). Härmed blir det tydligt att alla inte har samma möjligheter till hälsa i Sverige. När det gäller kostnaderna för sjukvård bör vi även dra kopplingen till de gömdas möjligheter att försörja sig. Enligt artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna statueras att: var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden, samt skydd mot arbetslöshet. Här finner vi klara brister för de gömda som i sin rädsla inte har möjlighet att förhandla om sin lön, välja vilket jobb man önskar, eller för den delen dra nytta av trygghetssystemen. Härmed är man antingen beroende av andra för sin försörjning eller vid en sysselsättning vara totalt underställd sin arbetsgivare (Khosravi i SOU 2006:37 s 293ff, Läkare utan gränser 2005 s 17 f).
Den situation som beskrivits ovan tydliggör att fri- och rättigheter är kopplade till medborgarskapet. När svenska myndigheter talar om den svenska befolkningens hälsa är det just svenskarna man syftar till, och inte de som aspirerar på att bli det eller de som nekas att bli det, men som likväl lever inom samma gränser och juridiskt sätt förpliktigar den svenska staten att ansvara för och ta hänsyn till dessa individers rättigheter. Detta då FN:s system för medborgerliga fri- och rättigheter baseras i grunden på liberalismens universella frihetsideal (Spång 2005 s18ff, 38f). Den bristande universaliteten i tillämpningen av dessa fri- och rättigheter samt de ekonomiska och sociala rättigheterna går i vissa fall att härleda till folksuveräniteten och medborgarskapet. Detta då begreppet har gett, och fortfarande ger, upphov till föreställningar av nationell, folklig eller till och med rasmässig särprägling (Spång 2005 s22ff, Levy & Sznaider 2006 s259).
På senare tid går det att argumentera för att den svenska folksuveräniteten har uppluckrats. Detta bland annat genom medlemskap i institutioner som EU och FN samt en mer globaliserad värld i allmänhet (Krasner January/February 2001 s2, Levy & Sznaider 2006 s258ff). De gömdas situation i Sverige är dock ett exempel på hur avgörande medborgarskapet fortfarande är när det gäller åtnjutandet av fri- och rättigheter.
Slutligen vill jag lyfta fram en ytterligare aspekt när det gäller de som gömmer sig i Sverige. Medborgarskapet är i sig ingen garanti för att man fullt ut skall kunna åtnjuta de fri- och rättigheter jag har behandlat ovan. För en del av dem som levt undangömda, eller de som har genomgått en lång asylprocess, kan det dröja lång tid efter ett positivt beslut innan man betraktas eller betraktar sig själv som en fullvärdig människa igen. I en rapport av socialstyrelsen rörande gömda barn i Sverige framkommer det att skadorna sitter djupt. ”Barnen förlorar sin barndom i isoleringen, utvecklas torftigt eller blir "gamla" i förtid. Tonåringarna får ibland ta ett tungt vuxenansvar och känner sig svikna på sin ungdomstid” (Socialstyrelsen 2004-06-07). Det anses avgörande att barnen under den undangömda tiden för möjlighet att gå i skolan och har tillgång till vård och omsorg. Denna tillgång är med få undantag möjlig, men föräldrarnas rädsla att bli upptäckta inverkar även här. En förlorad barndom kan leda till obotliga depressioner och ett allmänt försvagat hälsotillstånd (Socialstyrelsen 2004-06-07). Till detta skall tilläggas att många invandrare som genomgått den svenska asylprocessen och fått permanent uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap, upplever sig som ”kvasimedborgare” (Khosravi i SOU 2006:37 s 287). Ett upplevt utanförskap som förstärks av det lagförslag som lades fram i januari 2006, som gör det möjligt att dra tillbaka det svenska medborgarskapet från den icke-etniske svensken (Khoshravi i SOU 2006:37 s 288f).
4. Resultat
Syftet med denna uppsats var tvådelat. Å ena sidan ville jag argumentera för att undantaget är ett permanent inslag i samhällen som gör anspråk på att vila på en konstitutionell ordning. Jag ville även försöka att förklara hur undantaget införs och upprätthålls. Jag menar att jag i kapitel 3 visade hur de undantag från rättsnormen som gjorts i den svenska kontexten inte kan betraktas som enskilda undantag. Den empiriska studien av den svenska kontexten ger åtskilliga exempel på hur undantaget är ett återkommande tillstånd. Agambens teori kan därmed sägas vara valid i det specifika fallet. Jag hävdar dock att en liknande undersökning på fler fall kommer att ge liknande resultat. Liksom jag tidigare visat i min studie av den amerikanska kontexten blir det tydligt att den konstitutionella ordningen alltid kan ställas ur spel då suveränen ser behov till detta. Den konstitutionella ordningen är med andra ord ingen garanti för att de mänskliga rättigheterna eller för den delen de medborgerliga rättigheterna skyddas. Undantaget innebär att det skapas ett förhållande där vissa inträder i rollen av homo sacer, eller nakna människor. Nakna i hänseende att de är rättslösa, att betrakta som skilda från de normer som rättssamhället fastställer. Vad som blir intressant för mig är på vilka grunder och med vilka medel suveränen gör dessa undantag i en för det svenska fallet rådande demokratisk ordning. Vilka maktmekanismer sätts i spel för att övertyga eller försätta majoriteten av befolkningen, alternativt de folkvalda, i rädsla eller rent av moralpanik? För att besvara detta spörsmål kommer vi in på uppsatsens andra syfte att visa på moralpanikens kausalitet i införandet av undantaget.
Jag menar att min uppsats visar på att moralpaniken skapas av olika intressegrupper som vill använda denna som ett verktyg för sina syften. Till en början visade jag på hur förespråkarna för den rashygieniska linjen övertygade riksdag och andra myndigheter om behovet av exempelvis tvångssterilisering i syftet att skydda den svenska folkstammen mot oönskade inslag. Detta skedde med en så stark övertygelse, och var tillräckligt väl förankrad hos makteliten, att det kan argumenteras för att det skapades en rashygienisk diskurs i Sverige. En diskurs som tillät eller möjliggjorde undantaget av de individer eller grupper som målats fram som ”folk devils” eller hot mot just den svenska folkstammen. Under avsnittet anpassningspolitik visade jag hur återigen delar av makteliten lobbade för en hårdförd linje mot oliktänkande eller regeringskritiska element. Att vara kommunist eller liknande framställdes som samhällsfarligt eller vansinnigt och skulle därmed kontrolleras. Liknande drag går att finna i ”kriget mot terrorismen” där den som ger sin trosbekännelse till Allah är en potentiell terrorist. Och för att kontrollera dessa individer framkallas ”svarta listor” på i allmänhet lösa grunder. De som finner sitt namn på dylika listor finner dock snart att deras juridiska rättigheter inte längre görs gällande. Den säkerhetspanik som den 11 september skapade har används av den suveräne för att argumentera för att dessa individer måste ställas utanför lag och rätt, just för att skydda den allmänna rättsordningen. Det jag vill visa med denna uppsats är att dessa åtgärder mot enskilda individer och grupper görs möjliga genom rädsla. En rädsla för mytbilden av hotet mot folkstammen, nationens säkerhet. Och så vidare.
5. Diskussion
Jag menar att denna studie har varit nödvändig då vi måste nå en förståelse för undantaget från den konstitutionella ordningen. Detta då allt annat än en generellt gällande rättsnorm är en imaginär rättsnorm. Om undantaget tillåts förbli ett permanent inslag i den västerländska demokratiska samhällsformen finns det inga garantier för någon. Den oregelmässighet som jag menar att moralpaniken och rädslan skapar i den konstitutionella ordningen gör oss alla till potentiella objekt för undantaget. Oavsett medborgarskap eller andra individuella attribut går ingen säker från undantaget. Alla rättssubjekt är potentiella undantag samtidigt som suveränen har möjligheten att införa undantagstillståndet då denna menar att nationen är hotad. Min studie av det svenska fallet och tidigare det amerikanska, visar tydligt att det saknas regler för när undantaget skall införas. Studien visar även hur säkerhetsparadigmet har blivit något av ett normaltillstånd. Rädslans politik har som syfte att få allmänheten att tro att nationen är hotad. Makteliten eller suveränen vill ge sken av att man skyddar folkstammen, bekämpar terroristerna eller försvarar nationens säkerhet. Genom denna argumentering tillåts suveränen vidta alla nödvändiga medel efter vad den gällande diskursen medger. Detta oavsett om det medför paradoxala följder som att man inskränker eller överträder de värden som man har utgett sig för att skydda.
Men vem kan hävda demokratins diskursiva innebörd? När jag i denna uppsats visar på det demokratiska samhällets brister och hur undantaget är ett permanent inslag i den konstitutionella samhällsordningen, vad är det då för demokrati vi talar om? Är det möjligt att förfäkta ett demokratiskt ideal där undantaget inte ingår?
När diskursen omskapas av historien kan gårdagens frihetskämpar få nya epitet. I den nya diskursen blir samma grupper omnämnda som terrorister eller fundamentalister. Detta samtidigt som de som ingår i en annan diskurs kan betrakta dig som imperialist eller rent av terrorist. Jag tar här hjälp av Michel Foucault som i diskursen ordning talar om förnuft och vansinne . Foucault menar att den som lever inom diskursen inte har några större möjligheter att se igenom eller förbi paradigmet. Det blir svårt att tolka ett skeende i andra termer än de som är givna av diskursen och dess förvanskade sanningar. Det som utmanar diskursens sanning blir därmed vansinnet. I den diskurs vi idag lever i är det möjligen vansinne att föreställa sig en samhällsordning där undantaget är en icke-nödvändighet. Den diskurs som företrädarna av rädslans politik företräder bygger på rädslan och hotet från det okända eller vansinnet. I denna uppsats har hotet gestaltats av minoriteter och psykiskt sjuka under den rashygieniska diskursen samt kommunister, legala och illegala immigranter. Dessa grupper blir samtidigt genom moralpanikens logik de som står i kontrast till den gällande diskursens förnuft. Undantaget kan därmed utgöras av allt eller alla som inte överensstämmer med majoritetens diskurs eller rent av anses hota denna.
Jag vill med denna uppsats inte påstå att det är konstitutionalismen som tillåter inskränkningar av rättighetsprinciperna, utan snarare inskränkningar i konstitutionalismen till följd av en moralpanik. Jag vill inte heller säga att en ordning som baseras mer på folkviljan är att företräda framför konstitutionalismen. Jag menar snarare att riskerna för orättvisa alltid finns när majoriteten får styra. Demokratin kan inte tillåtas verka fullt då detta kan innebära att en minoritet blir försatta på undantag och tvingas leva i ett rättsvakuum. Jag vill fortsatt argumentera att man genom rädslans politik och den hätska propagandan som vi upplevt efter den 11 september riskerar att skapa förutsättningar för humanitära katastrofer. Historien ger oss åtskilliga exempel på hur illa vi kan behandla våra medmänniskor.
Tror vi på iden om generella mänskliga rättigheter måste vi bli mer medvetna om de effekter moralpaniken och rädslan kan ha. Dock medger jag att en del av de principer som konstitutionalismen försvarar, i sig kan uppfattas som orättvisa eller otidsenliga. Lagar är inte skrivna i sten eller givna av naturen. Det är dock svårt för mig att acceptera, att allas lika värde, eller de generella mänskliga rättigheterna, skulle vara otidsenliga.
6. Referenser
Agamben, Giorgio, 2007. Sovereignty & Life. Stanford California: Stanford University Press.
Agamben, Giorgio, 2005. Undantagstillståndet. Lund: AB Propexus.
Altheide, David L, 1984. “Media Hegemony: A Failure of Perspective”, The Public Opinion
Quarterly. Vol. 48, Nr 2, s. 476-490.
Bergstöm, Göran - Borèus, Kristina, 2000. Textens mening och makt: Metodbok i
samhällsvetenskaplig textanalys, Lund: Studentlitteratur.
Boethius, Maria-Pia, 1991. Heder och samvete – Sverige och andra världskriget, Stockholm:
Norstedts.
Bos, Rene T, 2005. “Giorgio Agamben and the community without identity”, Sociological
Review, Vol. 53, Nr 1, s. 16 – 29.
Bourdiue, Pierre, 2000. Om televisionen: följd av Journalistikens herravälde,
Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Carlgren, Wilhelm M, 1985. Svensk underrättelsetjänst 1939-1945, Stockholm: Liber
Allmänna förlaget.
Cole, David, 2002. “Their Liberties, Our Security - Democracy and double standards”, Boston
Review, issue December 2002/January 2003.
Cole, David, 2006. “How to skip the Constitution”, Oxford University Press; Vol. 53, Nr 18.
Dahlgren, Eva F, 2002. Farfar var rasbiolog – en berättelse om människovärde igår och idag,
Stockholm: Bokförlaget DN.
Devine, Fiona, 2002. ”Qualitative Methods”, s. 197-215 i Marsh, David - Stoker, Gerry (red.),
Theory and Methods in Political Science. andra upplagan, New York: Palgrave
Macmillan.
Digreus, Annika, 2004. ”Pentagon bakom utvisningen av egyptierna”, Sveriges Radio 2004-
09-13.
Durehed, Matilda - Therner, Bengt, 2004.”Avvisningen av egyptierna var olaglig”, Sveriges
Radio 2004-05-18.
Ek, Richard, 2006. “Giorgio Agamben and the Spatialities of the Camp: an Introduction”,
Geografiska Annaler: Series B, Human Geography, Vol. 88, nr 4, s. 363 – 386.
Edkins, Jenny, 2007. “Whatever politics” s. 70-91, i Agamben, Giorgio (red), Sovereignty &
Life, Stanford, California: Stanford University Press.
Flyghed, Jan, 2008.”Somalier offer i svensk rättsröta”, Svenska dagbladet 2008-06-07.
Foucault, Michel, 1993. Diskursens ordning, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag
Symposion.
Guttorm Kvenangen, Per, 1996. Samernas historia. Jokkmokk: Sameskolstyrelsen: Sámi
Girjjit [distributör].
Habermas, Jürgen - Rehg, William, 2001. ”Constitutional Democracy: A Paradoxical Union
of Contradictory Principles”, Political Theory vol. 29, Nr 6.
Hunt, Arnold, 1997. “'Moral Panic' and Moral Language in the Media”, The British Journal of
sociology, Vol. 48, Nr 4, s. 627-648.
Isaksson, Svante, 2001. När staten stal marken. Skellefteå: Ord&Visor förlag.
Jordbruksdepartementet, 2004. Samer – ett ursprungsfolk i Sverige. Kiruna: Sametinget –
Stockholm: Jordbruksdepartementet.
Jansson, Karl-Axel - Schmid, Ingemar (red), 2005. Ett fördrivet folk – Antologi om förtryck
och diskriminering av romer/zigenare/resande. Stockholm: Forum för levande historia.
Kadhammar, Peter, 2001. ”Stämplad - som terrorist”, Aftonbladet 2001-12-08.
Khosravi, Shahram, 2006. ”Terretorialiserad mänsklighet: Irreguljära immigranter och det
nakna livet”, s. 283-310, i SOU 2006:37, Om välfärdens gränser och det villkorade
medborgarskapet, Stockholm: Integrations – och jämställdhetsdepartementet.
Krasner, Stephen D, 2001. ”Sovereignty”, Magazine: Foreign Policy, January/February 2001.
Larsson, Lars. 2003.”Göran Persson orolig för ’social turism’”, Aftonbladet 2003-11-21.
Levy, Daniel – Sznaider, Natan, 2006. “Sovereignty transformed: a sociology of human
rights”. The British Journal of Sociology, Vol. 57, nr 4.
Läkare utan gränser, 2005. “Gömda i Sverige. Utestängda från hälso- och sjukvård”,
Stockholm: Läkare utan gränser 2005-11-29.
http://www.lakareutangranser.se/sv/PressInfo/pressmeddedelanden/2005/Ny-studie-
Gomda-utestangda-fran-vard-/, (2008-09-04).
Mattsson, Pontus. 2005. ”Sverige bröt mot FNs tortyrkonvention”, Sveriges Radio 2005-05-20.
Minca, Claudio, 2006. “Giorgio Agamben and the new biopolitical nomos”, Geografiska
Annaler: Series B, Human Geography, Vol. 88, nr 4, s. 387 – 403.
Molin, Karl, 1974. Försvaret folkhemmet och demokrati – socialdemokratisk riksdagspolitik
1939-1945, Stockholm: Allmänna förlaget.
Munster, Rens Van, 2004. ”War on terrorism: When the exception becomes the rule”.
International Journal for the Semiotics of Law, Vol. 17, Nr 2.
Myrdal, Alva - Myrdal, Gunnar, 1997 (omtryck av andra utgåvan från 1934) Kris i
befolkningsfrågan. Nora: Bokförlaget nya Doxa.
Möller, Tommy, 2008. Svensk politisk historia 1809-1975. Lund: Studentlitteratur.
Neal, Andrew W, 2006. “Foucault in Guantanamo: Towards an Archeology of the
Exception”, Sage publications, Security Dialogue, Vol. 37, Nr 1, s. 31-46.
Oredsson, Sverker, 2001. Svensk rädsla – offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets första
hälft. Lund: Nordic Academic Press.
Ottosson, Jan-Otto, 2003. Psykiatrin i Sverige – vägval och vägvisare. Stockholm: Natur och
Kultur.
”Papperslösa får inte fri akutvård”. Sydsvenskan 2008-05-22. A9.
Rienecker, Lotte - Stray Joergensen, Peter, 2000. Att skriva en bra uppsats. Malmö: Liber.
Rothe, Dawn - Muzatti, Stephen L, 2004. “Enemies Everywhere: Terrorism, Moral Panic, and
US Civil Society”. Critical Criminology, Vol, 12, s. 327-350.
Rökaeus, Anna, 2008. ”Gömda men inte glömda”, Fysioterapi, Legitimerade Sjukgymnasters
Riksförbund. Nr 8, s. 10-14.
Socialstyrelsen, 2004-06-07, När barn lever gömda.
http://www.sos.se/sos/publ/referat/sr9905.htm . (2008-09-04).
Spång, Mikael, 2005. Det moderna demokratiidealet. Folksuveränitet och rättigheter, Lund:
Studentlitteratur.’
Tully, James, 2002. “The Unfreedom of the Moderns in Comparison to Their Ideals of
Constitutional Democracy”. Modern Law Review, Vol. 65, s. 204-228.
Veno, Arthur - van den Eyden, Julie, 2007. ”Moral panic neutralization project: a media-
based intervention”. Journal of Community & Applied Social Psychology. Vol. 17, s. 490-
506.
Welch, Michael, 2003. “Trampling Human Rights in the War on Terror: Implications to the
Sociology of Denial”. Critical Criminology, Vol. 12, s. 1-20.
Wennermark, Gertrud, 1997. Friskt eller sjukt – anställda i mentalvården berättar.
Stockholm: PM Bäckström förlag.
WHO, 1998. Hälsa 21 – hälsa för alla på 2000-talet, en introduktion (1998). Regional Office
for Europe of the World Health Organization. http://www.fhi.se/shop/material_pdf/h21.pdf
(2008-09-04).
This case study is an attempt to give empirical support to Georgio Agambens theory, regarding how the exceptions from the constitutional order should be regarded as a constant element in modern societies. The purpose was to investigate if Agambens theory is valid in the Swedish context. The exception, as definied by Agamben, is a reappearing phenomenon, which implies that the constitutional order is fragile. Individuals and groups are transferred into “homo sacers”, meaning people that is to be regarded as legally naked, and offset from the rest of society.
What then is it that make the legal norms fragile? In this thesis I will discuss the causality of moral panic. Moral panic, here reflected upon as a societal phenomenon that is created by the representatives of the politics of fear. The folk devil in the case of Sweden is shifting. The focus of this paper will be directed to the situation of minority groups, mentally ill, political groups and illegal immigrants. Politicians, mass media and other interest-groups feed the moral panic with stereotypical images of the folk devil and the imminent threat they pose on the democratic society and on all those who support it. This thesis will argue that fear is a tool for the reigning elite to impose exceptions from the constitutional order.
Keywords: Sweden, Moral panic, Constitutional order, Homo sacer, human rights,
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
1.1. Syfte, frågeställning och metod 5
1.2. Avgränsningar 7
1.3. Disposition 8
2. Begreppsdefinitioner 9
2.1. Konstitutionell ordning 9
2.2. Undantaget 10
2.3. Moralpanik 12
3. Undantag och rädslor i det svenska fallet 14
3.1. Det slutna folkhemmet 14
3.1.1. Samer, zigenare och andra minoriteter 14
3.1.2. ”Friska och sjuka” 16
3.2. Anpassningspolitik 18
3.2.1. “En svensk tiger” 18
3.2.2. “Kriget mot terrorismen” 19
3.3. ”Papperslösa”, mänskliga rättigheter och ”social turism” 21
4. Resultat 24
5. Diskussion 26
6. Referenser 28
1. Inledning
För de flesta av oss är det en självklarhet att alla människor är lika värda. Sedan upplysningstiden har idén om de mänskliga rättigheterna formats. Genom den konstitutionella samhällsordningen har mänskliga rättigheter tillgivits status som rättslig norm. Trots denna utveckling blir det tydligt att den praktiska tillämpningen av denna norm är allt annat än generell. Alla människor har inte samma rättigheter. Den moderna historien ger oss åtskilliga exempel på hur en del människor blir undantagna från rättsnormen. Människor som förnekas sitt människovärde och de rättigheter som den konstitutionella ordningen är satt att skydda. Även om det är svårt att acceptera för oss som lever inom diskursen, sker dessa undantag även i demokratiska länder. Länder där lag och ordning i övrigt utgör normen och där de konstitutionella rättigheterna har en stark ställning.
”Kriget mot terrorismen” har gett upphov till en rad ”undantag” från rättsnormen. I en tidigare uppsats har jag studerat hur dessa undantag snarare kan betraktas som ett permanent och återkommande inslag i den amerikanska kontexten. Syftet med den uppsatsen var tvådelat. Å ena sidan ville jag argumentera för att undantaget är ett permanent inslag i samhällen som gör anspråk på att vila på en konstitutionell ordning. Jag ville även försöka att förklara hur undantaget införs och upprätthålls. Jag försökte visa hur de undantag från rättsnormen som gjorts i ”kriget mot terrorismen” inte kan betraktas som undantag. Den empiriska studien av den amerikanska kontexten ger oss åtskilliga exempel på hur undantaget är ett återkommande tillstånd. Den konstitutionella ordningen verkar med andra ord inte utgöra en garanti för att de mänskliga rättigheterna, eller för den delen att de medborgerliga rättigheterna, skyddas. Undantaget innebär att det skapas ett förhållande där vissa inträder i rollen av homo sacer, eller nakna människor. Nakna i hänseende att de är rättslösa, att betrakta som skilda från de normer som rättssamhället fastställer (Agamben 2005:8).
Uppsatsens andra syfte var att visa på moralpanikens kausalitet i införandet av undantaget. Jag fann stöd för detta antagandet i det amerikanska fallet. Moralpaniken skapades av olika intressegrupper som ville använda denna som ett verktyg för sina syften. För Bush gav moralpaniken möjligheten att bli omvald 2004, och administrationen kunde genomföra sin politiska doktrin. Undantagen från den konstitutionella ordningen som inskränkningar av de medborgerliga rättigheterna och kriget i Irak var möjliga för att folket krävde det. Det jag visade i min uppsats var att orsaken till att folket krävde dessa åtgärder var rädsla. En rädsla för mytbilden av terroristhotet mot nationen och det fria samhället. Media var starkt delaktiga i att skapa denna mytbild.
Vem som hade störst intresse av att försätta samhället i moralpanik, statsmakten eller massmedia, är svårt att avgöra. Det som blir tydligt i min studie är dock att parterna ingår i en ömsesidig relation med varandra. Media möjliggjorde Bushadministrationens politik genom sin nyhetsrapportering, där fienden är omänsklig och bör behandlas omänskligt. Samtidigt passar moralpanikens logik in på massmedias intressen. Det är viktigt att ha goda förhållanden till statsmakten då den är medias största informationskälla.
1.1. Syfte, frågeställning och metod
Syftet med denna uppsats är att göra en liknande studie av den svenska kontexten. Går det att dra samma slutsatser som jag gjorde i fallet USA? Jag vill utröna huruvida undantaget är ett återkommande inslag även i den svenska kontexten. Fortsatt vill jag visa på at rädslan och moralpaniken återfinns även här. Jag vill härmed ge mina teoretiska antaganden om fallet USA en starkare validitet. samt möjliggöra ett mer generaliserande antagande om undantaget som en del av den konstitutionella ordningen.
Under den första sommarmånaden 2008 har den stora nyhetshändelsen i Sverige vid sidan av fotbolls EM varit den nya FRA lagen. I korthet innebär denna lagen att all internettrafik till och från Sverige kan avlyssnas av försvarets radioanstalt. Riksdagen antog denna lag den 14 juni med argumentet att detta var en nödvändig åtgärd i kampen mot yttre hot i allmänhet, och terrorism i synnerhet. Ett mindre uppmärksammat riksdagsbeslut taget onsdagen den 21 maj samma år fastslog att ”papperslösa”, det vill säga utlänningar som befinner sig illegalt i Sverige, inte har samma rätt till vård som andra som befinner sig inom landets territorium (Sydsvenskan 2008-05-22, A9). Detta är två exempel på hur Sverige anpassar sig till den diskurs som formats kring ”kriget mot terrorismen”. Den konstitutionella ordning som är tänkt att skydda oss mot rättslösheten kan härmed argumenteras vara utmanad. En ordning som växt fram under historien, och som kanske främst i det moderna demokratiska samhället är tänkt att försvara minoriteten från majoritetens förtryck. Hela föreställningen om universella mänskliga rättigheter förutsätter att den nationella konstitutionella ordningen utgör detta skydd (Spång 2005:59f).
När vi betraktar undantaget som något tillfälligt erkänner vi att den konstitutionella ordning åsidosätts under en period och för en specifik grupp, som anses hota denna ordning. Men om vi snarare antar att detta tillstånd av undantag som konstant i det moderna demokratiska samhället, måste vi nå förståelse för vilka mekanismer som möjliggör detta undantagstillstånd. Syftet med denna uppsats blir därmed även den tvådelat. Å ena sidan vill jag argumentera för att undantaget är ett permanent inslag i samhällen som gör anspråk på att vila på en konstitutionell ordning. Här väljer jag att utföra en fallstudie av den svenska kontexten. Jag vill med andra ord visa att de ovan nämnda exemplen inte enbart är kopplat till det förmenta kriget mot terrorismen, utan att med hjälp av den svenska historiska kontexten konkretisera en bild av hur undantaget är ett återkommande inslag i den svenska konstitutionella ordningen.
Jag vill även försöka att förstå och förklara hur undantaget uppstår och upprätthålls. Vad möjliggör att en del människor inte anses åtnjuta de rättigheter som konstitutionen fastställer? Vilka mekanismer är det som skapar ett förhållande där vissa inträder i rollen av ”nakna människor”? Jag kommer att driva tesen att moralpaniken som ett samhälligt fenomen är en faktor som möjliggör undantaget från den konstitutionella ordningen. För att uppnå detta syfte kommer jag utföra en diskursanalys av moralpaniken. Jag ser detta som en lämplig metod då diskursanalysen kan användas för att studera samhällsfenomen. Och hur dessa fenomen utgör diskurser med ett specifikt språk. Ett språk som inte återger verkligheten utan bidrar till att forma den (Bergström & Borèus 2000:221). Moralpaniken kommer i denna uppsats att beskrivas som en diskurs i rädslans politik och mediala stereotyper. Syftet är att redogöra för vad som utgör moralpaniken i den specifika diskursen. Diskursanalysen som metod är specifik då den inkluderar en kontext till studiet av fenomenet (Bergström & Borèus 2000:222). För att studera fenomen som makt, populism, eller i mitt fall moralpaniken, krävs det att dessa sätts i relation till en kontext eller till en rådande diskurs (Bergström & Borèus 2000:263f). Detta då vi kan nå förståelse för fenomenet om vi sätter in det i ett specifikt sammanhang. I detta fall kommer jag att studera moralpanikens relation till den konstitutionella ordningen och de undantag som görs från denna. Jag tänker vidare argumentera för att moralpaniken utgör en bidragande faktor i införandet och upprätthållandet av undantagstillståndet. Fallstudien av den svenska kontexten tillåter mig att söka de kausala samband som moralpaniken har i denna process.
Jag menar att denna studie är nödvändig då vi måste nå en förståelse för undantaget. Detta då allt annat en generellt gällande rättsnorm är en imaginär rättsnorm. Om undantaget tillåts förbli ett permanent inslag i den demokratiska samhällsformen finns det inga garantier för någon. Den oregelmässighet som jag menar att moralpaniken skapar i den konstitutionella ordningen gör oss alla till potentiella objekt för undantaget.
1.2. Avgränsningar
I mina studier av undantaget och moralpaniken väljer jag att avgränsa mig till ett fall. Sverige får här tjänstgöra som exemplet som bekräftar regeln. Jag hävdar alltså inte att mitt valda fall skall betraktas som ett undantag. Snarare bör läsaren betrakta Sverige som ett land med en konstitutionell samhällsordning. Yttermera menar jag att det går att argumentera för att Sverige kan utgöra ett fall där undantaget inte borde återfinnas. Vad jag syftar till här är att den konstitutionella ordningen, samt föreställningen om alla medborgares rättigheter äger en stark ställning i Sverige (Spång 2005:53). Oavsett vad vi anser om den nuvarande regeringen och dess politik, finns det en demokratisk möjlighet att vid nästa val välja en annan regering som för en annan politik. Med andra ord går det att argumentera för att Sverige utgör ett exempel på en konsoliderad demokrati. Sverige tjänstgör i min uppsats som ett fall vilket kan visa på möjligheten till generalisering. Återfinner vi undantaget som ett permanent inslag i Sverige, liksom jag gjorde i fallet USA, samt om moralpaniken kan argumenteras äga ett kausalt samband med införandet och upprätthållandet av undantaget, går dessa slutsatser att med stor sannolikhet vara applicerbara på andra fall (Devine i Marsh & Stoker 2002:207). Uppsatsens fokus kommer ligga på den moderna svenska kontexten. Jag väljer att avgränsa mig till den period som Tommy Möller benämner som ”den nya tiden”. Med andra ord efter införandet av den allmänna rösträtten och demokratins egentliga genomslag i Sverige, i och med valet 1917 och den kvinnliga rösträttsreformen 1921 (Möller 2008:87ff). En historisk redogörelse som jag ser som nödvändig för att uppsatsens syften skall möjliggöras. I min fallstudie kommer jag ge utrymme för vad jag hävdar utgör en rad undantag. Valet av de historiska undantagen har jag gjort med medvetenhet om deras förefallande karaktär. Syftet är att denna selektion skall utgöra en representativ bild av undantagets argumenterade grunder. Jag har därför valt att se närmare på minoriteternas och de psykiskt sjukas situation under den rasbiologiska diskursen tid (1920-1940 talen), samt hur normavvikande individer under andra världskriget och ”kriget mot terrorismen” blir undantagna från rättsnormen. Jag kommer även ge utrymme för en kort redogörelse för de gömda flyktingarnas, eller de papperslösas situation i dagens svenska samhälle.
1.3. Disposition
I uppsatsens inledande kapitel 2 ämnar jag redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för min studie. Syftet med detta avsnitt är att skapa en neutral begreppsapparat där konstitutionell ordning, undantaget och moralpanik kan operationaliseras i min fallstudie och analys. I kapitel 3 följer en empirisk fallstudie av den svenska kontexten. Här visar jag med mitt empiriska urval hur undantaget är ett återkommande inslag i den konstitutionella samhällsordningen i fallet per se. Detta avsnitt är en deskriptiv redogörelse och framställning av studien ifråga, och är därmed kunskapsrefererande. Kapitel 3 utgörs även av en studie om huruvida moralpaniken utgör en kausal faktor i införandet av, samt upprätthållandet av undantaget. Avsnittet följs av kapitel 4, resultat. där jag tolkar och analyserar den empiri och de teoretiska resonemang jag har fört i kapitel, och är därmed kunskapsanvändande. I kapitel 5 diskuterar jag de resultat som föregående kapitels tolkning och analys erbjuder för att möjliggöra progression i enlighet med Blooms taxonomi (Rienecker & Stray Joergensen 2000:34 f).
2. Begreppsdefinitioner
Här skappar jag en begreppsapparat som får utgöra grunden för min teoretiska diskussion och empiriska analys. Begreppen jag väljer att definiera och operationalisera är; Konstitutionell ordning, undantaget och moralpanik. Förståelsen för dessa begrepp blir avgörande för att utröna den innebörd som begreppen har i sig själva, men även i relation till varandra, i denna uppsats specifika kontext.
2.1. Konstitutionell ordning
En demokratisk stat måste samtidigt vara en rättsstat. Den konstitutionella demokratin bygger på det rättsliga idealet där formella och materiella dimensioner ofta skiljs. De formella syftar till den övergripande utformningen av lagstiftningen och fastställer att densamma inte riktar sig mot enskilda individer eller grupper. Medan den materialistiska dimensionen av rättsidealet berör frågor som individuella rättigheter (Spång 2005:63). Vidare förutsätter begreppet konstitutionell ordning att den politiska makten inte enbart utgår från folket genom folkviljan, utan att denna också måste förhålla sig till en del fastställda regler och normer. Regler och normer som främst är tänkta att skydda de individuella rättigheterna (Spång 2005:9).
En stat som baserar sitt styrelseskick på konstitutionalism och därmed inskränker folkviljan eller majoritetsprincipen, ges legitimitet genom att lagar, normer och principer, gäller lika för alla de som är styrda (Tully 2002:204, Habermas 2001:766). Ett argument för konstitutionalism är att det krävs ett rättvist förhållningssätt till demokratiska beslut då dessa inte alltid är rättvisa. Lagstiftningen skall med andra ord granskas efter de principer som konstitutionen baseras på. Tully menar dock att ett konstitutionalistiskt förhållningsätt är att betrakta som odemokratiskt då det inskränker den fria viljan och därmed möjligheten att ifrågasätta de enligt konstitutionen gällande rättviseprinciperna (Tully 2002:206). Cole menar å andra sidan att konstitutionen representerar en kollektiv överenskommelse av värdet av vissa rättsnormer. Normer som i det kortsiktiga perspektivet kan anses utgöra ett hinder eller motsägas av folkviljan. Samtidigt som ett långsiktigt perspektiv skulle få oss att inse att dessa normer är värda att bevara för vårt gemensammas bästa. Konstitutionen utgör med andra ord ett skydd mot oss själva då det av någon anledning verkar vara svårt för makthavare och folk att förhålla sig till ett långsiktigt perspektiv (Cole 2006:6).
Konstitutionalismen som ideal och verktyg är dock tänkt att utgöra tröghet som kan förhindra antidemokratiska eller populistiska krafter att inskränka de fri- och rättigheter som konstitutionen fastställer (Spång 2005:59f). Habermas beskriver denna tröga förändring som en cirkulär lärdomsprocess. Där perioder av förändring, såsom krigstid eller annan argumenterad kris, ger upphov till inskränkningar av konstitutionen och följs av en period av utvärdering. Under den senare perioden övervägs hur de grupper som har marginaliserats under de mer ”heta” perioderna som Habermas benämner dem, återigen kan inkluderas på nytt (Habermas 2001:775).
Det är just studiet av dessa ”heta” perioder som kommer utgöra fokuset i denna uppsats. När det görs undantag från den konstitutionella ordningen. Jag väljer att benämna dessa perioder som just undantag.
2.2. Undantaget
Agamben menar att de människor som lever på undantag har gemensamt att de kan betraktas som nakna människor eller homo sacer. Människor som är skilda från jorden och de fri- och rättigheter som alla andra anses innefattas av (Bos 2005:17, Munster 2004:143). En homo sacer är utsatt för ett dubbelt uteslutande (både från den mänskliga juridiken men även från heliga lagar) vilket gör honom möjlig att döda utan straff (Ek 2006:367). Den nakna människan står som kontrast till suveränen, vilka båda utgör ett undantag från rättsordningen. Suveränen i den bemärkelsen att han kan införa undantagstillståndet och utestänga någon från rättsnormen eller transformera någon till en homo sacer. (Agamben 2005:8). Homo sacer tydliggör också hur medborgarskapet idag verkar inneslutande och uteslutande vad gäller rättigheter. Dock bör här tilläggas att medborgarskapet inte är en garant för att innehavaren av detta har samma möjligheter som andra medborgare i samma land. Detta beror främst på särbehandling beroende på exempelvis kön, klass, etnicitet och religion. Det går här att tala om ”kvasimedborgaren” (Khosravi i SOU 2006:37 s 287).
Även medborgaren i en stat kan alltså ställas på undantag. Andra världskriget och koncentrationslägren gav oss exempel på hur människor kan göras nakna vad gäller rättigheter. Men även hur detta tillstånd av laglig nakenhet inte begränsas av lägrets stängsel, utan hur det sprider sig till det övriga samhället. Detta visade hur vi alla är potentiellt nakna inför suveränen (Edkins i Agamben 2007:75). Agamben menar snarare att det faktum att lägret skapas är ett bevis på att undantaget har blivit ett permanent inslag i rättsordningen (Munster 2004:144f). Lägret blir härmed en zon där samhällets regler inte gäller. Platsen behöver inte vara geografiskt skild från territoriet, utan snarare likt en främmande makts ambassad, vilket är juridiskt skilt från nationalstaten och dess konstitutionella ordning. Att lägret läggs ner behöver dock inte innebära att undantaget upphör. Undantaget kan snarare anta formen av en ny rättsnorm som gäller för samhället i helhet. Härmed har lägrets syfte upphört (Minca 2006:391).
Undantagstillståndet är en ständig potentiell möjlighet för den styrande suveränen. Enligt Agamben har undantaget blivit en alltmer påtaglig realitet i de moderna samhällena. Idag är undantaget rent av infört som ett inslag i exempelvis säkerhetspolitiken i de flesta demokratiska länder. Undantagstillståndet har därmed blivit ett generellt tillstånd. Agamben tilläger samtidigt att säkerhetsparadigmet har blivit suveränens normala teknik i styrandet (Agamben 2005:9). Vidare finns det inga preciserade regler för när ett undantag skall inträffa. Med andra ord finns det inget i den västerländska rättsnormen som säger att vid terrorhot är tortyr en acceptabel metod, eller att krigshandling kan uppföljas av internering av de egna medborgarna. Här blir det tydligt att det inte bara är undantagen i sig som är avgörande utan också vem som avgör när undantaget infaller och vad detta utgörs av. Det är med andra ord suveränen som sätter agendan och som avgör när nationen är under ett speciellt hotande läge (Neal 2006:33).
I denna uppsatts blir det intressant för mig att studera hur suveränen styr dagordningen. Genom att stå över lagen kan de styrande genom politik och retorik skapa en dagordning av rädsla. Något som i denna uppsats kommer benämnas som moralpanik.
2.3. Moralpanik
Begreppet moralpanik konkretiseras troligen först i akademisk litteratur 1972 i och med Stanley Cohens studie folk devils and moral panic där han definierar moralpanik som:
A condition, episode, person or group of person emerges to become defined as a threat to societal values or interests; its nature is presented in a stylized and stereotypical fashion by the massmedia; the moral barricades are manned by editors, bishops, politicians or the right-thinking people…Sometimes the subject of the panic is quite novel and at other times it is something which has been in existence long enough, but suddenly appears in the limelight. Sometimes the panic passes over and is forgotten…at other times it has more serious and long lasting repercussion and might produce such changes as those in legal and policy or even in the way society conceives itself (Cohen 1972:9 i Rothe & Muzatti 2004:328)
Cohen visar på hur moralpaniken behöver ett objekt att riktas mot. Detta kan vara ett samhällsfenomenfenomen eller en grupp på vilken de som anser sig utgöra normen kan projicera sin rädsla och fantasier på (Hunt 1997:630f, Rothe & Muzatti 2004:328). Vad moralpaniken därmed resulterar i är en förvrängd bild av detta samhällsfenomen eller denna grupp. Vidare går det att argumentera för att en del av dessa objekt eller myter inte hade existerat utan att moralpaniken skapar dem och upprätthåller dem (Hunt 1997:631f).
Det finns olika föreställningar om hur moralpaniker skapas och upprätthålls. Cohen argumenterar för att moralpaniken delvis skapas av media. Moralpanikens retorik är helt enkelt en del i hur media rapporterar om ämnen som brottslighet och sexuallitet (Hunt 1997:632f). Enligt Pierre Bourdieu kan denna föreställning om massmedia vara trovärdig. Bourdieu menar att journalister har ett slags monopol på spridning av information till massorna. Detta monopol gör att media bestämmer over vem eller vad som skall nå offentligheten (Bourdieu 2000:67f). Journalisten har vidare makten över vilka åsikter som förs fram och vilka som censureras. Det sker därmed en process av konformism. Allt som når offentligheten är det som stämmer överens med den gällande diskursen. Den diskurs som journalisterna själva är anhängare till (Bourdieu 2000:68f). Här går det att dra paralleller till Foucaults diskussion om förnuft och vansinne. Det som tillhör den gällande diskursen får också status som det förnuftiga. Allt som motsäger denna diskurs förvrängda sanningar blir därmed betraktad som vansinne (Foucault 1993:8). David Altheid menar dock att bilden av media som hegemonistisk och ensamt sättande av agendan bör nyanseras. Även om journalister genomgår en sorts ideologisk och kulturell konformism tillåter sig massmedias aktörer att påverkas av andra krafter och deras ideologiskt färgade budskap (Altheid 1984:479f).
Detta för oss in på den andra föreställning om hur moralpaniker skapas. Stuart Hall menar att media inte skapar moralpaniken på egen hand. Media snarare reproducerar och bibehåller de föreställningar som skapas av de styrande. Därmed skulle media oavsett om detta sker medvetet eller ej, enbart fungera som ett instrument för statlig kontroll (Hunt 1997:634). Denna föreställning förutsätter att det är suveränen eller den mer dominerande gruppen som har ett intresse att föra en politik som förtrycker den svagare gruppen. Yttringar av rädslans politik såsom häxjakter eller pogromer drivs av ekonomiska, religiösa eller politiska agendor. Rädslan är en vanlig taktik använd av den som strävar efter att nå eller bibehålla den politiska makten (Veno & Van den Eyden 2007:490). För den styrande makten blir hårdare tag mot brottslighet ett sett att visa på handlingskraftighet. Istället för att hantera problemets bakomliggande orsaker stiftas nya lagar som illegaliserar den svages beteende (Veno & Van den Eyden 2007:491).
En tredje föreställning är att moralpaniken skapas på gräsrotsnivå. Detta skulle innebära att det finns en underliggande kultur av moralpanik i samhället. Ett exempel på denna föreställning är Stuart A. Scheingolds The politics of Law and Order (1984) där Scheingold driver tesen att det existerar kulturella konstanter i det amerikanska samhället som gynnar strängare lagstiftning (Hunt 1997:637). I denna uppsats kommer dock de två första föreställningarna att dominera. Detta då jag menar att det är svårt att driva tesen att moralpaniken är kulturellt betingat till enskilda samhällen. Vidare är mitt syfte som jag tidigare nämnt inte enbart att nå slutsatser om den specifika amerikanska kontexten utan försöka nå mer generellt gällande antaganden om moralpaniken som fenomen.
3. Undantag och rädslor i det svenska fallet
I detta kapitel vill jag med hjälp av et antal undantag från den konstitutionella ordningen i den svenska kontexten försöka visa på att undantaget snarare är ett konstant inslag i denna ordning än just ett undantag. Jag vill även visa hur dessa undantag har en intim relation med en offentlig fruktan eller oro för det okända. Mitt syfte är även att visa på hur denna oro används av, eller rent av skapas av, suveränen. Detta med syftet att inför majoriteten legitimera undantaget av en eller flera minoritetsgrupper eller enskilda individer beroende på dessas etnicitet, religion, ideologi, och eller annan särprägel. Denna särprägel som ofta kommer att definieras i kontrast till det som för stunden anses som det normala, rena eller friska.
3.1. Det slutna folkhemmet
Folkhemmet som begrepp myntades först under valrörelsen 1921. Ett begrepp som är starkt förknippat med svensk socialdemokrati i allmänhet och Per Albin Hansson i synnerhet (Möller 2008:92). Kärnan i folkhemstanken var jämlikhetsiden där klasskillnaderna skulle raderas och ett Sverige åt alla svenskar skulle formas (Möller 2008:93). Demokratin skulle inte bara innebära politiska rättigheter utan även inbegripa de sociala och ekonomiska aspekterna av samhället (Molin 1974:103). Målet var enligt Per Albin att alla barn i Sverige skulle ha samma möjligheter och det konservativa privilegiesamhället skulle avskaffas (Möller 2008:93).
3.1.1. Samer, zigenare och andra minoriteter
Föreställningen om det allomfattande folkhemmet är dock allt annat än nyanserad. Exempel på detta är att året efter det att begreppet myntats inrättas världens första rasbiologiska institut i Sverige. Ordförande för institutet var den tidigare statsministern Hjalmar Hammarskjöld. Rasbiologin som forskning hade enligt bland annat Hjalmar Branting ett ädelt mål som han beskrev som: ”skydd mot släktets degeneration och främjande av goda rasegenskaper…” (Oredsson 2001:161). Chefen Herman Lundborg för det rasbiologiska institutet gav ut boken ”svensk raskunskap” i Uppsala 1927. En bok som spreds till främst folkskolelärare runt om i landet. I slutordet går att läsa: ”Må vi som nu leva i den nordiska rasens urhem, göra allt vad vi på oss ankommer att hålla rasen uppe, så att den ej urartar eller dör ut (Dahlgren 2002:152). Ord som i vår tid uppfattas som laddade och rent av otäcka kan argumenteras utgöra en ledande diskurs under 1920- och 30 – talets Sverige. Motgiftet mot de klassmotsättningar som hindrade folkhemmets förverkligande var enligt anhängarna av denna diskurs att förhindra Zigenare och andra undermåliga folk som judar, negrer och lappar att få fast fot i Sverige. Detta då detta utgjorde ett hot mot det svenska folkets kvalitet och skapa oreda (Oredsson 2001:161). Två tydliga röster som hade stort inflytande på utformandet av välfärdspolitiken under folkhemstiden var paret Myrdal som i sin bok ”kris i befolkningsfrågan” framhåller sin syn på hur den svenska familjepolitiken skulle reformeras. I ett avsnitt som benämns som ”kvalitetsproblemet” framhåller man bland annat de rasbiologiska befolkningsteorierna. Makarna Myrdal såg sterilisering som ett verktyg i den statliga familjeplaneringen. Tanken var att sterilisera de som bar på de oönskade arvsanlagen samtidigt som man främjade möjligheterna för fortplantning för de som bar på mer önskade anlag (Myrdal & Myrdal 1997:67). Även riksdagen var inne på denna linje där förslaget om sterilisering behandlades. Den tillsatta utredningen kom fram till att verktyget skulle tillämpas på ”i biologiskt avseende mindervärdiga” dock endast på en frivillig basis (Oredsson 2001:163). Förslaget fick dock kritik av Medicinalstyrelsen och Socialstyrelsen då man inte samtyckte med riksdagen i frågan om behovet av samtycke utan såg tvångssterilisering som en starkare rashygienisk prioritering (Oredsson 2001:163). 1934 tog riksdagen beslutet att tvångssterilisering skulle ingå i myndigheternas verktygslåda. Ingreppet skulle beslutas på rent sociala grunder och kunde även utföras på minderåriga mot deras föräldrars vilja (Oredsson 2001:210).
I enlighet med denna uppsats syfte blir det intressant att försöka utröna huruvida denna starka rasbiologiska diskurs medförde eller möjliggjorde att de som ansågs som ”bärare av de oönskade arvsanlagen” ställdes på undantag i det svenska folkhemmet.
Ett exempel på ovanstående blir samernas situation. Fram till 1920-talet skedde en avvittringsprocess av samernas betesmarker av ett kolonialt mönster. Statens intressen av skogen och vattenkraften i älvarna gick före samernas rättigheter till sina marker (Isaksson 2001:34f). De samer som inte flyttade från sina marker frivilligt tvångsförflyttade länsstyrelsen till en enligt myndigheterna lämplig plats (Guttorm Kvenangen 1996:99). De enda samerna som erkändes ha en fortsatt brukarrätt av jorden var de som bedrev renskötsel. Dessa definierades som samer och andra som tidigare levt på fiske och jordbruk hade inte längre juridisk benämning som same. Detta kan argumenteras utgöra en dold form av apartheid då majoriteten av samerna har genom en juridisk process förvandlats till rotlösa och förnekas rätten att kalla sig same (Isaksson 2001:38f, Jordbruksdepartementet 2004:12). Den rasbiologiska föreställningen om samernas underlägsna särart präglade politiken under 1900-talets första decennier. Samernas barn fick inte gå i vanlig folkskola utan inbegreps i ”nomadskolan” som endast erbjöd ett fåtal ämnen under sommarmånaderna. Detta då föreställningen om att ett försök att civilisera samen skulle göra honom lat och försummande av sina renar (Jordbruksdepartementet 2004:12f).
Andra som sattes på undantag i det svenska folkhemmet var romerna, zigenarna eller de resande. Under framförallt 1930- och 40-talet ägnade sig svenska myndigheter av att förfölja dessa grupper. Myndigheterna tog stöd i lösdrivarlagen och internerade de resande i arbetsanstalter där man kunde förbli i upp till 3 år. I många fall förklarade myndigheterna de resande som psykiskt sjuka i behov av sluten psykiatrisk vård där den fullt friska tvångsintagne fick göra avkall på sin personlighet (Jansson & Schmid 2005:59f). För att bli frisläppt på försök till oavlönat arbete på närliggande bondgårdar och statliga byggen ställde myndigheterna kravet på sterilisering. Efter en tid kunde internen på försök återförenas med sin familj. Myndigheternas metoder att stoppa gruppens fortplantning var en tydlig del av den rådande rashygieniska diskursen i Sverige under mellankrigstiden (Jansson & Schmid 2005:61).
3.1.2. ”Friska och sjuka”
I den rashygieniska diskursen var de psykiskt sjuka även ett tema. Den tvångssteriliseringsverksamhet som svenska myndigheter utförde under mellankrigstiden kom att med 1941 års steriliseringslag att inbegripa ”defekta individer”. Lagförslaget arbetades bland annat fram av Gunnar Myrdal som menade att: ”i fråga om svårare defekta individer bör kunna gå ännu längre och genom sterilisering tillintetgöra dessas fortplantningsförmåga” (Oredsson 2001:210). Det paradoxala i steriliseringsdebatten är att denna uppstår då bland andra makarna Myrdal söker lösningar på den hotande demografiska situationen under mellankrigstiden. Befolkningen blev allt äldre och födelsetalen var låga (Oredsson 2001:210). Makarna Myrdal anger lösningen på denna situation som syfte till sin bok ”kris i befolkningsfrågan” (Myrdal & Myrdal 1997:111). Huvuddelen av boken handlar om åtgärder som skall förenkla och möjligöra en ökad nativitet. Detta skall främst ske genom klassisk socialdemokratisk politik där arbetarklassens levnadsstandard skall förbättras genom omfördelning (Myrdal & Myrdal 1997 109f). Samtidigt förespråkar makarna Myrdal tvångssterilisering som metod. De argumenterade att syftet med detta var förbättra inte bara kvantiteten utan kvaliteten på den svenska befolkningen eller som Gunnar Myrdal utryckte det: Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling … Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande, och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser (Oredsson 2001:211).
En grupp som drabbades av denna steriliseringsverksamhet var som tidigare nämnts de som bedömdes som psykiskt sjuka och intagna i den slutna psykiatriska vården. De som blev intagna inom psykiatrin var antingen de som själva skrev in sig eller de som läkare skev in genom en vårdattest (Wennermark 1997:15). Ända fram till 1960-talet går det att argumentera för att den som togs in på mentalsjukhus var beroende av omgivningens inställning. En individ som av allmänheten ansågs vara avvikande på grund av sin sexuella läggning eller annat beteende kunde genom en anmälan föras till förhör och stämplas som hotfull, eller som det benämndes ett O-fall för all framtid (Wennermark 1997:14). En stor grupp av de som var inspärrade på mentalsjukhusen gick under benämningen ”sinnesslöa”. Detta var vuxna och barn som vi idag kallar utvecklingsstörda (Wennermark 1997:16). Läkarens rätt att besluta om att skriva in eller skriva ut mentalpatienterna var fram till 1959 års sinnesjuklag i princip oinskränkt. Detta oavsett om patienten själv sökt vård. Patienterna var därmed helt befriade från sina juridiska rättigheter och betraktades inte längre som rättskapabla. (Wennermark 1997:15). Behandlingsmetoderna på mentalsjukhusen var allt från harmlösa långbad till lobotomering, comabehandling och krampbehandling . De psykiatriska avdelningarna under 1940-talet kan beskrivas som rena skräckkabinetter (Wennermark 1997:16ff). Att vårdas för psykisk sjukdom var belagt med skam. Hospitalen placerades ofta utanför tätbebyggelsen och patienternas kontakt med omvärlden minimerades. Det var inte ovanligt att patienternas anhöriga ansökte om att deras sjuka släktingar skulle placeras på en ort långt bort från hemmet (Ottosson 2003:21).
Per Albins ursprungliga tanke med folkhemmet där klasskillnaderna skulle raderas och ett Sverige åt alla svenskar skulle formas kan enligt vad som beskrivs här ovan ifrågasättas i frågan om förverkligandet. Folkhemmet hade inte plats för alla. De som avvek från normen ansågs snarare utgöra ett hot mot det samhälle som skulle byggas.
3.2. Anpassningspolitik
Jag har i det föregående avsnittet visat hur svensk inrikespolitik har ställt individer och grupper på undantag från samhället. I detta avsnitt vill jag visa på hur yttre krafter eller händelser kan medverka till att svenska medborgare och andra som befinner sig under svensk jurisdiktion kan mista sina rättigheter. Vad jag vill visa är att allmänna utrikespolitiska skeenden som av de styrande beskrivs som speciellt hotande utgör ännu en grund för undantaget. Jag väljer att titta närmare på andra världskriget och hur åsiktsavvikelser bemöttes samt hur det mer aktuella ”kriget mot terrorismen” har inneburit rättslöshet för individer, även här i Sverige.
3.2.1. “En svensk tiger”
När Sovjetunionen anföll Finland 1939 hade det andra världskriget kommit till norden (Oredsson 2001:208). Skräcken för bolschevismen som även tidigare var påtaglig växte i Sverige. Rädslan för att kommunismen skulle sprida sig och Sverige var nästa land på tur, var påtaglig. Starka röster inom militären pläderade för att Sverige skulle göra gemensamma krafter med Finland och bestrida Sovjet samtidigt som Sverige borde anpassa sig till Tysklands politik (Oredsson 2001:230, Carlgren 1985:27f). Den svenska regeringen befann sig också under hård press från nazisttyskland under de tidiga krigsåren. Kraven på att Sverige skulle utgöra en handelspartner till Tyskland samt en genomfartsled för dess krigsmakt följdes även av ett krav på presscensur (Möller 2008:136). Häri ligger grunden för det välkända slagordet i beredskapssverige, ”en svensk tiger”. De åsikter som stod som avvikande från regeringens hållning skulle verka demoraliserande och riskera ett angrepp från yttre makt (Molin 1974:255). Och för att blidka tyskarna inrättades Statens Informationsstyrelse vars uppgift bland annat var att utgöra en mellanhand mellan regeringen och pressen. I de fall där tidningar eller andra tidskrifter inte följde regeringens anvisningar utfärdades publiceringsförbud. Framförallt var censuren och kontrollen riktad mot kommunistisk press men senare även individer som ansågs inneha kommunistiska eller andra avvikande åsikter. Under kriget avlyssnade och öppnade den svenska säkerhetstjänsten kontinuerligt miljontals telefonsamtal samt brev. Syftet var att hålla makthavarna underrättade om den svenska opinionen samt söka upp regeringskritiska element. De värnpliktiga som ansågs tillhöra denna grupp kunde interneras i särskilda ”arbetskompanier” (Möller 2008:136f, Oredsson 2001:236ff, Boethius 1991:98f).
Det förekom med andra ord en stark hets mot kommunister under de första krigsåren och en landsomfattande razzia genomfördes mot kända kommunister i februari 1940. Drivande i hetsen mot kommunisterna var bland annat kung Gustav V (Boethius 1991:92). Inför kriget hade militären inrättat en ny säkerhetstjänst som hade registrerat ungefär 40000 kända svenska kommunister samt genom en intern åsiktsregistrering skattat de värnpliktiga kommunisterna till ungefär 3000. Försvarsmakten med ÖB i spetsen ansåg att man borde avskilja ”skadliga, kommunistiska element”. De arbetsläger eller ”arbetskompanier” som upprättades har av en del som upplevt dem beskrivits som koncentrationsläger (Boethius 1991:91ff). Boethius menar att regeringens politik under anpassningstiden inte bara handlade om att kontrollera farliga element utan att helt bryskt kontrollera folket med lagliga och olagliga medel och få dem att tänka ”rätt”, i en process där ”det ena förbudet genererade det andra” (Boethius 1991:98f).
De undantag som hittills beskrivits i detta kapitel skedde i en tid då Sverige var en ung demokrati vilket även Boethius påpekar (Boethius 1991:99). Följande avsnitt tar oss dock fram till mer aktuella fall. Härnäst vill jag behandla den period jag argumenterar för att vi befinner oss i detta nu, nämligen ”kriget mot terrorismens”.
3.2.2. “Kriget mot terrorismen”
Bara några dagar efter den 11 september deklarerade President Bush krig i sitt tal till nationen. Subjektet var Al-Qaida. Men presidenten tillade; “…It will not end until every terrorist group of global reach has been found, stopped and defeated” (Bush, Sep 21, 2001). Med andra ord förklarade Bush administrationen krig mot fenomenet terrorism. Presidenten fortsätter sitt tal med orden; “…Every nation in every region now has a decision to make: Either you are with us or you are with the terrorists” (Bush, Sep 21, 2001). Den amerikanska kongressen gav sedan presidenten tillåtelsen att; “...use all necessary and appropriate force against those nations, organizations or persons he determines planned, authorized, committed or aided the 9/11 attacks” (Castresana 2007:126). Internationell rätt medger dock inte att krig förs mot enskilda personer eller för den delen ett fenomen. Men moralpaniken som följde terrorangreppen den 11 September möjliggjorde en överdriven respons till brottet både i USA men även i andra länder. Media och politiker började använda stereotypa föreställningar om vem eller vad som utgjorde terrorismen. Samtidigt som föreställningen att det fria samhället och dess värden var hotat. Ett hot som många använde för att argumentera för reformer i lagstiftningen (Welch 2003:1). En moralpanik som tar sig uttryck i ett samhälligt fenomen där rädslans retorik sätter dagordningen och stereotypa föreställningar sprids av bland annat media om vem som kan vara terrorist. Detta har för de som passar in i bilden av terroristen, inneburit att de har förlorat sina konstitutionella rättigheterna (Welch 2003:1).
”Kriget mot terrorismen” har även blivit en realitet i Sverige. Framförallt är det en rad enskilda individer i Sverige som har fått uppleva den rättslöshet som en terroriststämpel innebär. I Aftonbladet (2001-12-08) går det att läsa om de tre svenska medborgarna med somalisk bakgrund som den svenska staten efter påbud från FN och EU förklarat som ekonomiskt fredlösa. Utan att bli åtalade för något konkret brott fick de tre svenskarna alla sina ekonomiska tillgångar frysta på obestämd tid (Kadhammar Aftonbladet 2001-12-08). Och så sent som i februari i år häktades ytterligare fyra somalier i Sverige med stöd av den terroristlag som tillkom 2003 för att de skickat pengar till en organisation som dagarna efter häktningen placerades på en terroristlista. Två av de häktade är släppta medans de andra har häktats om ett flertal gånger utan att åtal mot dem har väckts (Flyghed, Svenska dagbladet 2008-06-07). En annan rättsskandal som uppdagades under 2004 omhandlar två terroristmisstänkta Egyptier som utvisades från Sverige till Egypten i ett specialchartrat plan. De båda terrormisstänkta männen, Ahmed Agiza och Mohammed al Zery, avvisades den 18 december 2001, samma dag som den svenska regeringen fattade beslut om det. Det sätt de behandlades på hade helt klart räknats om tjänstefel om det var svensk polis som hade utfört avvisningen, enligt Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Handelshögskolan i Göteborg (Durehed & Therner, Sveriges Radio 2004-05-18). Mycket tyder på att avvisandet var ett samarbete mellan säpo och pentagon menar Seymour Hersh, en grävande journalist som även avslöjade pentagons delaktighet i rättskandalen i Abu Ghurayb-fängelset i Irak (Digreus, Sveriges Radio 2004-09-13). FN:s tortyrkommitté konstaterar i sin rapport av fallet att Sveriges regering i och med utvisningen av de två männen till Egypten och egyptiskt fängelsestraff, bröt mot tortyrkonventionen. Detta då det är välkänt att terrormisstänkta islamister behandlas brutalt i egyptiska fängelser (Mattson, Sveriges Radio 2005-05-20).
Dessa ovannämnda exempel visar att den svenska regeringen villigt eller ovilligt har blivit en aktör i ”kriget mot terrorismen”. Den rädsla som terrorismen har väckt har använts för att göra undantag från rättsnormen. Det blir tydligt att de personer som blir stämplade men dock inte åtalade som terrorister lever i ett rättsvakuum. Med detta menar jag att det inte finns någon möjlighet att hävda sin oskuld samtidigt som man blir straffad för ett brott man aldrig blivit åtalad för eller som för den delen kanske inte existerar i den internationella och nationella vedertagna rättspraxisen.
Nästa avsnitt kommer handla om de människor som lever gömda i Sverige samtidigt som det går att hävda att de i juridisk mening inte längre existerar.
3.3. ”Papperslösa”, mänskliga rättigheter och ”social turism”
I efterspelet av 11 september har en säkerhetspanik kring illegala invandrare utbrutit. En utveckling som har pågått under hela 1990 – talet accentuerades av terrorattackerna och har lett till en fruktan av den främmande migranten (Khoshravi i SOU 2006:37 s 288). Då tidigare forskning kring migrationens inverkan på det svenska samhället främst handlat om de demografiska och ekonomiska förändringarna, har idag säkerhetsriskerna nästan helt kommit att dominera. Migrationen har blivit ett forskningsämne på försvarets forskningsinstitut (Khoshravi i SOU 2006:37 s 288). Men jag vill här även lyfta fram ett exempel på hur den svenska opinionen fortsatt utsätts för rädslans politik vad det gäller de ekonomiska förändringar som immigration kan komma att innebära. Exemplet jag väljer är ”social turism”. Begreppet gjordes allmänt känt av Göran Persson i rollen som statsminister. Uttalandet kom i samband med EU:s utvidgning mot öst årsskiftet 2003/2004. ”- Fri rörlighet för arbetskraft vill vi ha, men inte social turism. Där får vi inte vara naiva”, sa statsminister Göran Persson. Sverige borde fortsatt överväga övergångsregler och skärpta invandringskrav menade statsministern (Larsson, Aftonbladet 2003-11-21). Det är uttalanden som dessa som jag menar spär på den redan befintliga rädslan för det, eller den, ”främmande”.
Artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna fastställer att: ”alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”. Sverige har vidare skrivit under WHO:s världshälsodeklarationen (WHO 1998 s 14). För att inse att alla inte har samma rättigheter och möjligheter till hälsa i Sverige vill jag lyfta fram den situation som de gömda flyktingarna eller ”papperslösa” lever under. De papperslösa definieras här som de ca 15000 asylsökande som fått avslag och därmed har valt att leva gömda från myndigheterna och avvisning, samt de migranter som aldrig sökt asyl (Rökaeus i fysioterapi, Nr 8/2008:14). Här bör påpekas att det saknas tillförlitliga siffror på hur många individer som befinner sig i Sverige som gömda. Khoshravi påpekar att det är just detta förhållande som gör att suveränen, här gestaltad av politiker, polis, och övriga myndigheter, blir oroliga över situationen. Att kunna räkna på problemet och presentera det i siffror för allmänheten är en maktmekanism för den styrande i kontakten med folket (Khosravi i SOU 2006:37 s 292). Dessa individer stämmer dock väl in på Agambens begrepp, homo sacer, eller ”nakna människor”. Situation som dessa individer lever under innebär de facto en uteslutning från de civila, politiska och sociala rättigheterna i Sverige (Khosravi i SOU 2006:37 s 283, 293).
Rädslan för att bli upptäckt förhindrar dessa människor från att ta del i samhället eller nyttja den sociala service som svenskarna tar för given. Yttermera visar en studie utförd av läkare utan gränser att de som vågade sig till vårdinrättningar riskerade att nekas hjälp eller själva tvingas avstå då man inte hade råd att betala (Läkare utan gränser 2005 s 15 f). Härmed blir det tydligt att alla inte har samma möjligheter till hälsa i Sverige. När det gäller kostnaderna för sjukvård bör vi även dra kopplingen till de gömdas möjligheter att försörja sig. Enligt artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna statueras att: var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden, samt skydd mot arbetslöshet. Här finner vi klara brister för de gömda som i sin rädsla inte har möjlighet att förhandla om sin lön, välja vilket jobb man önskar, eller för den delen dra nytta av trygghetssystemen. Härmed är man antingen beroende av andra för sin försörjning eller vid en sysselsättning vara totalt underställd sin arbetsgivare (Khosravi i SOU 2006:37 s 293ff, Läkare utan gränser 2005 s 17 f).
Den situation som beskrivits ovan tydliggör att fri- och rättigheter är kopplade till medborgarskapet. När svenska myndigheter talar om den svenska befolkningens hälsa är det just svenskarna man syftar till, och inte de som aspirerar på att bli det eller de som nekas att bli det, men som likväl lever inom samma gränser och juridiskt sätt förpliktigar den svenska staten att ansvara för och ta hänsyn till dessa individers rättigheter. Detta då FN:s system för medborgerliga fri- och rättigheter baseras i grunden på liberalismens universella frihetsideal (Spång 2005 s18ff, 38f). Den bristande universaliteten i tillämpningen av dessa fri- och rättigheter samt de ekonomiska och sociala rättigheterna går i vissa fall att härleda till folksuveräniteten och medborgarskapet. Detta då begreppet har gett, och fortfarande ger, upphov till föreställningar av nationell, folklig eller till och med rasmässig särprägling (Spång 2005 s22ff, Levy & Sznaider 2006 s259).
På senare tid går det att argumentera för att den svenska folksuveräniteten har uppluckrats. Detta bland annat genom medlemskap i institutioner som EU och FN samt en mer globaliserad värld i allmänhet (Krasner January/February 2001 s2, Levy & Sznaider 2006 s258ff). De gömdas situation i Sverige är dock ett exempel på hur avgörande medborgarskapet fortfarande är när det gäller åtnjutandet av fri- och rättigheter.
Slutligen vill jag lyfta fram en ytterligare aspekt när det gäller de som gömmer sig i Sverige. Medborgarskapet är i sig ingen garanti för att man fullt ut skall kunna åtnjuta de fri- och rättigheter jag har behandlat ovan. För en del av dem som levt undangömda, eller de som har genomgått en lång asylprocess, kan det dröja lång tid efter ett positivt beslut innan man betraktas eller betraktar sig själv som en fullvärdig människa igen. I en rapport av socialstyrelsen rörande gömda barn i Sverige framkommer det att skadorna sitter djupt. ”Barnen förlorar sin barndom i isoleringen, utvecklas torftigt eller blir "gamla" i förtid. Tonåringarna får ibland ta ett tungt vuxenansvar och känner sig svikna på sin ungdomstid” (Socialstyrelsen 2004-06-07). Det anses avgörande att barnen under den undangömda tiden för möjlighet att gå i skolan och har tillgång till vård och omsorg. Denna tillgång är med få undantag möjlig, men föräldrarnas rädsla att bli upptäckta inverkar även här. En förlorad barndom kan leda till obotliga depressioner och ett allmänt försvagat hälsotillstånd (Socialstyrelsen 2004-06-07). Till detta skall tilläggas att många invandrare som genomgått den svenska asylprocessen och fått permanent uppehållstillstånd och senare svenskt medborgarskap, upplever sig som ”kvasimedborgare” (Khosravi i SOU 2006:37 s 287). Ett upplevt utanförskap som förstärks av det lagförslag som lades fram i januari 2006, som gör det möjligt att dra tillbaka det svenska medborgarskapet från den icke-etniske svensken (Khoshravi i SOU 2006:37 s 288f).
4. Resultat
Syftet med denna uppsats var tvådelat. Å ena sidan ville jag argumentera för att undantaget är ett permanent inslag i samhällen som gör anspråk på att vila på en konstitutionell ordning. Jag ville även försöka att förklara hur undantaget införs och upprätthålls. Jag menar att jag i kapitel 3 visade hur de undantag från rättsnormen som gjorts i den svenska kontexten inte kan betraktas som enskilda undantag. Den empiriska studien av den svenska kontexten ger åtskilliga exempel på hur undantaget är ett återkommande tillstånd. Agambens teori kan därmed sägas vara valid i det specifika fallet. Jag hävdar dock att en liknande undersökning på fler fall kommer att ge liknande resultat. Liksom jag tidigare visat i min studie av den amerikanska kontexten blir det tydligt att den konstitutionella ordningen alltid kan ställas ur spel då suveränen ser behov till detta. Den konstitutionella ordningen är med andra ord ingen garanti för att de mänskliga rättigheterna eller för den delen de medborgerliga rättigheterna skyddas. Undantaget innebär att det skapas ett förhållande där vissa inträder i rollen av homo sacer, eller nakna människor. Nakna i hänseende att de är rättslösa, att betrakta som skilda från de normer som rättssamhället fastställer. Vad som blir intressant för mig är på vilka grunder och med vilka medel suveränen gör dessa undantag i en för det svenska fallet rådande demokratisk ordning. Vilka maktmekanismer sätts i spel för att övertyga eller försätta majoriteten av befolkningen, alternativt de folkvalda, i rädsla eller rent av moralpanik? För att besvara detta spörsmål kommer vi in på uppsatsens andra syfte att visa på moralpanikens kausalitet i införandet av undantaget.
Jag menar att min uppsats visar på att moralpaniken skapas av olika intressegrupper som vill använda denna som ett verktyg för sina syften. Till en början visade jag på hur förespråkarna för den rashygieniska linjen övertygade riksdag och andra myndigheter om behovet av exempelvis tvångssterilisering i syftet att skydda den svenska folkstammen mot oönskade inslag. Detta skedde med en så stark övertygelse, och var tillräckligt väl förankrad hos makteliten, att det kan argumenteras för att det skapades en rashygienisk diskurs i Sverige. En diskurs som tillät eller möjliggjorde undantaget av de individer eller grupper som målats fram som ”folk devils” eller hot mot just den svenska folkstammen. Under avsnittet anpassningspolitik visade jag hur återigen delar av makteliten lobbade för en hårdförd linje mot oliktänkande eller regeringskritiska element. Att vara kommunist eller liknande framställdes som samhällsfarligt eller vansinnigt och skulle därmed kontrolleras. Liknande drag går att finna i ”kriget mot terrorismen” där den som ger sin trosbekännelse till Allah är en potentiell terrorist. Och för att kontrollera dessa individer framkallas ”svarta listor” på i allmänhet lösa grunder. De som finner sitt namn på dylika listor finner dock snart att deras juridiska rättigheter inte längre görs gällande. Den säkerhetspanik som den 11 september skapade har används av den suveräne för att argumentera för att dessa individer måste ställas utanför lag och rätt, just för att skydda den allmänna rättsordningen. Det jag vill visa med denna uppsats är att dessa åtgärder mot enskilda individer och grupper görs möjliga genom rädsla. En rädsla för mytbilden av hotet mot folkstammen, nationens säkerhet. Och så vidare.
5. Diskussion
Jag menar att denna studie har varit nödvändig då vi måste nå en förståelse för undantaget från den konstitutionella ordningen. Detta då allt annat än en generellt gällande rättsnorm är en imaginär rättsnorm. Om undantaget tillåts förbli ett permanent inslag i den västerländska demokratiska samhällsformen finns det inga garantier för någon. Den oregelmässighet som jag menar att moralpaniken och rädslan skapar i den konstitutionella ordningen gör oss alla till potentiella objekt för undantaget. Oavsett medborgarskap eller andra individuella attribut går ingen säker från undantaget. Alla rättssubjekt är potentiella undantag samtidigt som suveränen har möjligheten att införa undantagstillståndet då denna menar att nationen är hotad. Min studie av det svenska fallet och tidigare det amerikanska, visar tydligt att det saknas regler för när undantaget skall införas. Studien visar även hur säkerhetsparadigmet har blivit något av ett normaltillstånd. Rädslans politik har som syfte att få allmänheten att tro att nationen är hotad. Makteliten eller suveränen vill ge sken av att man skyddar folkstammen, bekämpar terroristerna eller försvarar nationens säkerhet. Genom denna argumentering tillåts suveränen vidta alla nödvändiga medel efter vad den gällande diskursen medger. Detta oavsett om det medför paradoxala följder som att man inskränker eller överträder de värden som man har utgett sig för att skydda.
Men vem kan hävda demokratins diskursiva innebörd? När jag i denna uppsats visar på det demokratiska samhällets brister och hur undantaget är ett permanent inslag i den konstitutionella samhällsordningen, vad är det då för demokrati vi talar om? Är det möjligt att förfäkta ett demokratiskt ideal där undantaget inte ingår?
När diskursen omskapas av historien kan gårdagens frihetskämpar få nya epitet. I den nya diskursen blir samma grupper omnämnda som terrorister eller fundamentalister. Detta samtidigt som de som ingår i en annan diskurs kan betrakta dig som imperialist eller rent av terrorist. Jag tar här hjälp av Michel Foucault som i diskursen ordning talar om förnuft och vansinne . Foucault menar att den som lever inom diskursen inte har några större möjligheter att se igenom eller förbi paradigmet. Det blir svårt att tolka ett skeende i andra termer än de som är givna av diskursen och dess förvanskade sanningar. Det som utmanar diskursens sanning blir därmed vansinnet. I den diskurs vi idag lever i är det möjligen vansinne att föreställa sig en samhällsordning där undantaget är en icke-nödvändighet. Den diskurs som företrädarna av rädslans politik företräder bygger på rädslan och hotet från det okända eller vansinnet. I denna uppsats har hotet gestaltats av minoriteter och psykiskt sjuka under den rashygieniska diskursen samt kommunister, legala och illegala immigranter. Dessa grupper blir samtidigt genom moralpanikens logik de som står i kontrast till den gällande diskursens förnuft. Undantaget kan därmed utgöras av allt eller alla som inte överensstämmer med majoritetens diskurs eller rent av anses hota denna.
Jag vill med denna uppsats inte påstå att det är konstitutionalismen som tillåter inskränkningar av rättighetsprinciperna, utan snarare inskränkningar i konstitutionalismen till följd av en moralpanik. Jag vill inte heller säga att en ordning som baseras mer på folkviljan är att företräda framför konstitutionalismen. Jag menar snarare att riskerna för orättvisa alltid finns när majoriteten får styra. Demokratin kan inte tillåtas verka fullt då detta kan innebära att en minoritet blir försatta på undantag och tvingas leva i ett rättsvakuum. Jag vill fortsatt argumentera att man genom rädslans politik och den hätska propagandan som vi upplevt efter den 11 september riskerar att skapa förutsättningar för humanitära katastrofer. Historien ger oss åtskilliga exempel på hur illa vi kan behandla våra medmänniskor.
Tror vi på iden om generella mänskliga rättigheter måste vi bli mer medvetna om de effekter moralpaniken och rädslan kan ha. Dock medger jag att en del av de principer som konstitutionalismen försvarar, i sig kan uppfattas som orättvisa eller otidsenliga. Lagar är inte skrivna i sten eller givna av naturen. Det är dock svårt för mig att acceptera, att allas lika värde, eller de generella mänskliga rättigheterna, skulle vara otidsenliga.
6. Referenser
Agamben, Giorgio, 2007. Sovereignty & Life. Stanford California: Stanford University Press.
Agamben, Giorgio, 2005. Undantagstillståndet. Lund: AB Propexus.
Altheide, David L, 1984. “Media Hegemony: A Failure of Perspective”, The Public Opinion
Quarterly. Vol. 48, Nr 2, s. 476-490.
Bergstöm, Göran - Borèus, Kristina, 2000. Textens mening och makt: Metodbok i
samhällsvetenskaplig textanalys, Lund: Studentlitteratur.
Boethius, Maria-Pia, 1991. Heder och samvete – Sverige och andra världskriget, Stockholm:
Norstedts.
Bos, Rene T, 2005. “Giorgio Agamben and the community without identity”, Sociological
Review, Vol. 53, Nr 1, s. 16 – 29.
Bourdiue, Pierre, 2000. Om televisionen: följd av Journalistikens herravälde,
Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion.
Carlgren, Wilhelm M, 1985. Svensk underrättelsetjänst 1939-1945, Stockholm: Liber
Allmänna förlaget.
Cole, David, 2002. “Their Liberties, Our Security - Democracy and double standards”, Boston
Review, issue December 2002/January 2003.
Cole, David, 2006. “How to skip the Constitution”, Oxford University Press; Vol. 53, Nr 18.
Dahlgren, Eva F, 2002. Farfar var rasbiolog – en berättelse om människovärde igår och idag,
Stockholm: Bokförlaget DN.
Devine, Fiona, 2002. ”Qualitative Methods”, s. 197-215 i Marsh, David - Stoker, Gerry (red.),
Theory and Methods in Political Science. andra upplagan, New York: Palgrave
Macmillan.
Digreus, Annika, 2004. ”Pentagon bakom utvisningen av egyptierna”, Sveriges Radio 2004-
09-13.
Durehed, Matilda - Therner, Bengt, 2004.”Avvisningen av egyptierna var olaglig”, Sveriges
Radio 2004-05-18.
Ek, Richard, 2006. “Giorgio Agamben and the Spatialities of the Camp: an Introduction”,
Geografiska Annaler: Series B, Human Geography, Vol. 88, nr 4, s. 363 – 386.
Edkins, Jenny, 2007. “Whatever politics” s. 70-91, i Agamben, Giorgio (red), Sovereignty &
Life, Stanford, California: Stanford University Press.
Flyghed, Jan, 2008.”Somalier offer i svensk rättsröta”, Svenska dagbladet 2008-06-07.
Foucault, Michel, 1993. Diskursens ordning, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag
Symposion.
Guttorm Kvenangen, Per, 1996. Samernas historia. Jokkmokk: Sameskolstyrelsen: Sámi
Girjjit [distributör].
Habermas, Jürgen - Rehg, William, 2001. ”Constitutional Democracy: A Paradoxical Union
of Contradictory Principles”, Political Theory vol. 29, Nr 6.
Hunt, Arnold, 1997. “'Moral Panic' and Moral Language in the Media”, The British Journal of
sociology, Vol. 48, Nr 4, s. 627-648.
Isaksson, Svante, 2001. När staten stal marken. Skellefteå: Ord&Visor förlag.
Jordbruksdepartementet, 2004. Samer – ett ursprungsfolk i Sverige. Kiruna: Sametinget –
Stockholm: Jordbruksdepartementet.
Jansson, Karl-Axel - Schmid, Ingemar (red), 2005. Ett fördrivet folk – Antologi om förtryck
och diskriminering av romer/zigenare/resande. Stockholm: Forum för levande historia.
Kadhammar, Peter, 2001. ”Stämplad - som terrorist”, Aftonbladet 2001-12-08.
Khosravi, Shahram, 2006. ”Terretorialiserad mänsklighet: Irreguljära immigranter och det
nakna livet”, s. 283-310, i SOU 2006:37, Om välfärdens gränser och det villkorade
medborgarskapet, Stockholm: Integrations – och jämställdhetsdepartementet.
Krasner, Stephen D, 2001. ”Sovereignty”, Magazine: Foreign Policy, January/February 2001.
Larsson, Lars. 2003.”Göran Persson orolig för ’social turism’”, Aftonbladet 2003-11-21.
Levy, Daniel – Sznaider, Natan, 2006. “Sovereignty transformed: a sociology of human
rights”. The British Journal of Sociology, Vol. 57, nr 4.
Läkare utan gränser, 2005. “Gömda i Sverige. Utestängda från hälso- och sjukvård”,
Stockholm: Läkare utan gränser 2005-11-29.
http://www.lakareutangranser.se/sv/PressInfo/pressmeddedelanden/2005/Ny-studie-
Gomda-utestangda-fran-vard-/, (2008-09-04).
Mattsson, Pontus. 2005. ”Sverige bröt mot FNs tortyrkonvention”, Sveriges Radio 2005-05-20.
Minca, Claudio, 2006. “Giorgio Agamben and the new biopolitical nomos”, Geografiska
Annaler: Series B, Human Geography, Vol. 88, nr 4, s. 387 – 403.
Molin, Karl, 1974. Försvaret folkhemmet och demokrati – socialdemokratisk riksdagspolitik
1939-1945, Stockholm: Allmänna förlaget.
Munster, Rens Van, 2004. ”War on terrorism: When the exception becomes the rule”.
International Journal for the Semiotics of Law, Vol. 17, Nr 2.
Myrdal, Alva - Myrdal, Gunnar, 1997 (omtryck av andra utgåvan från 1934) Kris i
befolkningsfrågan. Nora: Bokförlaget nya Doxa.
Möller, Tommy, 2008. Svensk politisk historia 1809-1975. Lund: Studentlitteratur.
Neal, Andrew W, 2006. “Foucault in Guantanamo: Towards an Archeology of the
Exception”, Sage publications, Security Dialogue, Vol. 37, Nr 1, s. 31-46.
Oredsson, Sverker, 2001. Svensk rädsla – offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets första
hälft. Lund: Nordic Academic Press.
Ottosson, Jan-Otto, 2003. Psykiatrin i Sverige – vägval och vägvisare. Stockholm: Natur och
Kultur.
”Papperslösa får inte fri akutvård”. Sydsvenskan 2008-05-22. A9.
Rienecker, Lotte - Stray Joergensen, Peter, 2000. Att skriva en bra uppsats. Malmö: Liber.
Rothe, Dawn - Muzatti, Stephen L, 2004. “Enemies Everywhere: Terrorism, Moral Panic, and
US Civil Society”. Critical Criminology, Vol, 12, s. 327-350.
Rökaeus, Anna, 2008. ”Gömda men inte glömda”, Fysioterapi, Legitimerade Sjukgymnasters
Riksförbund. Nr 8, s. 10-14.
Socialstyrelsen, 2004-06-07, När barn lever gömda.
http://www.sos.se/sos/publ/referat/sr9905.htm . (2008-09-04).
Spång, Mikael, 2005. Det moderna demokratiidealet. Folksuveränitet och rättigheter, Lund:
Studentlitteratur.’
Tully, James, 2002. “The Unfreedom of the Moderns in Comparison to Their Ideals of
Constitutional Democracy”. Modern Law Review, Vol. 65, s. 204-228.
Veno, Arthur - van den Eyden, Julie, 2007. ”Moral panic neutralization project: a media-
based intervention”. Journal of Community & Applied Social Psychology. Vol. 17, s. 490-
506.
Welch, Michael, 2003. “Trampling Human Rights in the War on Terror: Implications to the
Sociology of Denial”. Critical Criminology, Vol. 12, s. 1-20.
Wennermark, Gertrud, 1997. Friskt eller sjukt – anställda i mentalvården berättar.
Stockholm: PM Bäckström förlag.
WHO, 1998. Hälsa 21 – hälsa för alla på 2000-talet, en introduktion (1998). Regional Office
for Europe of the World Health Organization. http://www.fhi.se/shop/material_pdf/h21.pdf
(2008-09-04).
Svenska möss och spanska pitbulls
Abstract
I januari 2006 lämnades en polisanmälan in mot generallöjtnant Vjatjeslav Sucharev som vid tidpunkten befann sig i Sverige för en militär samövning mellan svenska och ryska förband. Anmälan gällde misstankar om grova folkrättsbrott begångna i Tjetjenien ämnade att lagföras av svensk domstol under principen om universell jurisdiktion. Den internationella åklagarkammaren i Sverige valde dock att inte väcka åtal på premissen att den misstänkte skulle åtnjuta immunitet för de brott polisanmälan grundade sig i. I andra länder såsom Spanien och Belgien har åklagare gjort andra bedömningar, och har valt att väcka åtal med stöd i principen om universell jurisdiktion. Denna uppsats granskar emellertid detta disparata förhållande och kommer till slutsatsen att den svenska åklagarens beslut snarare emanerar i den judikativa maktens politiska känslighet gentemot den exekutiva makten i folkrättsligt känsliga ärenden. I Spanien visar sig den judikativa makten, givet konstitutionen, kunna förhålla sig oberoende gentemot den exekutiva makten. I Belgien kom den legislativa makten att inskränka den judikativa maktens möjligheter att fortsättningsvis väcka åtal under universell jurisdiktion.
Nyckelord: Universell jurisdiktion, internationell rätt, Sverige, Spanien, Belgien
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
1.2 Syfte och metod 5
1.3 Problemformulering och hypotes 5
1.4 Avgränsningar 6
1.5 Disposition 7
1.6 Material och källkritik 7
2. Begreppsdefinitioner 8
2.1 Universell jurisdiktion 8
2.2 Immunitet 9
2.3 Judikativ autonomi 10
3. Bakgrund och kontext 11
3.1 Internationell juridisk kontext 11
3.2 Sverige 13
3.2.1 Svensk juridisk kontext 13
3.2.2 Fallet Sucharev 14
3.3 Spanien 15
3.3.1 Spansk juridisk kontext 16
3.3.2 Pinochet – ett banbrytande fall 17
3.4 Belgien 19
3.4.1 Belgisk juridisk kontext 19
3.4.2 Belgiska rättsfall under universell jurisdiktion 20
4. Universell jurisdiktion och den tredelade statsmakten 22
4.1 Anknytningsprincipen 22
4.2 Politisk vilja 24
4.3 Judikativ autonomi 26
4.4 Slutsatser 28
5. Diskussion 28
6. Referenser 30
6.1 Litteratur 30
6.2 Journalistiskt material 32
6.3 Offentligt material 32
6.4 Intervju 33
1. Inledning
Kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten har i post-Kalla kriget-eran tagit sig alltmer förödande uttryck. En mer globaliserad värld med öppnare gränser, samt de nya krigens framväxt har kommit att sätta det internationella ansvarsutkrävandet för brott mot mänskliga rättigheter och grova folkrättsbrott såsom tortyr, systematiska krigsförbrytelser, genusrelaterat våld, ”försvinnanden”, trafficking, inter alia, på prov (Robinson i Macedo 2004:15). Emellertid har behovet av att beivra och lagföra dessa brott lett till en framväxande trend av ökat individuellt ansvarsutkrävande trots det faktum att vissa förövare traditionellt åtnjutit immunitet i egenskap av sitt ämbete. Utöver det faktum att traktat och sedvana ålägger stater formellt legalistiska skyldigheter har denna framväxande trend av ansvarsutkrävande kommit att utgöras av staters moraliska, sociala och politiska överväganden. Här har ansvarsutkrävande vid grova folkrättsbrott förutom en för brottsoffret strikt legalistiskt rättviseskipande funktion även kommit att utgöra en läkande process för nationer, samt en generalpreventiv effekt på presumtiva förövare (Ratner 2001:8,155).
Två viktiga och i någon mån komplementära medel för globalt ansvarsutkrävande är internationell straffrätt genom internationella brottmålsdomstolar, samt nationell straffrätt genom nationella domstolars tillämpning av extraterritoriell jurisdiktion. Vår avsikt är att fokusera på den mer kontroversiella varianten av extraterritoriell jurisdiktion, principen om universell jurisdiktion och nationella rättssystems tillämpning av densamma. Universalitetsprincipen håller för ambition att utgöra ett medel för internationellt ansvarsutkrävande, ”justice without borders”. Det internationella ansvarsutkrävandet kännetecknas emellertid av en disparat tillämpning av principen om universell jurisdiktion i nationella rättssystem (Robinson i Macedo 2004:15 ff). Sverige har i detta avseende uppvisat en ambivalent hållning gentemot sina folkrättsliga förpliktelser i en jämförelse med länder som Spanien och Belgien, vilka visat prov på beslutsamhet i frågan om ansvarsutkrävande för grova folkrättsbrott. Efter att ha tagit del av litteratur i ämnet utläser vi tänkbara kausala orsakssamband och variabler (anknytningsprincipen, politisk vilja och judikativ autonomi) till denna disparata tillämpning.
1.1 Syfte och metod
Denna uppsats har som syfte att undersöka huruvida specifikt kausalt samband kan utläsas mellan de uppställda beroende variablerna och nationella rättsystems disparata tillämpning av principen om universell jurisdiktion. Syftet med denna undersökning grundar sig i en strävan efter ökad förståelse för samspelet mellan internationell och nationell straffrätt i en folkrättslig kontext. Vidare vill vi få en ökad förståelse för de möjligheter och/eller hinder som föreligger för enskilda staters nationella rättssystem i utkrävandet av internationellt ansvar för grova folkrättsbrott och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Vi ämnar utföra en komparativ studie enligt method of most difference med våra uppställda beroende variabler som riktlinjer i vår komparation. Metoden utgör en studie av två eller flera liknande fall vilka till synes endast skiljer sig i den oberoende variabeln, det vill säga föremålet för den komparativa studien (tillämpningen av universell jurisdiktion). Syftet med metoden är att identifiera den beroende variabel som i de komparerade fallen genomgående åtnjuter ett specifikt kausalt samband med den oberoende variabeln (Hopkin i Marsh & Stoker 2002:252 ff).
1.2 Problemformulering och hypotes
• Vilken beroende variabel levererar specifik kausal förklaringskraft till den skillnad som föreligger i Sveriges, Spaniens och Belgiens tillämpningen av principen om universell jurisdiktion?
Med problemformuleringen som utgångspunkt är vår avsikt att förhålla oss till följande hypotes:
• Den judikativa maktens möjlighet att förhålla sig autonom gentemot den exekutiva makten är avgörande för tillämpningen av principen om universell jurisdiktion.
1.3 Avgränsningar
Även om andra stater än de komparerade fallen förekommer i uppsatsen är dessa inte av relevans för de slutsatser som dras. Vi har valt att komparera Sverige, Spanien och Belgien vad gäller dess tillämpning av universell jurisdiktion då vi finner dessa förenliga med den metod som används i uppsatsen. Detta med hänsyftan på de komparerade fallens gemensamma attribut såsom demokratiska stater, medlemmar i FN och EU, samt stater med en hög ratificeringsnivå gällande internationellt erkända traktat. Avgörande för vår studie blir det attribut där skillnad föreligger, det vill säga fallens disparata tillämpning av universell jurisdiktion. För att kunna åskådliggöra denna skillnad i tillämpning har begreppsdefinition och empiri givits betydande utrymme, vilket vi anser vara förenligt med uppsatsens syfte.
I diskussionen om nationella rättssystems tillämpning av extraterritoriell jurisdiktion fokuserar uppsatsen på universell jurisdiktion, varför övriga folkrättsliga principer om jurisdiktion blir av sekundär relevans. Med tillämpning av universell jurisdiktion syftar vi i denna uppsats endast till de internationella folkrättsbrott som av det internationella samfundet anses åtnjuta status av jus cogens. Vidare utgör tillämpningen av principen per se studiens oberoende variabel och primära föremål, varför andra aspekter såsom brottets karaktär, förövarens status, eller temporala aspekter blir av sekundär relevans. Poängteras bör även att de slutsatser som dras i denna uppsats är fallspecifika och inbegripna i en folkrättslig kontext, vilket innebär att inga generella slutsatser går att utläsa vare sig gällande universell jurisdiktion, de i uppsatsen komparerade staternas politiska vilja, eller judikativ autonomi i någon annan kontext.
Emellertid vill vi förtydliga att de beroende variabler, länder och fall vi avgränsat oss till har valts utifrån litteraturen inom ämnet. Vi är dock medvetna om att detta inte utesluter att andra beroende variabler har kausalitet, eller att ett annat val av länder och fall kunnat synliggöra ett sådant förhållande.
1.4 Disposition
I uppsatsens inledande kapitel 2 ämnar vi redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för vår komparativa studie. Kapitel 3 utgörs av en empirisk skildring av den kontext vari de komparerade fallens tillämpning av universell jurisdiktion avgörs. Kapitel 2 och 3 utgör en deskriptiv redogörelse och framställan av studien ifråga, och är därmed kunskapsrefererande. Kapitel 4 ger plats för tolkning och analys av den empiriska bas kapitel 3 levererar, och är därmed kunskapsanvändande. I kapitel 5 diskuteras de resultat som föregående kapitels tolkning och analys erbjuder för att möjliggöra progression i enlighet med Blooms taxonomi (Rienecker & Stray Joergensen 2000:34 f).
1.5 Material och källkritik
Trots att ämnet för studien är att betrakta som ett förhållandevis nytt och oprövat inslag i internationell rätt har tillgången till material varit tillfredsställande för vårt syfte. Vi vill emellertid förhålla oss ödmjuka till den information vi erhållit genom exempelvis den intervju med Robert Hårdh som presenteras i avsnitt 3.2.2. Detta med hänsyn till att intervjuobjektet kan svara olika beroende på vem som ställer frågor (Denscombe 2000:138). Av denna anledning har vi möjliggjort för intervjuobjektet att förhandsgranska hur dennes uttalande använts i uppsatsen.
2. Begreppsdefinitioner
Vi vill nedan redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för vår komparativa studie i de kapitel som följer. Detta för att göra den empiriska skildring av den kontext i vilken de komparerade fallens tillämpning av universell jurisdiktion avgörs mer överskådlig.
2.1 Universell jurisdiktion
Termen jurisdiktion åsyftar i nationell rätt huruvida en stat i legislativ, judikativ, och exekutiv mening äger kompetens och makt att skriva lagar, åtala samt straffa under applicerbar nationell rätt. Vad gäller internationell straffrätt åsyftar jurisdiktion emellertid en stats internationella kapacitet att åtala och straffa enligt applicerbar internationell rätt (Reydams 2004:4). Jurisdiktion är traditionellt sett kopplat till statssuveränitetsattributet då jurisdiktion huvudsakligen utövas på territoriell basis, samt med hänsyn till staters relationer till varandra (Bassiouni i Macedo 2004:40). Undantag från denna form av territoriell jurisdiktion förekommer emellertid genom särskilda immunitetsprinciper.
Den internationella rätten erkänner fem principer för jurisdiktion. Territorialitetsprincipen medger att stater applicerar sin nationella rätt över handlingar begångna inom statens territorium. Nationalitetsprincipen (aktiv personalitetsprincip) medger för stater att döma sina egna medborgare för brott begångna varhelst i världen. Passiv personalitetsprincip medger stater att utsätta utlänningar för rättslig prövning för brott begångna varhelst i världen vilka drabbat den egna statens medborgare (Malanczuk 1997:111). Statsskyddprincipen syftar till att utgöra skydd mot nationell säkerhet vid händelser av extraterritoriell karaktär (Ratner 2001:161). De fyra ovan nämnda principer för jurisdiktion är således nära kopplade till statssuveränitet, territorium och medborgarskap. Likaledes har nationalitets- och passiv personalitetsprincipen för jurisdiktion en extraterritoriell kvalitet i det att de har universell räckvidd (Bassiouni i Macedo 2004:42). Den internationella och nationella rätten kräver i allmänhet en påtaglig koppling mellan brottet, förövaren, offret, samt den stat vilken utövar jurisdiktion, något som inom straff- och processrätten benämns som anknytningsprincipen (Wallace 2002:109, Leijonhufvud & Wennberg 2005:147) . Principen om universell jurisdiktion baseras emellertid på brottet per se, det vill säga jurisdiktion kan hävdas oavsett statens koppling till var brottet begicks, samt förövarens och offrets nationalitet (Macedo 2004:21). Universell åsyftar i denna kontext på den jurisdiktion över brott begångna utanför den lagförande statens territorium. Universell jurisdiktion konnoterar således jurisdiktion av absolut extraterritoriell karaktär. Vissa brott har fått status av universalitet genom internationell sedvana som påvisar tydlig statspraxis och rättsövertygelse, opinio juris (Wong 2004:214 f). Principen om universell jurisdiktion tillämpas vid brott som av det internationella samfundet, uttryckligen i både nationell rätt och internationell traktat- och sedvanerätt, anses som särskilt förkastliga och fundamentala, jus cogens. Vidare anses brott som relaterar till jus cogens-normer utgöra brott inte bara mot den direkt drabbade staten, utan också mot det internationella samfundet som helhet. Jus cogens-normer blir således uppmanande normer vilka ålägger stater skyldigheter erga omnes (Malanczuk 1997:58, May 2005:25). Erga omnes-skyldigheter anses binda alla stater och medger inga undantag. Erga omnes implicerar således en skyldighet för stater att beivra de brott som av det internationella samfundet anses som jus cogens .
2.2 Immunitet
Statssuveränitetsattributet implicerar genom den så kallade egalitetsprincipen att stater juridiskt är jämställda. Denna princip föranleder inom en viss tradition av juridiken uppfattningen om statens och dess företrädares immunitet, det vill säga att en stat inte kan utöva jurisdiktion över en annan stat och dess företrädare utan dess samtycke, par in parem non habat imperium. Andra menar att egalitetsprincipen inte förhindrar en stat att underkastas en rättsprocess inom en annan stats territorium (Bring & Mahmoudi 2001:148, jfr. Wallace 2002:121). Statsimmunitet utgör den form av immunitet vilken staten och dess sittande överhuvuden åtnjuter ratione materiae, det vill säga immunitet för såväl offentligt som privat utförda handlingar, samt ratione personae, det vill säga immunitet baserad på personens status (Bring & Mahmoudi 2001:154, Falk i Macedo 2004:116).
Diplomatisk immunitet kodifieras i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (1961) och syftar till att annan stats diplomatiska sändebud åtnjuter immunitet mot värdstatens inhemska lagstiftning (Malanczuk 1997:123, Wallace 2002:124). Ovan nämnda immunitetsprinciper är således undantag från principen om territoriell jurisdiktion (Wallace 2002:121).
Emellertid råder varierande praxis stater emellan gällande regler om immunitet ratione personae och ratione materiae, varför ett tydligt konsensus vad gäller tillämpningen av immunitetsprinciper ej kan påvisas. Brott som i folkrätten åtnjuter jus cogens-status anses emellertid inte omfattas av immunitetsprinciper ratione personae och ratione materiae (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:333).
2.3 Judikativ autonomi
Judikativ autonomi åsyftar en av komponenterna i statsmaktens tredelade arbetsfördelning: legislativ (lagstiftande), judikativ (tolkande, applicerande, dömande), samt exekutiv (verkställande) makt. Tydlig åtskillnad i statsmaktens arbetsfördelning bör i någon mån betraktas som avgörande för ett rättssamhälle (Wong 2004:57). En generell förståelse av begreppet judikativ autonomi i det aktuella fallet åsyftar således åklagares och domares möjlighet att, oavsett den exekutiva makten, agera oberoende utifrån dess uppfattning om i vilken utsträckning respektive nationell lagstiftning möjliggör tillämpningen av principen om universell jurisdiktion.
Syftet med en oberoende judikativ makt bör i den specifikt folkrättsliga kontexten vara att denna agerar i människorättens intressen snarare än som en representant för statens intressen och raison d’état (Marks i Macedo 2004:162). Den judikativa makten tenderar dessutom ofta att, förutom från den legislativa och exekutiva makten, även utsättas för påtryckningar från specialintressen. Termen oberoende bör emellertid inte i denna kontext förstås som en okänslighet för sociala och politiska förändringar (Roht-Arriaza 2005:215, Marks i Macedo 2004:162).
3. Bakgrund och kontext
Vår avsikt i detta kapitel är att ge en bild av den internationella juridiska kontexten i vilken de stater som i denna uppsats är föremål för komparation är en del av. Vidare vill vi visa på den sporadiska tillämpning av principen om universell jurisdiktion som de olika rättsfallen utgör exempel på. Yttermera vill vi tydliggöra den inverkan den internationella juridiska kontexten har på den nationella rättsprocessen i de enskilda fallen. Kapitlet ligger således till grund för den diskussion vi för och de slutsatser vi drar i kapitel 4 gällande kausalitet.
3.1 Internationell juridisk kontext
Principen om universell jurisdiktion återfinns i den internationella straffrättens rättskällor antingen i form av sedvanerätt eller skrivna traktat. Det skrivna traktatet betraktas som den bättre formen av rättskälla genom principen om legalitet, nullum crimen sine lege, nullum poene sine lege, det vill säga inget brott utan lag, inget straff utan lag (Bassiouni i Macedo 2004:45). Legalitetsprincipen utgör ett slags retroaktivitetsförbud vilket förhindrar tillämpning av lag som inte existerade vid tiden för brottet (Ratner 2001:21). Legalitetsprincipen anses grundläggande vad gäller den nationella straffrättens tillämpning av principen om universell jurisdiktion i en internationell juridisk kontext.
Förståelsen av begreppet universell jurisdiktion men också dess praktiska tillämpning saknar emellertid regelbundenhet, och kan därför påstås tillämpas ad hoc av lagförande stater (Wong 2004:214 f). En förklaring till detta utgörs av huruvida stater förhåller sig dualistiskt gentemot sin egen lagstiftning, det vill säga åtskiljer nationell lagstiftning från internationell (Malanczuk 1997:63). Stater tillämpar principen om universell jurisdiktion ofta med hänsyn till egen nationell lagstiftning på området, även om skriven lag på området genom internationella traktat redan existerar (Bassiouni i Macedo 2004:45 f). I situationer där nationell lagstiftning konkurrerar med eller motsäger den internationella straffrätten bör emellertid internationella konventioner på området ges företräde (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:333).
Den internationella straffrätten utgör 28 brottskategorier uttryckta i 281 konventioner. Av dessa tillhandahåller ett fåtal konventioner explicita och implicita hänvisningar till universell jurisdiktion (Bassiouni i Macedo 2004:46 f). Brott såsom piratdåd, slavhandel, terrorism, apartheid, tortyr, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord har av det internationella samfundet genom internationell sedvana och rättsuppfattning, opinio juris, kommit att anses särskilt förkastliga varför dessa kommit att åtnjuta status av jus cogens (Ratner 2001:162).
Internationella traktat av relevans för denna uppsats som explicit eller implicit tillämpar principen om universell jurisdiktion vid grova folkrättsbrott (se 1.4) är Tortyrkonventionen (1984), Genèvekonventionen (1949), Folkmordskonventionen (1948), samt ICC-stadgan (1998) (Ratner 2001:162).
Vidare medger den internationella straffrätten att tillämpningen av universell jurisdiktion och beivrande av brott enligt samma princip primärt är en uppgift för enskilda staters nationella lagstiftning då en nationell rättsprocess kan skapa en starkare koppling till det egna samhället. Detta förväntas i sin tur leda till en avskräckande effekt på presumtiva förövare. Ytterligare argument för ett nationellt lagförande av grova folkrättsbrott istället för ett internationellt dito, är närhet till bevis, vittnen, förövare inter alia. Ett effektivt nationellt lagförande kräver emellertid ett fungerande och legitimt rättssystem (Ratner 2001:182). I situationer där stater saknar politisk vilja att agera, eller där den nationella straffrätten saknar judiciell kompetens att beivra de brott internationella traktat föreskriver inom ramen för universell jurisdiktion, kan emellertid möjligheten till en internationell lagföring av grova folkrättsbrott betraktas som ett komplement till inkapabla rättssystem alternativt stater med bristande politiska vilja. Denna så kallade komplementaritetsprincip skapar således en arbetsfördelning mellan den nationella och internationella straffrätten. Folkrätten blir följaktligen subsidiär, understödjande, genom att den både kompletterar samt utgör en påtryckningsmekanism på enskilda nationella rättssystem (Macedo 2004:19, Nowak 2003:302). Vidare utgör åläggandet på stater att utlämna eller åtal, aut dedere aut judicare, en tilltagande trend i den nutida internationella straffrätten (Ratner 2001:163, jfr. Bassiouni i Macedo 2004:46) .
3.2 Sverige
Sveriges officiella hållning i folkrättsliga frågor är att grova folkrättsbrott skall beivras och att det i en rättsstat som Sverige bara kan ske genom att ett oberoende åklagarämbete väcker åtal (Lindh, 1999-01-26). Vår avsikt är att i avsnittet som följer undersöka huruvida detta utgör det egentliga förhållandet i den svenska juridiska kontexten vad gäller folkrättsliga ärenden, och specifikt i fallet Sucharev.
3.2.1 Svensk juridisk kontext
Som ovan nämnts tenderar stater att vid grova folkrättsbrott tillämpa principen om universell jurisdiktion med hänsyn till egen nationell lagstiftning på området, även om redan skriven internationell lag existerar. Svensk lagstiftning är i detta avseende inget undantag då Sverige trots ratificering av internationella konventioner och ICC-stadgan, vilka medger principen om universell jurisdiktion, väljer att tillämpa svensk lagstiftning så som den fastställs i Brottsbalken (BrB). En anledning till detta är Sveriges dualistiska förhållningssätt till internationell rätt i förhållande till svensk nationell rätt. Ett dualistiskt förhållningssätt kan emellertid medföra oförenligheter i brottsrubricering och tillämpning i förhållande till konventionens syfte. Sveriges rubricering av brottet misshandel i förhållande till rubricering tortyr i Tortyrkonventionen utgör ett exempel på där svensk lagstiftning riskerar att inte till fullo täcka brottets karaktär (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:338). I de flesta fall tillämpar Sverige i sin lagföring av brott anknytningsprincipen (se 2.1). BrB 2:2 fastställer att åtal ej behöver väckas om det svenska intresset är minimalt. Vidare utgör BrB 2.3 den del av svensk lagstiftning som fastställer lagföring av brott enligt principen om universell jurisdiktion (Leijonhufvud & Wennberg 2005:146 f).
Den svenska brottmålskedjan har sin utgångspunkt i brottet, varefter brottet ifråga polisanmäls av enskild målsägande, utreds och åtalsprövas i samråd mellan polis och åklagare. Vidare har åklagare möjlighet att inleda undersökning om missförhållanden som kommit till dennes kännedom. Gällande lagföring av folkrättligt känsliga brott har Sverige emellertid kommit att tillämpa en ordergång i enlighet med BrB 2:5. Yttermera tillkommer Sveriges regering som beslutande instans gällande huruvida åtal skall väckas och gå vidare till lagföring (Leijonhufvud & Wennberg 2005:146).
Gällande immunitet anser professorerna i folkrätt Hjerner, Bring & Mahmoudi att detta inte är aktuellt vid lagföring av brott enligt principen om universell jurisdiktion (BrB 2:3 p.6, Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:337). Vidare finns i svensk lagstiftning inga hinder för utlämning då brottet ifråga kan ge straffpåföljden fängelse i mer än ett år (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:337).
3.2.2 Fallet Sucharev
I januari 2006 hölls på Norrbottens regemente en försvarsövning kallad Snöflingan till vilken den ryska 138:e motorskyttebrigaden inbjöds av regeringen att medverka. Motorskyttebrigaden under befäl av generallöjtnant Vjatjeslav Sucharev har tidigare tjänstgjort i Tjetjenien-kriget, och misstänks där ha gjort sig skyldiga till tortyr, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Misstankarna grundar sig på två konkreta händelser där totalt sju civila tjetjener förts bort, torterats och mördats (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3) .
Under övningen lämnade Svenska Helsingforskommittén och Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter in en polisanmälan mot generallöjtnant Sucharev, det befäl som anses ha varit ansvarigt vid de påstådda övergreppen . Polisanmälan togs emot av åklagare Thomas Häggström vid Internationella åklagarkammaren i Uppsala. Åklagaren valde att i lagstadgad ordning (se 3.2.1) lämna över ärendet till RÅ, riksåklagare Fredrik Wersäll, som i sin tur försökte få ett tillstånd av regeringen. Efter att utlåtande från regeringen uteblev lämnade RÅ tillbaka ärendet till åklagare Häggström, som till slut beslutar att lägga ned åtalet ifråga (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3). Svenska Helsingforskommitténs generalsekreterare Robert Hårdh kommenterar utfallet som ”ett exempel på åklagarmyndighetens politiska känslighet i folkrättsliga ärenden”. Hårdh menar även att den lagstadgade ordergången (se 3.2.1) är ”en omodern konstruktion ovärdig ett modernt rättssamhälle” (Hårdh, 2006-05-02). Åklagare Häggström hävdar emellertid i sitt beslut att lägga ned åtalet att ”det föreligger formella hinder för lagföring av det anmälda brottet. Den ryske officeren åtnjuter straffrättslig immunitet och åtalsförordnande från regeringen kan inte påräknas” (Dnr. C1-19-06). Försvarsminister Leni Björklund vill under ett KU-förhör i april 2006 göra gällande att hon anser misstankarna mot Sucharev bör betraktas som ogrundade och felaktiga (Granskningsärende 2005/06:37). Ove Bring, professor i folkrätt vid Stockholm universitet, anser emellertid att resonemanget om att den utpekade officeren skulle vara straffrättsligt immun är felaktigt då de brott som beskrivs i polisanmälan i sig faller under den internationella principen om universell jurisdiktion (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3).
3.3 Spanien
1996 inleddes Spaniens försök att ställa Chiles förre statschef, exdiktatorn Augusto Pinochet Ugarte inför rätta för grova folkrättsbrott i en nationell domstol enligt principen om universell jurisdiktion. Det spanska lagförandet av en före detta statschef kom att bli banbrytande vad gäller den internationella tillämpningen av universell jurisdiktion och statsimmunitet (Falk i Macedo 2004:97). Vår avsikt i detta avsnitt är att redogöra för detta rättsliga förlopp samt undersöka vad i det spanska rättssystemet som kom att möjliggöra denna rättsprocess.
3.3.1 Spansk juridisk kontext
Spanien tillämpar, i likhet med Sverige, vid grova folkrättsbrott principen om universell jurisdiktion med hänsyn till den egna nationella lagstiftningen. Spanien är följaktligen i detta avseende inget undantag. Emellertid går Ley Orgánica del Poder Jucidial (LOPJ), Spaniens motsvarighet till den svenska Brottsbalken, ett steg längre från ett dualistiskt förhållningssätt till internationell rätt i förhållande till inhemsk lagstiftning då man gällande grova folkrättsbrott från och med 1985 inkorporerat internationella traktat och konventioner i sin nationella lagstiftning . Spansk lagstiftning kan således anses maximera sina konventionsåtaganden och därmed mer tillfredsställande täcka brottens karaktär, varför Spanien närmar sig ett mer monistiskt förhållningssätt till internationell rätt (Roht-Arriaza 2004:377,381, Malanczuk 1997:63). Vidare går Spaniens rättssystem längre än vad vissa konventioner förpliktigar genom att i exceptionella fall tillåta rättsprocesser att inledas enligt principen om universell jurisdiktion utan att förövare befinner sig på spanskt territorium, in absentia, då LOPJ artikel 23.4 inte explicit förhindrar detta (Reydams 2004:183).
Spanien har på 1980- och 90-talet tillämpat principen om universell jurisdiktion ibland annat kampen mot narkotikahandel. Tillämpningen av universell jurisdiktion har emellertid från 1996 genom rättsprocesserna mot argentinska och chilenska officerare och statsöverhuvuden kommit att ingå i en internationell straffrättslig kontext av grova folkrättsbrott. Vidare har Pinochet-fallet öppnat upp för att fler åtal väckts enligt principen om universell jurisdiktion där en del av dessa lett till arrestering samt utlämning till Spanien (Roht-Arriaza 2004:376 ff).
Det spanska rättssystemets ordergång gällande beslut huruvida åtal skall väckas vid brott av extraterritoriell karaktär utgår i dess initiala skede från en central undersökningsdomareinstans, juez central de instrucción (Reydams 2004:184). Det spanska rättssystemet lämpar sig väl för enskilda individers möjligheter att beivra straffrättsliga klagomål då individer eller organisationer, likt brottsoffer och åklagare, i allmänhetens intresse medges att utan koppling till brottet framföra ett mål till undersökningsdomaren ifråga, medges tillgång till för utredning relevant information, samt att aktivt deltaga i rättsprocessen, en rättssprocessuell procedur som i Spanien benämns acción popular (Roht-Arriaza 2005:5, Roht-Arriaza 2004:377, Reydams 2004:184).
Åklagarmyndigheten har i Spanien funktionen av en oberoende instans vilken i enlighet med konstitutionen har som uppgift att främja rättvisa, försvara rättsstaten, samt skydda medborgarnas intressen. Likaledes kräver den spanska konstitutionen att också undersökningsdomare främjar rättvisa i medborgarnas intressen, vilket i någon mån förklarar undersökningsdomares benägenhet att ta sig an svåra, tidskrävande och kontroversiella fall. Åklagarämbetets oberoende ställning, det vill säga den spanska judikativa maktens självständiga förhållande gentemot den exekutiva, är resultatet av en reform av det spanska rättssystemet i den omedelbara post-Franco-eran. Bildandet av Organisationen för progressiva åklagare, Unión Progresista de Fiscales de Espâna (UPF), är ett uttryck för den judikativa maktens oberoende ställning i Spanien (Roht-Arriaza 2004:377, Roht-Arriaza 2005:2,16).
När väl beslut från spanska statens utredningsdomare fattats finns möjlighet att överklaga hos Audiencia Nacional (AN), en slags appellationsdomstol. AN tjänar emellertid även som brottmålsdomstol gällande brott av extraterritoriell karaktär (Reydams 2004:184).
3.3.2 Pinochet – ett banbrytande fall
Sommaren 1996 anförde UPF i lagstadgad ordning klagan mot Chiles general Pinochet samt delar av det argentinska och chilenska militära ledarskapet inför undersökningsdomaren Baltazar Garzón. Samtliga av de misstänkta anklagas för aktivt deltagande och/eller anstiftan till tortyr, terrorism och folkmord under den så kallade Operation Condor efter militärkuppen i Chile 1973 (Reydams 2004:184, Roht-Arriaza 2005:3). I ett initialt skede innefattade klagan endast brott begångna mot försvunna och mördade spanska medborgare i Argentina och Chile, vilket gjorde dessa ärenden föremål för principen om passiv personalitet. Under processens gång utökades klagan till att även innefatta ickespanska offer vilket kom att göra målet föremål för principen om universell jurisdiktion (Reydams 2004:185, HRW 1999 Vol.11. No.1). Undersökningsdomare Garzón ansåg att spansk domstol hade kompetens för de tortyr-, terrorism- och folkmordsbrott som ärendena avsåg, oavsett av vem, mot vem och var brotten skett. Garzón utställde till följd därav en arresteringsorder mot Pinochet (Reydams 2004:185).
Den spanska riksåklagaren väljer att utmana Garzóns beslut genom att överklaga till Audiencia National (AN). Emellertid ogillas överklagan av AN som hävdar Spaniens kompetens över de misstänkta brotten. AN grundar sitt beslut med stöd av LOPJ artikel 23.4 vilken fastställer att Spaniens konventionsåtaganden är bindande. Samtidigt beslutar man att ärendet kan fortgå in absentia, det vill säga oavsett om Pinochet befinner sig på spanskt territorium eller ej (Roht-Arriaza 2005:16, Reydams 2004:185 ff, Roht-Arriaza 2004:378).
Pinochet arresteras under Storbritanniens Extradition Act under sitt besök i London i oktober 1998 i enlighet med den internationella arresteringsorder utfärdad av den spanske undersökningsdomaren Garzón. Brittiska House of Lords bedömer, om än i oenighet, att inga hinder gällande stats- eller diplomatisk immunitet ratione personae och ratione materiae (se 2.2) föreligger för att utlämna eller åtala Pinochet för de tortyrbrott han misstänks för efter 1988 i enlighet med Tortyrkonventionens artikel 7.1 och principen om aut dedere aut judicare (punire). Det vill säga det land i vilken den misstänkte befinner sig i skall antingen utlämna i enlighet med Tortyrkonventionens föreskrifter, eller åtala i enlighet med den egna nationella lagstiftningen (HRW 1999 Vol.11 No.1, Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:327). Skälet till varför ärendet avgränsas till handlingar begångna efter 1988 och framåt grundar sig i de brittiska laglordernas tillämpning av legalitetsprincipen (se 3.1), vilken endast medger lagföring av brott som har så kallad dubbel straffbarhet, det vill säga att handlingarna ifråga är brottsliga i både det land som utlämnar och det land som begär utlämning. Således kan Pinochet i det aktuella fallet endast stå till svars för brott begångna efter den mest repressiva perioden av hans styre. Vidare begränsar laglordernas tillämpning av legalitetsprincipen antalet möjliga åtalspunkter i fallet Pinochet till vilka han kan utlämnas för, ett förfarande i enlighet med den så kallade specialitetsprincipen vilken endast medger att mottagarlandet åtalar och dömer den misstänkte för brott som utlämningen grundar sig på (HRW fact sheet A, Reydams 2004:187 f). Pinochet utlämnas emellertid till Chile efter beslut av Storbritanniens utrikesminister Jack Straw på grund av omdiskuterade medicinska skäl (Roht-Arriaza 2005:60 ff).
Trots att Pinochet-fallets utgång i någon mån påvisar ett bakslag vad gäller tillämpningen av principen om universell jurisdiktion kan det emellertid ses som ett framsteg för den internationella straffrätten då det i Chile tillskyndat fler undersökningar av misstänkta folkrättsbrott, bidragit till ett avskaffande av amnestilagar, samt en ökad benägenhet att utlämna förövare (Roht-Arriaza 2004:389, Roht-Arriaza 2005:60 ff).
3.4 Belgien
I efterspelet av Pinochet-fallet följer en rad belgiska rättsfall under principen om universell jurisdiktion vilka i ett initialt skede kom att förändra lagen i en för principen positiv riktning, för att i ett senare skede begränsas. Den belgiska utredningen, åtalet, samt den fällande domen 2001 mot fyra rwandiska nunnor delaktiga i folkmordet i Rwanda 1994 bör betraktas som ett framsteg för Belgiens tillämpning av principen om universell jurisdiktion i nationell straffrätt. Med samma judikativa medel behandlas rättsprocessen mot Pinochet. Vår avsikt i detta avsnitt är att påvisa hur dessa rättsfall möjliggjordes samt hur andra rättsfall i Belgien under universell jurisdiktion kom att inskränka samma princip.
3.4.1 Belgisk juridisk kontext
Belgien tillämpar, i likhet med Sverige och Spanien, vid grova folkrättsbrott principen om universell jurisdiktion med hänsyn till den nationella lagstiftningen. Belgiens motsvarighet till Sveriges BrB och Spaniens LOPJ är Code pénal (CP). Belgisk lagstiftning ger, likt svenska BrB (se 3.2.1), uttryck för ett dualistiskt förhållningssätt gentemot internationell rätt (Reydams 2004:106).
De brott vilka går under principen om universell jursidiktion går att härledas ur olika delar av CP. Act Concerning the Punishment of Grave Breaches of International Humanitarian Law tillkom 1993 med syfte att inkorporera Genèvekonventionerna och dess tilläggsprotokoll i belgisk lagstiftning. Lagen breddades ytterligare 1999 genom att innefatta brottsrubriceringarna folkmord och brott mot mänskligheten som en följd av de rättsfall vilka prövat den ursprungliga belgiska lagen (Roht-Arriaza 2004:383).
Likt det spanska rättssystemet lämpar sig det belgiska rättssystemet väl för enskilda individers möjligheter att beivra straffrättsliga klagomål. Emellertid medger belgisk lagstiftning endast offer, samt anhöriga till offer, möjligheten att åtaga sig rollen som en så kallad civil part, constitution de partie civile. Civil-partsdoktrinen blir gällande när den belgiske riksåklagaren genom sin ensamrätt avslår en klagan. En civil part har då möjligheten att presentera sitt fall inför en undersökningsdomare, juge d´instruction, vilken i likhet med spanska undersökningsdomare (se 3.3.1) har en oberoende egenskap i bedömningen av fallets jurisdiktion (Roht-Arriaza 2005:119, Reydams 2004:108). Belgisk lagstiftning tillåter till skillnad från spansk lagstiftning inte åtal in absentia. Dock tillåts utredningar att inledas utan att förövaren befinner sig på belgiskt territorium (Reydams 2004:105 f). När det gäller frågan om immunitet klargör belgisk lagstiftning att det inte kan anses gällande vid grova folkrättsbrott oavsett förövarens ställning (Roht-Arriaza 2004:383, Reydams 2004:107).
3.4.2 Belgiska rättsfall under universell jurisdiktion
Fallet med de rwandiska nunnorna får en efterföljare i belgisk rättshistoria vad gäller tillämpningen av universell jurisdiktion. Undersökningsdomare Damien Vandermeersch, samme man vilken drev åtalet mot de rwandiska nunnorna, får i november 1998 ännu ett fall under universell jurisdiktion på sitt bord. Fallet gällde general Pinochet. Klagan lades fram av en civilpart . Vandermeersch kom att uttolka fallet på ett kontroversiellt och progressivt sätt vad gäller legalitetsprincipen (Reydams 2004:112, Roht-Arriaza 2005:120).
I frågan om immunitet ratione personae och ratione materiae bedömer Vandermeersch att några hinder för att väcka åtal inte föreligger. Vidare ser han inga problem med att Pinochet inte befinner sig på belgiskt territorium. Vandermeerschs stora problem utgörs emellertid av att de brott vilken civilparten ifråga gör anspråk på i sin klagan har begåtts innan Act Concerning the Punishment of Grave Breaches of International Humanitarian Law från 1993 tillkommit, samt att Tortyrkonventionen inte kan anses bindande. Vandermeerschs svåra uppgift blir således att ta hänsyn till legalitetsprincipen. Vandermeersch väljer istället att rubricera brotten som brott mot mänskligheten. Även om brottsrubriceringen ifråga inte kodifieras i belgisk lagstiftning förrän 1999 (se 3.4.1) anser Vandermeersch att rubriceringens kvalitativa innehåll (mord, kidnappning, misshandel inter alia) på många punkter finner sin motsvarighet i nationell lagstiftning. Vidare anser Vandermeersch att brotten innefattade i Belgiens nationella lagstiftning redan tidigare, genom internationell sedvana, utgjorde brott med status av jus cogens. Därmed påkallades Belgiens skyldighet att åtala erga omnes (se 2.1). Den belgiska regeringen går på Vandermeerschs linje och utfärdar en förfrågan om utlämning (Reydams 2004:112 ff, Roht-Arriaza 2005:119 ff).
I juni 2001 framställes en klagan mot Israels premiärminister Ariel Sharon av 23 civilparter för brott begångna i flyktinglägren Sabra och Shatila under Israels invasion av Libanon 1982 (Roht-Arriaza 2004:385, Reydams 2004:117). Belgiska undersökningsdomare tar sig an fallet. Detta kan anses kontroversiellt då svarande part var sittande statsöverhuvud, då inga kopplingar till Belgien kunde anses uppenbara, samt att samarbete mellan den stat där brotten begicks (Libanon) och den stat Sharon befann sig i (Israel) var obefintligt. Fallet Sharon kan betraktas som den första rättsprocess i nationell domstol under universell jurisdiktion där principen universalitet tillämpats i absoluta termer (de Greiff i Macedo 2004:121). Det faktum att belgiska undersökningsdomare tar sig an fallet skapar ett politiskt tryck givet den dignitet premiärminister Sharon och staten Israel utgjorde i de internationella relationerna. Effekten av detta blir att åtalet läggs ned av den belgiska appellationsdomstolen. Beslutet i sig grundar sig på en tolkning av en nationell lag från 1878 vilken kräver förövarens närvaro. Ytterligare ett legislativt bakslag för tillämpningen av universell jurisdiktion blir det belgiska domslut från 2003 vilket förklarar fallet ogiltigt på immunitetsgrunder (Roht-Arriaza 2004:387).
I efterspelet av fallet Sharon kom Belgiens legislativa makt att genomföra en rad judiciella förändringar i rättssystemet vilka bidrog till att göra lagstiftningen mindre heltäckande och tillämplig under principen om universell jurisdiktion (Roht-Arriaza 2004:387).
4. Universell jurisdiktion och den tredelade statsmakten
Tydlig åtskillnad mellan statsmaktens tredelade arbetsfördelning, det vill säga den legislativa, judikativa, samt den exekutiva makten, är att betrakta som avgörande för ett rättssamhälle (Wong 2004:57). Vad gäller möjliggörandet av tillämpningen av universell jurisdiktion bör emellertid den tredelade arbetsfördelningen även verka i samma riktning, det vill säga att den legislativa makten ställer upp tillfredsställande regelverk för den judikativa makten att oberoende uttolka och döma efter. Likaledes bör den exekutiva makten uppvisa en vilja att verkställa den judikativa maktens beslut utan allt för stora invändningar. De svårigheter och hinder som föreligger gällande Sveriges, Spaniens och Belgiens tillämpning av universell jurisdiktion går emellertid att hänföras till ett konfliktuellt förhållande mellan statsmaktens tredelade arbetsfördelning. Vi vill i detta kapitel synliggöra detta förhållande genom att diskutera de beroende variabler som vi inledningsvis ställt upp (se 1.) vilka även Roht-Arriaza hänsyftar i artikeln Universal Jurisdiction: Steps Forward, Steps Back. Roht-Arriaza menar att anknytningsprincipen, politisk vilja och judikativ autonomi har en kausal inverkan på tillämpningen av universell jurisdiktion (Roht-Arriaza 2004:376). Vår avsikt är att nedan diskutera i vilken mån denna kausalitet föreligger, samt huruvida någon av dessa variabler för vår komparativa studie ifråga tycks åtnjuta specifik kausalitet.
4.1 Anknytningsprincipen
Som vi tidigare har nämnt kräver den internationella och nationella rätten i allmänhet att en påtaglig koppling mellan brottet, förövaren, offret, samt den stat vilken utövar jurisdiktion föreligger, det vill säga vad som ges uttryck för i anknytningsprincipen (se 2.1). Denna princip ges i varierande grad utrymme i våra tre komparerade länders lagstiftning. I Sverige ger BrB 2:2 möjlighet att göra undantag från universalitets-principen när det svenska intresset för ett fall är minimalt. Belgisk lagstiftning har på senare tid kommit att kräva att förövaren befinner sig i landet för att åtal skall kunna väckas (se not 14). Spanien har emellertid en lagstiftning som tillåter åtal in absentia i exceptionella fall (se 3.3.1).
Anknytningsprincipen kan utgöra ett hinder för tillämpningen av universell jurisdiktion. I fall som ger uttryck för universalitet i absoluta termer, det vill säga då en uppenbar anknytning till brottet, förövaren eller offret saknas, skulle ett sedvanerättsligt förfarande således vara dömt att misslyckas. Fallet Belgien v. Sharon ger stöd åt detta antagande då det är just bristen på anknytning som anges utgöra orsaken till att fallet läggs ned (se 3.4.2). Vidare kan man hävda att en uppenbar anknytning till brottet kan legitimera en rättsprocess av extraterritoriell karaktär. Om vi ser till Pinochet-fallet fanns en tydlig koppling till Spanien då spanska medborgare hade fallit offer för Pinochet-regimens Operation Condor. Vidare kan anknytningsprincipen hävdas för de exilchilenare som flytt till Spanien. Om man ser till övriga länder som deltog i processen mot Pinochet återfinns länder som Belgien, Danmark, Frankrike och även Sverige, vilka alla givit asyl till exilchilenare (Reydams 2004:186 f). Pinochet-fallet är ett exempel på hur anknytningsprincipen kan ligga som grund för en rättsprocess som över tid tillåts utvecklas från passiv personalitet till att senare expandera mot universalitet.
Anknytning kan även hävdas genom historisk koppling. Vad gäller fallet Belgien utgörs den av ett kolonialt arv som reproduceras genom det exilsamhälle vilket uppkommit som ett led av avkolonialiseringen. Det koloniala arvet påkallar även ett moraliskt incitament att stödja den rättsprocess som följer i fotspåren av folkmordet i Rwanda (Roht-Arriaza 2004:383).
Vi vill dock problematisera ovanstående beskrivning av anknytningsprincipen som en avgörande variabel till för- eller nackdel för tillämpningen av universell jurisdiktion genom att belysa det belgiska fallet Sharon. I den belgiska rättsprocessen mot Sharon gjorde sig, som vi tidigare nämnt, universalitet i absoluta termer gällande (se 3.4.2). Fallet kan därmed uppfattas göra ett tydligt avsteg från anknytnings-principen. Reaktionen från den belgiska legislativa makten blir i detta fallet en förändring av lagstiftningen där anknytningsprincipen ges mer utrymme.
För att ytterligare problematisera anknytningsprincipens kausalitet bör det svenska fallet Sucharev lyftas fram. Sveriges koppling till konflikten i Tjetjenien blir liksom för Spanien och Belgien tydlig då Sverige rymmer ett stort exilsamhälle av flyktingar. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) ansökte mer än 2000 ryska medborgare asyl i Sverige mellan år 2004 och 2005. Vi vill med detta ha sagt att Sverige genom dessa flyktingar skapar en anknytning till Tjetjenien per se och de övergrepp som begåtts mot dess folk, vilket vi menar inte bör betraktas utgöra ett ”minimalt intresse för Sverige” (se 3.2.1 om BrB 2:2). Givet detta faktum, samt att anmälan aldrig fick en rättslig prövning under den tid Sucharev befann sig på svenskt territorium, kan man argumentera för att anknytningsprincipen inte kan ges en tillfredställande specifik kausalitet gällande Sveriges icketillämpning av universell jurisdiktion.
Följaktligen argumenterar vi för att det faktum att en uppenbar koppling till brottet finns inte behöver vara avgörande för tillämpning eller icketillämpning av universell jurisdiktion.
4.2 Politisk vilja
Då vi inte kan se ett specifikt kausalt samband mellan anknytningsprincipen och tillämpningen av universell jurisdiktion krävs emellertid en diskussion över huruvida politisk vilja åtnjuter mer specifik kausalitet i våra komparerade fall.
Den politiska viljan kan generellt anses utgöra en kritisk faktor vid tillämpningen av universell jurisdiktion vad gäller möjligheten att utlämna eller väcka åtal (HRW fact sheet B). Politisk vilja kan ges uttryck för i politisk retorik och offentliga ställningstaganden, men även i praktisk handling såsom lagstiftning som möjliggör judikativt oberoende och handlingsutrymme. Under omständigheter där lagstiftningen ger den politiska makten ansvar för svåra folkrättsliga frågor ges emellertid uttryck för ytterligare former av politisk vilja i vilken den exekutiva makten ställs inför realpolitiska överväganden och kostnadskalkyler. Huruvida stater väcker åtal alternativt utlämnar blir härmed en fråga om statssuveränitet och jurisdiktion utifrån territoriell basis, diplomatiska förbindelser, nationellt och internationellt politiskt tryck, samt om att upprätthålla status quo i de internationella relationerna (Bassiouni i Macedo 2004:40, HRW fact sheet B).
Huruvida en svensk politisk vilja att tillämpa principen om universell jurisdiktion föreligger går att diskutera. Regeringens politiska retorik och offentliga ställnings-tagande är i regel ett starkt fördömande av folkrättsbrott. I linje med detta tar Sverige offentlig ställning för internationella brottmålsdomstolen (ICC) och behovet att ställa förövare av grova folkrättsbrott inför rätta, det vill säga att straffrihet inte skall finnas för dessa brott (Laila Freivalds, Utrikesdepartementet 2005-04-01). Vidare ger den svenska regeringen uttryck för behovet av en oberoende judikativ makt i förhållande till den exekutiva, samt ett upphävande av folkrättslig immunitet (Anna Lindh, Regeringskansliet 1999-01-26). Sammantaget ger den svenska regeringens officiella hållning i folkrättsfrågor en skenbar bild av progressivitet och politisk vilja. Huruvida denna bild avspeglar faktiska förhållanden går emellertid att diskutera. Om vi ser till lagstiftningen framgår det tydligt att den judikativa makten inte åtnjuter en oberoende ställning gentemot den exekutiva makten (se 3.2.1). Vidare går det att utläsa av fallet Sucharev att frågan om immunitet gör sig gällande. Ifrågasättas bör även det faktum att en misstänkt krigsförbrytare överhuvudtaget bjuds in av Sveriges regering.
Ser vi till den politiska viljan i Spanien och Belgien gäller dock andra premisser då den faktiska lagstiftningen visar på en politisk vilja att tillämpa universell jurisdiktion där enskilda åklagare och individer kan driva rättsprocesser i folkrättsligt känsliga ärenden. Huruvida detta är resultatet av ett politiskt ställningstagande går emellertid att diskutera.
Ser vi till det spanska fallet kan den exekutiva maktens politiska retorik snarare påvisa politisk ovilja såsom den spanske konservative premiärministern José Maria Aznars uttalande om Pinochet-fallet: ”I don´t want Spain to become an International Criminal Court” (Roht-Arriaza 2005:59). Vidare kan Aznars politiska vilja att beivra folkrättsbrott ifrågasättas då denne umgicks privat med argentinska underrättelse-officerer . Den politiska viljan som skapat den spanska lagstiftningen går snarare att härleda till den folkopinion som är en produkt av det historiska arv Franco-eran lämnat efter sig (Roht-Arriaza 2005:16). Det faktum att Spanien misslyckas med att få Pinochet utlämnad går snarare att härleda till brittisk politisk ovilja (se 3.3.2).
I det belgiska fallet är det emellertid för oss oklart vilka politiska ställningstaganden som ligger bakom den belgiska lagstiftningen. Klart är dock att efterspelet av de rättsprocesser under principen om universell jurisdiktion som utspelade sig i Belgien kom som vi tidigare nämnt att resultera i legislativ regression. En del i denna legislativa förändring går att härleda till det yttre politiska tryck Belgiens regering utsattes för . Detta skulle snarare kunna betraktas som en politisk ovilja från den legislativa makten i Belgien.
Av ovanstående diskussion att döma vill vi argumentera för att ett tillfredsställande specifikt kausalt samband mellan politisk vilja och tillämpningen av universell jurisdiktion ej går att påvisas i våra komparerade fall. Möjligen kan man argumentera för ett kausalt samband mellan politisk ovilja och icketillämpning föreligger.
4.3 Judikativ autonomi
En generell förståelse av begreppet judikativ autonomi åsyftar åklagares och domares möjlighet att, oavsett den exekutiva makten, agera oberoende utifrån dess uppfattning om i vilken utsträckning respektive nationell lagstiftning möjliggör en tillämpning av principen om universell jurisdiktion. Vid en närmare betraktelse av de länder vi valt att komparera blir emellertid tydligt att graden av judikativ autonomi är varierande både mellan länderna och inom länderna över tid. Den bedömning Robert Hårdh gör om den svenska rättsordningen i folkrättsliga ärenden, det vill säga att den lagstadgade ordergången är ovärdigt ett modernt rättssamhälle (se 3.2.2), blir här aktuell. Det kan hävdas att Sverige har allt annat än en oberoende judikativ makt i relation till den exekutiva makten i folkrättsliga ärenden. Fallet Sucharev och den relation som häri åskådliggörs mellan åklagare och regering tydliggör den politiska känslighet vilken kan ge en förklaring till varför åtal inte väcks. Vidare menar vi att det är högst olämpligt att ett svenskt statsråd uttalar sig i ett rättsligt ärende (se 3.2.2). Frågan vi ställer oss är i vilket annat sammanhang i ett rättssamhälle detta skulle ha betraktats som lämpligt.
De spanska och belgiska rättssystemen överensstämmer i högre grad än det svenska med principen om statsmaktens tredelade arbetsfördelning i folkrättsliga ärenden. Om vi ser till Spanien kräver konstitutionen den judikativa maktens oberoende gentemot den exekutiva makten. Som vi tidigare nämnt är detta ett resultat av de reformer lagstiftningen genomgick i post-Franco-eran (se 3.3.1). Uppgiften att främja rättvisa, försvara rättsstaten, samt att skydda medborgarnas intressen är den grund från vilken acción popular utgår. Vi vill argumentera för att enskilda individers möjlighet att driva en rättsprocess i samarbete med åklagarmyndigheten ökar sannolikheten att kontroversiella och svåra fall lagförs. Avgörande för att detta tillåts ske är premissen att möjlighet saknas för den exekutiva makten att intervenera. Den spanska konstitutionen fastställer ovanstående arbetsfördelning. Den belgiska lagstiftningen har genom den legislativa regression som skett mer kommit att inskränka enskildas möjlighet att driva rättsprocesser (constitution de partie civile). Detta i någon mån för att förhindra att nya kontroversiella fall tas upp. I Sverige får brottsoffret förlita sig till att den polisanmälan som lämnas in anses av åklagare vara lämpligt föremål för åtal. Som vi tidigare nämnt problematiseras denna ordergång i högre utsträckning i folkrättsliga ärenden, där även den exekutiva makten skall tillfrågas (se 3.2.1). Den politiska känslighet som den svenska ordergången ger upphov till har genom fallet Sucharev visat sig vara olämplig i den bemärkelse att åklagarämbetet inte tillåts ta beslut utifrån juridisk basis (tolka och implementera lag). Regeringsmaktens realpolitiska överväganden blir snarare vägledande.
Som nämnts tidigare är syftet med en oberoende judikativ makt i den specifikt folkrättsliga kontexten att denna agerar i människorättens intressen snarare än som en representant för statsintressen och raison d’état. Den judikativa autonomin har som uppgift att i någon mån garantera en rättslig kontinuitet och förutsägbarhet i tillämpningen av regelverket kring universell jurisdiktion. Internationella traktat och sedvana implicerar således den judikativa maktens skyldighet erga omnes att beivra folkrättsbrott med jus cogens-status (se 2.1). Genom de fall vi komparerar har det emellertid visat sig att den exekutiva maktens inskränkningar av denna autonomi riskerar att leda till en mer sporadisk tillämpning, en snävare tolkning, eller ingen tillämpning alls.
Således argumenterar vi för att ett tillfredställande specifikt kausalt samband mellan judikativ autonomi och tillämpningen av universell jurisdiktion föreligger.
4.4 Slutsatser
Ur ovanstående diskussion drar vi slutsatsen att stöd för vår hypotes föreligger. När den judikativa makten tillåts tolka och implementera lagstiftning oberoende av den exekutiva makten tenderar lagföring av grova folkrättsbrott ske i högre utsträckning. Svaret på vår problemformulering blir således att skillnaderna i Sverige, Spanien och Belgiens tillämpningen av principen om universell jurisdiktion går att finna i statsmaktens tredelade arbetsfördelning. Således åtnjuter judikativ autonomi ett specifikt kausalt samband med tillämpningen av universell jurisdiktion i våra komparerade fall. Vidare vill vi belysa vikten av att enskilda civila parter ges möjlighet att i ett initialt skede driva rättsprocesser då vi givits en förståelse för hur avgörande detta är för att folkrättsbrott skall aktualiseras.
Vi vill emellertid inte med denna slutsats utesluta kausaliteten hos vare sig anknytningsprincipen eller politisk vilja i våra komparerade fall. Anknytnings-principen tenderar i egenskap av internationell sedvana att åtnjuta kausalitet i en folkrättslig kontext, då denna princip legitimerar staters extraterritoriella jurisdiktion. Politisk vilja åtnjuter i sin tur delvis kausalitet i egenskap av statsintressen och raison d’état-doktrin. Emellertid handlar denna kausalitet snarare om en beskaffenhet att förhindra tillämpning av universell jurisdiktion i våra komparerade fall, snarare än att möjliggöra densamma.
5. Diskussion
Syftet med denna uppsats var att få ökad förståelse för samspelet mellan internationell och nationell straffrätt, samt enskilda nationella rättssystems möjligheter att utkräva ansvar för grova folkrättsbrott och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter enligt principen om universell jurisdiktion. De insikter vi delgivits under arbetets gång synliggör problemdimensioner som föreligger för nationella rättssystem i tillämpning av universell jurisdiktion. Vad som framgår är att en tydlig politisk ovilja att frångå en av tradition given statssuveränitet utifrån en territoriell basis för jurisdiktion föreligger. I folkrättsligt känsliga ärenden förefaller detta att resultera i att stater hellre medger misstänkta förövare immunitet än att utlämna eller åtala under universell jurisdiktion. Risken vi ser i detta är att den politiska makten omöjliggör en juridisk prövning av grova folkrättsbrott då dessa snarare underställs realpolitiska överväganden. Vi frågar oss huruvida folkrättsliga ärenden i framtiden kommer att tillåtas vara föremål för juridiken eller förbli föremål för ett politiskt spel. Vad gäller våra komparerade fall visar vår uppsats att möjligheterna för den judikativa makten att förhålla sig autonom gentemot den exekutiva makten är avgörande för tillämpningen av universell jurisdiktion. Detta då vi hävdar att enskilda staters politiska vilja att beivra grova brott mot de mänskliga rättigheterna starkt kan ifrågasättas. Denna politiska ovilja enskilda stater uppvisar kan möjligen härledas till en aversion för principen om universalitet per se. Eller ger det internationella samfundets avsaknad av konsensus kring uppfattning om huruvida grova folkrättsbrott åtnjuter status av jus cogens eller ålägger stater skyldigheter erga omnes upphov till den politiska oviljan? Dessa frågor anser vi emellertid vara föremål för framtida forskning.
I situationer där stater saknar politisk vilja, eller där den politiska makten omöjliggör den judikativa maktens prövning av grova folkrättsbrott ser vi, i enlighet med komplementaritetsprincipen, emellertid en möjlighet i att internationell straffrätt kompletterar enskilda nationella rättssystems tillkortakommanden och en annars frånvarande lagföring. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) skulle kunna tjäna detta syfte genom dess permanenta och oberoende kvalitet. Folkrätten blir således subsidiär till nationell lagstiftning, men kan även utgöra en påtryckningsmekanism på enskilda nationella rättssystems tillämpning av universell jurisdiktion. Yttermera har ICC proaktiva och förebyggande egenskaper, till skillnad från nationella rättssystems i någon mån reaktiva förhållande till redan begångna brott. Vi bedömer emellertid ICC:s förmåga att helt ersätta nationella rättssystem vad gäller lagföring av grova folkrättsbrott som orimligt då ICC i skrivande stund inte utgör en heltäckande rättsinstans.
6. Referenser
6.1 Litteratur
Asp, Petter & Lundquist, Ulf, 1996. Straff och process 1997: Författningssamling i straff och processrätt. Uppsala: Iustus förlag.
Bassiouni, M. Cherif i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Bring, Ove & Mahmoudi, Said. 2001, andra upplagan. Sverige och folkrätten. Stockholm, Nordstedts Juridik AB.
De Greif, Pablo i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Denscombe, Martyn. 2000. Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund, Studentlitteratur.
Falk, Richard. A i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Hjerner, Lars, Bring, Ove & Mahmoudi, Said. 2000. svensk juristtidning, åttiofemte årgången. Pinochet-målet: Folkrätten och svensk rätt. Uppsala, Iustus förlag.
Human Rights Watch (HRW). 1999. vol.11. nr.1 (b). Political Genocide – the Spanish Accusation, Restricted Immunity: Pinochet in the House of the Lords.
Human Rights Watch, HRW (fact sheets). The Pinochet Precedent – How Victims Pursue Human Rights Criminals Abroad. (Political will = A, Speciality principle = B).
Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne. 2005, sjunde upplagan. Straffansvar. Stockholm, Nordstedts Juridik AB.
Macedo, Stephen i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Malanczuk, Peter. 1997, sjunde upplagan. Akehurst´s Modern Introduction to International Law. London, Routledge
Marks, Stephen. P i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Hopkin, Jonathan i Marsh, David & Stoker, Gerry (ed.) 2002, andra upplagan. Theory and Methods in Political Science. UK. Palgrave Macmillan.
May, Larry. 2005. Crimes against Humanity: A Normative Account. Cambridge, Cambridge University Press.
Nowak, Manfred. 2003. Introduction to the International Human Rights Regime. Leiden/Boston, Martinus Nijhoff Publishers
Ratner, Steven. R & Abrams, Jason. S. 2001, andra upplagan. Accountability for Human Rights Atrocities in International Law: Beyond the Nuremberg Legacy. Oxford, Oxford University Press.
Reydams, Luc 2004. Universal Jurisdiction: International and Municipal Legal Perspectives. Oxford, Oxford University Press.
Rienecker, Lotte & Stray Joergensen, Peter. 2000. Att skriva en bra uppsats. Malmö. Liber.
Robinson, Mary, i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Roht-Arriaza, Naomi. 2004, pp.375-389. Universal Jurisdiction: Steps Forward, Steps Back. Leiden Journal of International Law.
Roht-Arriaza, Naomi. 2005. The Pinochet Effect: Transnational Justice in the Age of Human Rights. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Wallace, Rebecca M. M. 2002, fjärde upplagan. International Law. London, Sweet & Maxwell.
Wong, Christoffer. 2004. Criminal Act, Criminal Jurisdiction and Criminal Justice. Krakow, Polpress Publisher
6.2 Journalistiskt material
Göteborgs-Posten. 2006-01-24. Björklund besvärad av ryskt besök
Truedsson, Lars i fredstidningen Pax 2006 nr.1. sida 3. Polisanmälan lades ner – misstänkt krigsförbrytare bjöds till Sverige – men fallet utreddes aldrig.
6.3 Offentligt material
Lindh, Anna. 1999-01-26. Sverige ska ändra lagen. Regeringskansliet.
Freivalds, Laila. 2005-04-01. Sverige välkomnar FN:s beslut om ICC i Darfur. Utrikesdepartementet.
Granskningsärende 2005/06:37
Åklagarbeslut: Dnr. C1-19-06
Anmälan om folkrättsbrott enligt 22 kapitlet §6 Brottsbalken 2006-01-23. Stockholm
6.4 Intervju
Hårdh, Robert. Generalsekreterare Svenska Helsingforskommittén. 2006-05-02
I januari 2006 lämnades en polisanmälan in mot generallöjtnant Vjatjeslav Sucharev som vid tidpunkten befann sig i Sverige för en militär samövning mellan svenska och ryska förband. Anmälan gällde misstankar om grova folkrättsbrott begångna i Tjetjenien ämnade att lagföras av svensk domstol under principen om universell jurisdiktion. Den internationella åklagarkammaren i Sverige valde dock att inte väcka åtal på premissen att den misstänkte skulle åtnjuta immunitet för de brott polisanmälan grundade sig i. I andra länder såsom Spanien och Belgien har åklagare gjort andra bedömningar, och har valt att väcka åtal med stöd i principen om universell jurisdiktion. Denna uppsats granskar emellertid detta disparata förhållande och kommer till slutsatsen att den svenska åklagarens beslut snarare emanerar i den judikativa maktens politiska känslighet gentemot den exekutiva makten i folkrättsligt känsliga ärenden. I Spanien visar sig den judikativa makten, givet konstitutionen, kunna förhålla sig oberoende gentemot den exekutiva makten. I Belgien kom den legislativa makten att inskränka den judikativa maktens möjligheter att fortsättningsvis väcka åtal under universell jurisdiktion.
Nyckelord: Universell jurisdiktion, internationell rätt, Sverige, Spanien, Belgien
Innehållsförteckning
1. Inledning 4
1.2 Syfte och metod 5
1.3 Problemformulering och hypotes 5
1.4 Avgränsningar 6
1.5 Disposition 7
1.6 Material och källkritik 7
2. Begreppsdefinitioner 8
2.1 Universell jurisdiktion 8
2.2 Immunitet 9
2.3 Judikativ autonomi 10
3. Bakgrund och kontext 11
3.1 Internationell juridisk kontext 11
3.2 Sverige 13
3.2.1 Svensk juridisk kontext 13
3.2.2 Fallet Sucharev 14
3.3 Spanien 15
3.3.1 Spansk juridisk kontext 16
3.3.2 Pinochet – ett banbrytande fall 17
3.4 Belgien 19
3.4.1 Belgisk juridisk kontext 19
3.4.2 Belgiska rättsfall under universell jurisdiktion 20
4. Universell jurisdiktion och den tredelade statsmakten 22
4.1 Anknytningsprincipen 22
4.2 Politisk vilja 24
4.3 Judikativ autonomi 26
4.4 Slutsatser 28
5. Diskussion 28
6. Referenser 30
6.1 Litteratur 30
6.2 Journalistiskt material 32
6.3 Offentligt material 32
6.4 Intervju 33
1. Inledning
Kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten har i post-Kalla kriget-eran tagit sig alltmer förödande uttryck. En mer globaliserad värld med öppnare gränser, samt de nya krigens framväxt har kommit att sätta det internationella ansvarsutkrävandet för brott mot mänskliga rättigheter och grova folkrättsbrott såsom tortyr, systematiska krigsförbrytelser, genusrelaterat våld, ”försvinnanden”, trafficking, inter alia, på prov (Robinson i Macedo 2004:15). Emellertid har behovet av att beivra och lagföra dessa brott lett till en framväxande trend av ökat individuellt ansvarsutkrävande trots det faktum att vissa förövare traditionellt åtnjutit immunitet i egenskap av sitt ämbete. Utöver det faktum att traktat och sedvana ålägger stater formellt legalistiska skyldigheter har denna framväxande trend av ansvarsutkrävande kommit att utgöras av staters moraliska, sociala och politiska överväganden. Här har ansvarsutkrävande vid grova folkrättsbrott förutom en för brottsoffret strikt legalistiskt rättviseskipande funktion även kommit att utgöra en läkande process för nationer, samt en generalpreventiv effekt på presumtiva förövare (Ratner 2001:8,155).
Två viktiga och i någon mån komplementära medel för globalt ansvarsutkrävande är internationell straffrätt genom internationella brottmålsdomstolar, samt nationell straffrätt genom nationella domstolars tillämpning av extraterritoriell jurisdiktion. Vår avsikt är att fokusera på den mer kontroversiella varianten av extraterritoriell jurisdiktion, principen om universell jurisdiktion och nationella rättssystems tillämpning av densamma. Universalitetsprincipen håller för ambition att utgöra ett medel för internationellt ansvarsutkrävande, ”justice without borders”. Det internationella ansvarsutkrävandet kännetecknas emellertid av en disparat tillämpning av principen om universell jurisdiktion i nationella rättssystem (Robinson i Macedo 2004:15 ff). Sverige har i detta avseende uppvisat en ambivalent hållning gentemot sina folkrättsliga förpliktelser i en jämförelse med länder som Spanien och Belgien, vilka visat prov på beslutsamhet i frågan om ansvarsutkrävande för grova folkrättsbrott. Efter att ha tagit del av litteratur i ämnet utläser vi tänkbara kausala orsakssamband och variabler (anknytningsprincipen, politisk vilja och judikativ autonomi) till denna disparata tillämpning.
1.1 Syfte och metod
Denna uppsats har som syfte att undersöka huruvida specifikt kausalt samband kan utläsas mellan de uppställda beroende variablerna och nationella rättsystems disparata tillämpning av principen om universell jurisdiktion. Syftet med denna undersökning grundar sig i en strävan efter ökad förståelse för samspelet mellan internationell och nationell straffrätt i en folkrättslig kontext. Vidare vill vi få en ökad förståelse för de möjligheter och/eller hinder som föreligger för enskilda staters nationella rättssystem i utkrävandet av internationellt ansvar för grova folkrättsbrott och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Vi ämnar utföra en komparativ studie enligt method of most difference med våra uppställda beroende variabler som riktlinjer i vår komparation. Metoden utgör en studie av två eller flera liknande fall vilka till synes endast skiljer sig i den oberoende variabeln, det vill säga föremålet för den komparativa studien (tillämpningen av universell jurisdiktion). Syftet med metoden är att identifiera den beroende variabel som i de komparerade fallen genomgående åtnjuter ett specifikt kausalt samband med den oberoende variabeln (Hopkin i Marsh & Stoker 2002:252 ff).
1.2 Problemformulering och hypotes
• Vilken beroende variabel levererar specifik kausal förklaringskraft till den skillnad som föreligger i Sveriges, Spaniens och Belgiens tillämpningen av principen om universell jurisdiktion?
Med problemformuleringen som utgångspunkt är vår avsikt att förhålla oss till följande hypotes:
• Den judikativa maktens möjlighet att förhålla sig autonom gentemot den exekutiva makten är avgörande för tillämpningen av principen om universell jurisdiktion.
1.3 Avgränsningar
Även om andra stater än de komparerade fallen förekommer i uppsatsen är dessa inte av relevans för de slutsatser som dras. Vi har valt att komparera Sverige, Spanien och Belgien vad gäller dess tillämpning av universell jurisdiktion då vi finner dessa förenliga med den metod som används i uppsatsen. Detta med hänsyftan på de komparerade fallens gemensamma attribut såsom demokratiska stater, medlemmar i FN och EU, samt stater med en hög ratificeringsnivå gällande internationellt erkända traktat. Avgörande för vår studie blir det attribut där skillnad föreligger, det vill säga fallens disparata tillämpning av universell jurisdiktion. För att kunna åskådliggöra denna skillnad i tillämpning har begreppsdefinition och empiri givits betydande utrymme, vilket vi anser vara förenligt med uppsatsens syfte.
I diskussionen om nationella rättssystems tillämpning av extraterritoriell jurisdiktion fokuserar uppsatsen på universell jurisdiktion, varför övriga folkrättsliga principer om jurisdiktion blir av sekundär relevans. Med tillämpning av universell jurisdiktion syftar vi i denna uppsats endast till de internationella folkrättsbrott som av det internationella samfundet anses åtnjuta status av jus cogens. Vidare utgör tillämpningen av principen per se studiens oberoende variabel och primära föremål, varför andra aspekter såsom brottets karaktär, förövarens status, eller temporala aspekter blir av sekundär relevans. Poängteras bör även att de slutsatser som dras i denna uppsats är fallspecifika och inbegripna i en folkrättslig kontext, vilket innebär att inga generella slutsatser går att utläsa vare sig gällande universell jurisdiktion, de i uppsatsen komparerade staternas politiska vilja, eller judikativ autonomi i någon annan kontext.
Emellertid vill vi förtydliga att de beroende variabler, länder och fall vi avgränsat oss till har valts utifrån litteraturen inom ämnet. Vi är dock medvetna om att detta inte utesluter att andra beroende variabler har kausalitet, eller att ett annat val av länder och fall kunnat synliggöra ett sådant förhållande.
1.4 Disposition
I uppsatsens inledande kapitel 2 ämnar vi redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för vår komparativa studie. Kapitel 3 utgörs av en empirisk skildring av den kontext vari de komparerade fallens tillämpning av universell jurisdiktion avgörs. Kapitel 2 och 3 utgör en deskriptiv redogörelse och framställan av studien ifråga, och är därmed kunskapsrefererande. Kapitel 4 ger plats för tolkning och analys av den empiriska bas kapitel 3 levererar, och är därmed kunskapsanvändande. I kapitel 5 diskuteras de resultat som föregående kapitels tolkning och analys erbjuder för att möjliggöra progression i enlighet med Blooms taxonomi (Rienecker & Stray Joergensen 2000:34 f).
1.5 Material och källkritik
Trots att ämnet för studien är att betrakta som ett förhållandevis nytt och oprövat inslag i internationell rätt har tillgången till material varit tillfredsställande för vårt syfte. Vi vill emellertid förhålla oss ödmjuka till den information vi erhållit genom exempelvis den intervju med Robert Hårdh som presenteras i avsnitt 3.2.2. Detta med hänsyn till att intervjuobjektet kan svara olika beroende på vem som ställer frågor (Denscombe 2000:138). Av denna anledning har vi möjliggjort för intervjuobjektet att förhandsgranska hur dennes uttalande använts i uppsatsen.
2. Begreppsdefinitioner
Vi vill nedan redogöra för den terminologi och de begrepp som är av relevans för vår komparativa studie i de kapitel som följer. Detta för att göra den empiriska skildring av den kontext i vilken de komparerade fallens tillämpning av universell jurisdiktion avgörs mer överskådlig.
2.1 Universell jurisdiktion
Termen jurisdiktion åsyftar i nationell rätt huruvida en stat i legislativ, judikativ, och exekutiv mening äger kompetens och makt att skriva lagar, åtala samt straffa under applicerbar nationell rätt. Vad gäller internationell straffrätt åsyftar jurisdiktion emellertid en stats internationella kapacitet att åtala och straffa enligt applicerbar internationell rätt (Reydams 2004:4). Jurisdiktion är traditionellt sett kopplat till statssuveränitetsattributet då jurisdiktion huvudsakligen utövas på territoriell basis, samt med hänsyn till staters relationer till varandra (Bassiouni i Macedo 2004:40). Undantag från denna form av territoriell jurisdiktion förekommer emellertid genom särskilda immunitetsprinciper.
Den internationella rätten erkänner fem principer för jurisdiktion. Territorialitetsprincipen medger att stater applicerar sin nationella rätt över handlingar begångna inom statens territorium. Nationalitetsprincipen (aktiv personalitetsprincip) medger för stater att döma sina egna medborgare för brott begångna varhelst i världen. Passiv personalitetsprincip medger stater att utsätta utlänningar för rättslig prövning för brott begångna varhelst i världen vilka drabbat den egna statens medborgare (Malanczuk 1997:111). Statsskyddprincipen syftar till att utgöra skydd mot nationell säkerhet vid händelser av extraterritoriell karaktär (Ratner 2001:161). De fyra ovan nämnda principer för jurisdiktion är således nära kopplade till statssuveränitet, territorium och medborgarskap. Likaledes har nationalitets- och passiv personalitetsprincipen för jurisdiktion en extraterritoriell kvalitet i det att de har universell räckvidd (Bassiouni i Macedo 2004:42). Den internationella och nationella rätten kräver i allmänhet en påtaglig koppling mellan brottet, förövaren, offret, samt den stat vilken utövar jurisdiktion, något som inom straff- och processrätten benämns som anknytningsprincipen (Wallace 2002:109, Leijonhufvud & Wennberg 2005:147) . Principen om universell jurisdiktion baseras emellertid på brottet per se, det vill säga jurisdiktion kan hävdas oavsett statens koppling till var brottet begicks, samt förövarens och offrets nationalitet (Macedo 2004:21). Universell åsyftar i denna kontext på den jurisdiktion över brott begångna utanför den lagförande statens territorium. Universell jurisdiktion konnoterar således jurisdiktion av absolut extraterritoriell karaktär. Vissa brott har fått status av universalitet genom internationell sedvana som påvisar tydlig statspraxis och rättsövertygelse, opinio juris (Wong 2004:214 f). Principen om universell jurisdiktion tillämpas vid brott som av det internationella samfundet, uttryckligen i både nationell rätt och internationell traktat- och sedvanerätt, anses som särskilt förkastliga och fundamentala, jus cogens. Vidare anses brott som relaterar till jus cogens-normer utgöra brott inte bara mot den direkt drabbade staten, utan också mot det internationella samfundet som helhet. Jus cogens-normer blir således uppmanande normer vilka ålägger stater skyldigheter erga omnes (Malanczuk 1997:58, May 2005:25). Erga omnes-skyldigheter anses binda alla stater och medger inga undantag. Erga omnes implicerar således en skyldighet för stater att beivra de brott som av det internationella samfundet anses som jus cogens .
2.2 Immunitet
Statssuveränitetsattributet implicerar genom den så kallade egalitetsprincipen att stater juridiskt är jämställda. Denna princip föranleder inom en viss tradition av juridiken uppfattningen om statens och dess företrädares immunitet, det vill säga att en stat inte kan utöva jurisdiktion över en annan stat och dess företrädare utan dess samtycke, par in parem non habat imperium. Andra menar att egalitetsprincipen inte förhindrar en stat att underkastas en rättsprocess inom en annan stats territorium (Bring & Mahmoudi 2001:148, jfr. Wallace 2002:121). Statsimmunitet utgör den form av immunitet vilken staten och dess sittande överhuvuden åtnjuter ratione materiae, det vill säga immunitet för såväl offentligt som privat utförda handlingar, samt ratione personae, det vill säga immunitet baserad på personens status (Bring & Mahmoudi 2001:154, Falk i Macedo 2004:116).
Diplomatisk immunitet kodifieras i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser (1961) och syftar till att annan stats diplomatiska sändebud åtnjuter immunitet mot värdstatens inhemska lagstiftning (Malanczuk 1997:123, Wallace 2002:124). Ovan nämnda immunitetsprinciper är således undantag från principen om territoriell jurisdiktion (Wallace 2002:121).
Emellertid råder varierande praxis stater emellan gällande regler om immunitet ratione personae och ratione materiae, varför ett tydligt konsensus vad gäller tillämpningen av immunitetsprinciper ej kan påvisas. Brott som i folkrätten åtnjuter jus cogens-status anses emellertid inte omfattas av immunitetsprinciper ratione personae och ratione materiae (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:333).
2.3 Judikativ autonomi
Judikativ autonomi åsyftar en av komponenterna i statsmaktens tredelade arbetsfördelning: legislativ (lagstiftande), judikativ (tolkande, applicerande, dömande), samt exekutiv (verkställande) makt. Tydlig åtskillnad i statsmaktens arbetsfördelning bör i någon mån betraktas som avgörande för ett rättssamhälle (Wong 2004:57). En generell förståelse av begreppet judikativ autonomi i det aktuella fallet åsyftar således åklagares och domares möjlighet att, oavsett den exekutiva makten, agera oberoende utifrån dess uppfattning om i vilken utsträckning respektive nationell lagstiftning möjliggör tillämpningen av principen om universell jurisdiktion.
Syftet med en oberoende judikativ makt bör i den specifikt folkrättsliga kontexten vara att denna agerar i människorättens intressen snarare än som en representant för statens intressen och raison d’état (Marks i Macedo 2004:162). Den judikativa makten tenderar dessutom ofta att, förutom från den legislativa och exekutiva makten, även utsättas för påtryckningar från specialintressen. Termen oberoende bör emellertid inte i denna kontext förstås som en okänslighet för sociala och politiska förändringar (Roht-Arriaza 2005:215, Marks i Macedo 2004:162).
3. Bakgrund och kontext
Vår avsikt i detta kapitel är att ge en bild av den internationella juridiska kontexten i vilken de stater som i denna uppsats är föremål för komparation är en del av. Vidare vill vi visa på den sporadiska tillämpning av principen om universell jurisdiktion som de olika rättsfallen utgör exempel på. Yttermera vill vi tydliggöra den inverkan den internationella juridiska kontexten har på den nationella rättsprocessen i de enskilda fallen. Kapitlet ligger således till grund för den diskussion vi för och de slutsatser vi drar i kapitel 4 gällande kausalitet.
3.1 Internationell juridisk kontext
Principen om universell jurisdiktion återfinns i den internationella straffrättens rättskällor antingen i form av sedvanerätt eller skrivna traktat. Det skrivna traktatet betraktas som den bättre formen av rättskälla genom principen om legalitet, nullum crimen sine lege, nullum poene sine lege, det vill säga inget brott utan lag, inget straff utan lag (Bassiouni i Macedo 2004:45). Legalitetsprincipen utgör ett slags retroaktivitetsförbud vilket förhindrar tillämpning av lag som inte existerade vid tiden för brottet (Ratner 2001:21). Legalitetsprincipen anses grundläggande vad gäller den nationella straffrättens tillämpning av principen om universell jurisdiktion i en internationell juridisk kontext.
Förståelsen av begreppet universell jurisdiktion men också dess praktiska tillämpning saknar emellertid regelbundenhet, och kan därför påstås tillämpas ad hoc av lagförande stater (Wong 2004:214 f). En förklaring till detta utgörs av huruvida stater förhåller sig dualistiskt gentemot sin egen lagstiftning, det vill säga åtskiljer nationell lagstiftning från internationell (Malanczuk 1997:63). Stater tillämpar principen om universell jurisdiktion ofta med hänsyn till egen nationell lagstiftning på området, även om skriven lag på området genom internationella traktat redan existerar (Bassiouni i Macedo 2004:45 f). I situationer där nationell lagstiftning konkurrerar med eller motsäger den internationella straffrätten bör emellertid internationella konventioner på området ges företräde (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:333).
Den internationella straffrätten utgör 28 brottskategorier uttryckta i 281 konventioner. Av dessa tillhandahåller ett fåtal konventioner explicita och implicita hänvisningar till universell jurisdiktion (Bassiouni i Macedo 2004:46 f). Brott såsom piratdåd, slavhandel, terrorism, apartheid, tortyr, krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord har av det internationella samfundet genom internationell sedvana och rättsuppfattning, opinio juris, kommit att anses särskilt förkastliga varför dessa kommit att åtnjuta status av jus cogens (Ratner 2001:162).
Internationella traktat av relevans för denna uppsats som explicit eller implicit tillämpar principen om universell jurisdiktion vid grova folkrättsbrott (se 1.4) är Tortyrkonventionen (1984), Genèvekonventionen (1949), Folkmordskonventionen (1948), samt ICC-stadgan (1998) (Ratner 2001:162).
Vidare medger den internationella straffrätten att tillämpningen av universell jurisdiktion och beivrande av brott enligt samma princip primärt är en uppgift för enskilda staters nationella lagstiftning då en nationell rättsprocess kan skapa en starkare koppling till det egna samhället. Detta förväntas i sin tur leda till en avskräckande effekt på presumtiva förövare. Ytterligare argument för ett nationellt lagförande av grova folkrättsbrott istället för ett internationellt dito, är närhet till bevis, vittnen, förövare inter alia. Ett effektivt nationellt lagförande kräver emellertid ett fungerande och legitimt rättssystem (Ratner 2001:182). I situationer där stater saknar politisk vilja att agera, eller där den nationella straffrätten saknar judiciell kompetens att beivra de brott internationella traktat föreskriver inom ramen för universell jurisdiktion, kan emellertid möjligheten till en internationell lagföring av grova folkrättsbrott betraktas som ett komplement till inkapabla rättssystem alternativt stater med bristande politiska vilja. Denna så kallade komplementaritetsprincip skapar således en arbetsfördelning mellan den nationella och internationella straffrätten. Folkrätten blir följaktligen subsidiär, understödjande, genom att den både kompletterar samt utgör en påtryckningsmekanism på enskilda nationella rättssystem (Macedo 2004:19, Nowak 2003:302). Vidare utgör åläggandet på stater att utlämna eller åtal, aut dedere aut judicare, en tilltagande trend i den nutida internationella straffrätten (Ratner 2001:163, jfr. Bassiouni i Macedo 2004:46) .
3.2 Sverige
Sveriges officiella hållning i folkrättsliga frågor är att grova folkrättsbrott skall beivras och att det i en rättsstat som Sverige bara kan ske genom att ett oberoende åklagarämbete väcker åtal (Lindh, 1999-01-26). Vår avsikt är att i avsnittet som följer undersöka huruvida detta utgör det egentliga förhållandet i den svenska juridiska kontexten vad gäller folkrättsliga ärenden, och specifikt i fallet Sucharev.
3.2.1 Svensk juridisk kontext
Som ovan nämnts tenderar stater att vid grova folkrättsbrott tillämpa principen om universell jurisdiktion med hänsyn till egen nationell lagstiftning på området, även om redan skriven internationell lag existerar. Svensk lagstiftning är i detta avseende inget undantag då Sverige trots ratificering av internationella konventioner och ICC-stadgan, vilka medger principen om universell jurisdiktion, väljer att tillämpa svensk lagstiftning så som den fastställs i Brottsbalken (BrB). En anledning till detta är Sveriges dualistiska förhållningssätt till internationell rätt i förhållande till svensk nationell rätt. Ett dualistiskt förhållningssätt kan emellertid medföra oförenligheter i brottsrubricering och tillämpning i förhållande till konventionens syfte. Sveriges rubricering av brottet misshandel i förhållande till rubricering tortyr i Tortyrkonventionen utgör ett exempel på där svensk lagstiftning riskerar att inte till fullo täcka brottets karaktär (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:338). I de flesta fall tillämpar Sverige i sin lagföring av brott anknytningsprincipen (se 2.1). BrB 2:2 fastställer att åtal ej behöver väckas om det svenska intresset är minimalt. Vidare utgör BrB 2.3 den del av svensk lagstiftning som fastställer lagföring av brott enligt principen om universell jurisdiktion (Leijonhufvud & Wennberg 2005:146 f).
Den svenska brottmålskedjan har sin utgångspunkt i brottet, varefter brottet ifråga polisanmäls av enskild målsägande, utreds och åtalsprövas i samråd mellan polis och åklagare. Vidare har åklagare möjlighet att inleda undersökning om missförhållanden som kommit till dennes kännedom. Gällande lagföring av folkrättligt känsliga brott har Sverige emellertid kommit att tillämpa en ordergång i enlighet med BrB 2:5. Yttermera tillkommer Sveriges regering som beslutande instans gällande huruvida åtal skall väckas och gå vidare till lagföring (Leijonhufvud & Wennberg 2005:146).
Gällande immunitet anser professorerna i folkrätt Hjerner, Bring & Mahmoudi att detta inte är aktuellt vid lagföring av brott enligt principen om universell jurisdiktion (BrB 2:3 p.6, Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:337). Vidare finns i svensk lagstiftning inga hinder för utlämning då brottet ifråga kan ge straffpåföljden fängelse i mer än ett år (Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:337).
3.2.2 Fallet Sucharev
I januari 2006 hölls på Norrbottens regemente en försvarsövning kallad Snöflingan till vilken den ryska 138:e motorskyttebrigaden inbjöds av regeringen att medverka. Motorskyttebrigaden under befäl av generallöjtnant Vjatjeslav Sucharev har tidigare tjänstgjort i Tjetjenien-kriget, och misstänks där ha gjort sig skyldiga till tortyr, krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Misstankarna grundar sig på två konkreta händelser där totalt sju civila tjetjener förts bort, torterats och mördats (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3) .
Under övningen lämnade Svenska Helsingforskommittén och Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter in en polisanmälan mot generallöjtnant Sucharev, det befäl som anses ha varit ansvarigt vid de påstådda övergreppen . Polisanmälan togs emot av åklagare Thomas Häggström vid Internationella åklagarkammaren i Uppsala. Åklagaren valde att i lagstadgad ordning (se 3.2.1) lämna över ärendet till RÅ, riksåklagare Fredrik Wersäll, som i sin tur försökte få ett tillstånd av regeringen. Efter att utlåtande från regeringen uteblev lämnade RÅ tillbaka ärendet till åklagare Häggström, som till slut beslutar att lägga ned åtalet ifråga (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3). Svenska Helsingforskommitténs generalsekreterare Robert Hårdh kommenterar utfallet som ”ett exempel på åklagarmyndighetens politiska känslighet i folkrättsliga ärenden”. Hårdh menar även att den lagstadgade ordergången (se 3.2.1) är ”en omodern konstruktion ovärdig ett modernt rättssamhälle” (Hårdh, 2006-05-02). Åklagare Häggström hävdar emellertid i sitt beslut att lägga ned åtalet att ”det föreligger formella hinder för lagföring av det anmälda brottet. Den ryske officeren åtnjuter straffrättslig immunitet och åtalsförordnande från regeringen kan inte påräknas” (Dnr. C1-19-06). Försvarsminister Leni Björklund vill under ett KU-förhör i april 2006 göra gällande att hon anser misstankarna mot Sucharev bör betraktas som ogrundade och felaktiga (Granskningsärende 2005/06:37). Ove Bring, professor i folkrätt vid Stockholm universitet, anser emellertid att resonemanget om att den utpekade officeren skulle vara straffrättsligt immun är felaktigt då de brott som beskrivs i polisanmälan i sig faller under den internationella principen om universell jurisdiktion (Truedsson i Pax 2006 nr. 1 s.3).
3.3 Spanien
1996 inleddes Spaniens försök att ställa Chiles förre statschef, exdiktatorn Augusto Pinochet Ugarte inför rätta för grova folkrättsbrott i en nationell domstol enligt principen om universell jurisdiktion. Det spanska lagförandet av en före detta statschef kom att bli banbrytande vad gäller den internationella tillämpningen av universell jurisdiktion och statsimmunitet (Falk i Macedo 2004:97). Vår avsikt i detta avsnitt är att redogöra för detta rättsliga förlopp samt undersöka vad i det spanska rättssystemet som kom att möjliggöra denna rättsprocess.
3.3.1 Spansk juridisk kontext
Spanien tillämpar, i likhet med Sverige, vid grova folkrättsbrott principen om universell jurisdiktion med hänsyn till den egna nationella lagstiftningen. Spanien är följaktligen i detta avseende inget undantag. Emellertid går Ley Orgánica del Poder Jucidial (LOPJ), Spaniens motsvarighet till den svenska Brottsbalken, ett steg längre från ett dualistiskt förhållningssätt till internationell rätt i förhållande till inhemsk lagstiftning då man gällande grova folkrättsbrott från och med 1985 inkorporerat internationella traktat och konventioner i sin nationella lagstiftning . Spansk lagstiftning kan således anses maximera sina konventionsåtaganden och därmed mer tillfredsställande täcka brottens karaktär, varför Spanien närmar sig ett mer monistiskt förhållningssätt till internationell rätt (Roht-Arriaza 2004:377,381, Malanczuk 1997:63). Vidare går Spaniens rättssystem längre än vad vissa konventioner förpliktigar genom att i exceptionella fall tillåta rättsprocesser att inledas enligt principen om universell jurisdiktion utan att förövare befinner sig på spanskt territorium, in absentia, då LOPJ artikel 23.4 inte explicit förhindrar detta (Reydams 2004:183).
Spanien har på 1980- och 90-talet tillämpat principen om universell jurisdiktion ibland annat kampen mot narkotikahandel. Tillämpningen av universell jurisdiktion har emellertid från 1996 genom rättsprocesserna mot argentinska och chilenska officerare och statsöverhuvuden kommit att ingå i en internationell straffrättslig kontext av grova folkrättsbrott. Vidare har Pinochet-fallet öppnat upp för att fler åtal väckts enligt principen om universell jurisdiktion där en del av dessa lett till arrestering samt utlämning till Spanien (Roht-Arriaza 2004:376 ff).
Det spanska rättssystemets ordergång gällande beslut huruvida åtal skall väckas vid brott av extraterritoriell karaktär utgår i dess initiala skede från en central undersökningsdomareinstans, juez central de instrucción (Reydams 2004:184). Det spanska rättssystemet lämpar sig väl för enskilda individers möjligheter att beivra straffrättsliga klagomål då individer eller organisationer, likt brottsoffer och åklagare, i allmänhetens intresse medges att utan koppling till brottet framföra ett mål till undersökningsdomaren ifråga, medges tillgång till för utredning relevant information, samt att aktivt deltaga i rättsprocessen, en rättssprocessuell procedur som i Spanien benämns acción popular (Roht-Arriaza 2005:5, Roht-Arriaza 2004:377, Reydams 2004:184).
Åklagarmyndigheten har i Spanien funktionen av en oberoende instans vilken i enlighet med konstitutionen har som uppgift att främja rättvisa, försvara rättsstaten, samt skydda medborgarnas intressen. Likaledes kräver den spanska konstitutionen att också undersökningsdomare främjar rättvisa i medborgarnas intressen, vilket i någon mån förklarar undersökningsdomares benägenhet att ta sig an svåra, tidskrävande och kontroversiella fall. Åklagarämbetets oberoende ställning, det vill säga den spanska judikativa maktens självständiga förhållande gentemot den exekutiva, är resultatet av en reform av det spanska rättssystemet i den omedelbara post-Franco-eran. Bildandet av Organisationen för progressiva åklagare, Unión Progresista de Fiscales de Espâna (UPF), är ett uttryck för den judikativa maktens oberoende ställning i Spanien (Roht-Arriaza 2004:377, Roht-Arriaza 2005:2,16).
När väl beslut från spanska statens utredningsdomare fattats finns möjlighet att överklaga hos Audiencia Nacional (AN), en slags appellationsdomstol. AN tjänar emellertid även som brottmålsdomstol gällande brott av extraterritoriell karaktär (Reydams 2004:184).
3.3.2 Pinochet – ett banbrytande fall
Sommaren 1996 anförde UPF i lagstadgad ordning klagan mot Chiles general Pinochet samt delar av det argentinska och chilenska militära ledarskapet inför undersökningsdomaren Baltazar Garzón. Samtliga av de misstänkta anklagas för aktivt deltagande och/eller anstiftan till tortyr, terrorism och folkmord under den så kallade Operation Condor efter militärkuppen i Chile 1973 (Reydams 2004:184, Roht-Arriaza 2005:3). I ett initialt skede innefattade klagan endast brott begångna mot försvunna och mördade spanska medborgare i Argentina och Chile, vilket gjorde dessa ärenden föremål för principen om passiv personalitet. Under processens gång utökades klagan till att även innefatta ickespanska offer vilket kom att göra målet föremål för principen om universell jurisdiktion (Reydams 2004:185, HRW 1999 Vol.11. No.1). Undersökningsdomare Garzón ansåg att spansk domstol hade kompetens för de tortyr-, terrorism- och folkmordsbrott som ärendena avsåg, oavsett av vem, mot vem och var brotten skett. Garzón utställde till följd därav en arresteringsorder mot Pinochet (Reydams 2004:185).
Den spanska riksåklagaren väljer att utmana Garzóns beslut genom att överklaga till Audiencia National (AN). Emellertid ogillas överklagan av AN som hävdar Spaniens kompetens över de misstänkta brotten. AN grundar sitt beslut med stöd av LOPJ artikel 23.4 vilken fastställer att Spaniens konventionsåtaganden är bindande. Samtidigt beslutar man att ärendet kan fortgå in absentia, det vill säga oavsett om Pinochet befinner sig på spanskt territorium eller ej (Roht-Arriaza 2005:16, Reydams 2004:185 ff, Roht-Arriaza 2004:378).
Pinochet arresteras under Storbritanniens Extradition Act under sitt besök i London i oktober 1998 i enlighet med den internationella arresteringsorder utfärdad av den spanske undersökningsdomaren Garzón. Brittiska House of Lords bedömer, om än i oenighet, att inga hinder gällande stats- eller diplomatisk immunitet ratione personae och ratione materiae (se 2.2) föreligger för att utlämna eller åtala Pinochet för de tortyrbrott han misstänks för efter 1988 i enlighet med Tortyrkonventionens artikel 7.1 och principen om aut dedere aut judicare (punire). Det vill säga det land i vilken den misstänkte befinner sig i skall antingen utlämna i enlighet med Tortyrkonventionens föreskrifter, eller åtala i enlighet med den egna nationella lagstiftningen (HRW 1999 Vol.11 No.1, Hjerner, Bring & Mahmoudi 2000:327). Skälet till varför ärendet avgränsas till handlingar begångna efter 1988 och framåt grundar sig i de brittiska laglordernas tillämpning av legalitetsprincipen (se 3.1), vilken endast medger lagföring av brott som har så kallad dubbel straffbarhet, det vill säga att handlingarna ifråga är brottsliga i både det land som utlämnar och det land som begär utlämning. Således kan Pinochet i det aktuella fallet endast stå till svars för brott begångna efter den mest repressiva perioden av hans styre. Vidare begränsar laglordernas tillämpning av legalitetsprincipen antalet möjliga åtalspunkter i fallet Pinochet till vilka han kan utlämnas för, ett förfarande i enlighet med den så kallade specialitetsprincipen vilken endast medger att mottagarlandet åtalar och dömer den misstänkte för brott som utlämningen grundar sig på (HRW fact sheet A, Reydams 2004:187 f). Pinochet utlämnas emellertid till Chile efter beslut av Storbritanniens utrikesminister Jack Straw på grund av omdiskuterade medicinska skäl (Roht-Arriaza 2005:60 ff).
Trots att Pinochet-fallets utgång i någon mån påvisar ett bakslag vad gäller tillämpningen av principen om universell jurisdiktion kan det emellertid ses som ett framsteg för den internationella straffrätten då det i Chile tillskyndat fler undersökningar av misstänkta folkrättsbrott, bidragit till ett avskaffande av amnestilagar, samt en ökad benägenhet att utlämna förövare (Roht-Arriaza 2004:389, Roht-Arriaza 2005:60 ff).
3.4 Belgien
I efterspelet av Pinochet-fallet följer en rad belgiska rättsfall under principen om universell jurisdiktion vilka i ett initialt skede kom att förändra lagen i en för principen positiv riktning, för att i ett senare skede begränsas. Den belgiska utredningen, åtalet, samt den fällande domen 2001 mot fyra rwandiska nunnor delaktiga i folkmordet i Rwanda 1994 bör betraktas som ett framsteg för Belgiens tillämpning av principen om universell jurisdiktion i nationell straffrätt. Med samma judikativa medel behandlas rättsprocessen mot Pinochet. Vår avsikt i detta avsnitt är att påvisa hur dessa rättsfall möjliggjordes samt hur andra rättsfall i Belgien under universell jurisdiktion kom att inskränka samma princip.
3.4.1 Belgisk juridisk kontext
Belgien tillämpar, i likhet med Sverige och Spanien, vid grova folkrättsbrott principen om universell jurisdiktion med hänsyn till den nationella lagstiftningen. Belgiens motsvarighet till Sveriges BrB och Spaniens LOPJ är Code pénal (CP). Belgisk lagstiftning ger, likt svenska BrB (se 3.2.1), uttryck för ett dualistiskt förhållningssätt gentemot internationell rätt (Reydams 2004:106).
De brott vilka går under principen om universell jursidiktion går att härledas ur olika delar av CP. Act Concerning the Punishment of Grave Breaches of International Humanitarian Law tillkom 1993 med syfte att inkorporera Genèvekonventionerna och dess tilläggsprotokoll i belgisk lagstiftning. Lagen breddades ytterligare 1999 genom att innefatta brottsrubriceringarna folkmord och brott mot mänskligheten som en följd av de rättsfall vilka prövat den ursprungliga belgiska lagen (Roht-Arriaza 2004:383).
Likt det spanska rättssystemet lämpar sig det belgiska rättssystemet väl för enskilda individers möjligheter att beivra straffrättsliga klagomål. Emellertid medger belgisk lagstiftning endast offer, samt anhöriga till offer, möjligheten att åtaga sig rollen som en så kallad civil part, constitution de partie civile. Civil-partsdoktrinen blir gällande när den belgiske riksåklagaren genom sin ensamrätt avslår en klagan. En civil part har då möjligheten att presentera sitt fall inför en undersökningsdomare, juge d´instruction, vilken i likhet med spanska undersökningsdomare (se 3.3.1) har en oberoende egenskap i bedömningen av fallets jurisdiktion (Roht-Arriaza 2005:119, Reydams 2004:108). Belgisk lagstiftning tillåter till skillnad från spansk lagstiftning inte åtal in absentia. Dock tillåts utredningar att inledas utan att förövaren befinner sig på belgiskt territorium (Reydams 2004:105 f). När det gäller frågan om immunitet klargör belgisk lagstiftning att det inte kan anses gällande vid grova folkrättsbrott oavsett förövarens ställning (Roht-Arriaza 2004:383, Reydams 2004:107).
3.4.2 Belgiska rättsfall under universell jurisdiktion
Fallet med de rwandiska nunnorna får en efterföljare i belgisk rättshistoria vad gäller tillämpningen av universell jurisdiktion. Undersökningsdomare Damien Vandermeersch, samme man vilken drev åtalet mot de rwandiska nunnorna, får i november 1998 ännu ett fall under universell jurisdiktion på sitt bord. Fallet gällde general Pinochet. Klagan lades fram av en civilpart . Vandermeersch kom att uttolka fallet på ett kontroversiellt och progressivt sätt vad gäller legalitetsprincipen (Reydams 2004:112, Roht-Arriaza 2005:120).
I frågan om immunitet ratione personae och ratione materiae bedömer Vandermeersch att några hinder för att väcka åtal inte föreligger. Vidare ser han inga problem med att Pinochet inte befinner sig på belgiskt territorium. Vandermeerschs stora problem utgörs emellertid av att de brott vilken civilparten ifråga gör anspråk på i sin klagan har begåtts innan Act Concerning the Punishment of Grave Breaches of International Humanitarian Law från 1993 tillkommit, samt att Tortyrkonventionen inte kan anses bindande. Vandermeerschs svåra uppgift blir således att ta hänsyn till legalitetsprincipen. Vandermeersch väljer istället att rubricera brotten som brott mot mänskligheten. Även om brottsrubriceringen ifråga inte kodifieras i belgisk lagstiftning förrän 1999 (se 3.4.1) anser Vandermeersch att rubriceringens kvalitativa innehåll (mord, kidnappning, misshandel inter alia) på många punkter finner sin motsvarighet i nationell lagstiftning. Vidare anser Vandermeersch att brotten innefattade i Belgiens nationella lagstiftning redan tidigare, genom internationell sedvana, utgjorde brott med status av jus cogens. Därmed påkallades Belgiens skyldighet att åtala erga omnes (se 2.1). Den belgiska regeringen går på Vandermeerschs linje och utfärdar en förfrågan om utlämning (Reydams 2004:112 ff, Roht-Arriaza 2005:119 ff).
I juni 2001 framställes en klagan mot Israels premiärminister Ariel Sharon av 23 civilparter för brott begångna i flyktinglägren Sabra och Shatila under Israels invasion av Libanon 1982 (Roht-Arriaza 2004:385, Reydams 2004:117). Belgiska undersökningsdomare tar sig an fallet. Detta kan anses kontroversiellt då svarande part var sittande statsöverhuvud, då inga kopplingar till Belgien kunde anses uppenbara, samt att samarbete mellan den stat där brotten begicks (Libanon) och den stat Sharon befann sig i (Israel) var obefintligt. Fallet Sharon kan betraktas som den första rättsprocess i nationell domstol under universell jurisdiktion där principen universalitet tillämpats i absoluta termer (de Greiff i Macedo 2004:121). Det faktum att belgiska undersökningsdomare tar sig an fallet skapar ett politiskt tryck givet den dignitet premiärminister Sharon och staten Israel utgjorde i de internationella relationerna. Effekten av detta blir att åtalet läggs ned av den belgiska appellationsdomstolen. Beslutet i sig grundar sig på en tolkning av en nationell lag från 1878 vilken kräver förövarens närvaro. Ytterligare ett legislativt bakslag för tillämpningen av universell jurisdiktion blir det belgiska domslut från 2003 vilket förklarar fallet ogiltigt på immunitetsgrunder (Roht-Arriaza 2004:387).
I efterspelet av fallet Sharon kom Belgiens legislativa makt att genomföra en rad judiciella förändringar i rättssystemet vilka bidrog till att göra lagstiftningen mindre heltäckande och tillämplig under principen om universell jurisdiktion (Roht-Arriaza 2004:387).
4. Universell jurisdiktion och den tredelade statsmakten
Tydlig åtskillnad mellan statsmaktens tredelade arbetsfördelning, det vill säga den legislativa, judikativa, samt den exekutiva makten, är att betrakta som avgörande för ett rättssamhälle (Wong 2004:57). Vad gäller möjliggörandet av tillämpningen av universell jurisdiktion bör emellertid den tredelade arbetsfördelningen även verka i samma riktning, det vill säga att den legislativa makten ställer upp tillfredsställande regelverk för den judikativa makten att oberoende uttolka och döma efter. Likaledes bör den exekutiva makten uppvisa en vilja att verkställa den judikativa maktens beslut utan allt för stora invändningar. De svårigheter och hinder som föreligger gällande Sveriges, Spaniens och Belgiens tillämpning av universell jurisdiktion går emellertid att hänföras till ett konfliktuellt förhållande mellan statsmaktens tredelade arbetsfördelning. Vi vill i detta kapitel synliggöra detta förhållande genom att diskutera de beroende variabler som vi inledningsvis ställt upp (se 1.) vilka även Roht-Arriaza hänsyftar i artikeln Universal Jurisdiction: Steps Forward, Steps Back. Roht-Arriaza menar att anknytningsprincipen, politisk vilja och judikativ autonomi har en kausal inverkan på tillämpningen av universell jurisdiktion (Roht-Arriaza 2004:376). Vår avsikt är att nedan diskutera i vilken mån denna kausalitet föreligger, samt huruvida någon av dessa variabler för vår komparativa studie ifråga tycks åtnjuta specifik kausalitet.
4.1 Anknytningsprincipen
Som vi tidigare har nämnt kräver den internationella och nationella rätten i allmänhet att en påtaglig koppling mellan brottet, förövaren, offret, samt den stat vilken utövar jurisdiktion föreligger, det vill säga vad som ges uttryck för i anknytningsprincipen (se 2.1). Denna princip ges i varierande grad utrymme i våra tre komparerade länders lagstiftning. I Sverige ger BrB 2:2 möjlighet att göra undantag från universalitets-principen när det svenska intresset för ett fall är minimalt. Belgisk lagstiftning har på senare tid kommit att kräva att förövaren befinner sig i landet för att åtal skall kunna väckas (se not 14). Spanien har emellertid en lagstiftning som tillåter åtal in absentia i exceptionella fall (se 3.3.1).
Anknytningsprincipen kan utgöra ett hinder för tillämpningen av universell jurisdiktion. I fall som ger uttryck för universalitet i absoluta termer, det vill säga då en uppenbar anknytning till brottet, förövaren eller offret saknas, skulle ett sedvanerättsligt förfarande således vara dömt att misslyckas. Fallet Belgien v. Sharon ger stöd åt detta antagande då det är just bristen på anknytning som anges utgöra orsaken till att fallet läggs ned (se 3.4.2). Vidare kan man hävda att en uppenbar anknytning till brottet kan legitimera en rättsprocess av extraterritoriell karaktär. Om vi ser till Pinochet-fallet fanns en tydlig koppling till Spanien då spanska medborgare hade fallit offer för Pinochet-regimens Operation Condor. Vidare kan anknytningsprincipen hävdas för de exilchilenare som flytt till Spanien. Om man ser till övriga länder som deltog i processen mot Pinochet återfinns länder som Belgien, Danmark, Frankrike och även Sverige, vilka alla givit asyl till exilchilenare (Reydams 2004:186 f). Pinochet-fallet är ett exempel på hur anknytningsprincipen kan ligga som grund för en rättsprocess som över tid tillåts utvecklas från passiv personalitet till att senare expandera mot universalitet.
Anknytning kan även hävdas genom historisk koppling. Vad gäller fallet Belgien utgörs den av ett kolonialt arv som reproduceras genom det exilsamhälle vilket uppkommit som ett led av avkolonialiseringen. Det koloniala arvet påkallar även ett moraliskt incitament att stödja den rättsprocess som följer i fotspåren av folkmordet i Rwanda (Roht-Arriaza 2004:383).
Vi vill dock problematisera ovanstående beskrivning av anknytningsprincipen som en avgörande variabel till för- eller nackdel för tillämpningen av universell jurisdiktion genom att belysa det belgiska fallet Sharon. I den belgiska rättsprocessen mot Sharon gjorde sig, som vi tidigare nämnt, universalitet i absoluta termer gällande (se 3.4.2). Fallet kan därmed uppfattas göra ett tydligt avsteg från anknytnings-principen. Reaktionen från den belgiska legislativa makten blir i detta fallet en förändring av lagstiftningen där anknytningsprincipen ges mer utrymme.
För att ytterligare problematisera anknytningsprincipens kausalitet bör det svenska fallet Sucharev lyftas fram. Sveriges koppling till konflikten i Tjetjenien blir liksom för Spanien och Belgien tydlig då Sverige rymmer ett stort exilsamhälle av flyktingar. Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) ansökte mer än 2000 ryska medborgare asyl i Sverige mellan år 2004 och 2005. Vi vill med detta ha sagt att Sverige genom dessa flyktingar skapar en anknytning till Tjetjenien per se och de övergrepp som begåtts mot dess folk, vilket vi menar inte bör betraktas utgöra ett ”minimalt intresse för Sverige” (se 3.2.1 om BrB 2:2). Givet detta faktum, samt att anmälan aldrig fick en rättslig prövning under den tid Sucharev befann sig på svenskt territorium, kan man argumentera för att anknytningsprincipen inte kan ges en tillfredställande specifik kausalitet gällande Sveriges icketillämpning av universell jurisdiktion.
Följaktligen argumenterar vi för att det faktum att en uppenbar koppling till brottet finns inte behöver vara avgörande för tillämpning eller icketillämpning av universell jurisdiktion.
4.2 Politisk vilja
Då vi inte kan se ett specifikt kausalt samband mellan anknytningsprincipen och tillämpningen av universell jurisdiktion krävs emellertid en diskussion över huruvida politisk vilja åtnjuter mer specifik kausalitet i våra komparerade fall.
Den politiska viljan kan generellt anses utgöra en kritisk faktor vid tillämpningen av universell jurisdiktion vad gäller möjligheten att utlämna eller väcka åtal (HRW fact sheet B). Politisk vilja kan ges uttryck för i politisk retorik och offentliga ställningstaganden, men även i praktisk handling såsom lagstiftning som möjliggör judikativt oberoende och handlingsutrymme. Under omständigheter där lagstiftningen ger den politiska makten ansvar för svåra folkrättsliga frågor ges emellertid uttryck för ytterligare former av politisk vilja i vilken den exekutiva makten ställs inför realpolitiska överväganden och kostnadskalkyler. Huruvida stater väcker åtal alternativt utlämnar blir härmed en fråga om statssuveränitet och jurisdiktion utifrån territoriell basis, diplomatiska förbindelser, nationellt och internationellt politiskt tryck, samt om att upprätthålla status quo i de internationella relationerna (Bassiouni i Macedo 2004:40, HRW fact sheet B).
Huruvida en svensk politisk vilja att tillämpa principen om universell jurisdiktion föreligger går att diskutera. Regeringens politiska retorik och offentliga ställnings-tagande är i regel ett starkt fördömande av folkrättsbrott. I linje med detta tar Sverige offentlig ställning för internationella brottmålsdomstolen (ICC) och behovet att ställa förövare av grova folkrättsbrott inför rätta, det vill säga att straffrihet inte skall finnas för dessa brott (Laila Freivalds, Utrikesdepartementet 2005-04-01). Vidare ger den svenska regeringen uttryck för behovet av en oberoende judikativ makt i förhållande till den exekutiva, samt ett upphävande av folkrättslig immunitet (Anna Lindh, Regeringskansliet 1999-01-26). Sammantaget ger den svenska regeringens officiella hållning i folkrättsfrågor en skenbar bild av progressivitet och politisk vilja. Huruvida denna bild avspeglar faktiska förhållanden går emellertid att diskutera. Om vi ser till lagstiftningen framgår det tydligt att den judikativa makten inte åtnjuter en oberoende ställning gentemot den exekutiva makten (se 3.2.1). Vidare går det att utläsa av fallet Sucharev att frågan om immunitet gör sig gällande. Ifrågasättas bör även det faktum att en misstänkt krigsförbrytare överhuvudtaget bjuds in av Sveriges regering.
Ser vi till den politiska viljan i Spanien och Belgien gäller dock andra premisser då den faktiska lagstiftningen visar på en politisk vilja att tillämpa universell jurisdiktion där enskilda åklagare och individer kan driva rättsprocesser i folkrättsligt känsliga ärenden. Huruvida detta är resultatet av ett politiskt ställningstagande går emellertid att diskutera.
Ser vi till det spanska fallet kan den exekutiva maktens politiska retorik snarare påvisa politisk ovilja såsom den spanske konservative premiärministern José Maria Aznars uttalande om Pinochet-fallet: ”I don´t want Spain to become an International Criminal Court” (Roht-Arriaza 2005:59). Vidare kan Aznars politiska vilja att beivra folkrättsbrott ifrågasättas då denne umgicks privat med argentinska underrättelse-officerer . Den politiska viljan som skapat den spanska lagstiftningen går snarare att härleda till den folkopinion som är en produkt av det historiska arv Franco-eran lämnat efter sig (Roht-Arriaza 2005:16). Det faktum att Spanien misslyckas med att få Pinochet utlämnad går snarare att härleda till brittisk politisk ovilja (se 3.3.2).
I det belgiska fallet är det emellertid för oss oklart vilka politiska ställningstaganden som ligger bakom den belgiska lagstiftningen. Klart är dock att efterspelet av de rättsprocesser under principen om universell jurisdiktion som utspelade sig i Belgien kom som vi tidigare nämnt att resultera i legislativ regression. En del i denna legislativa förändring går att härleda till det yttre politiska tryck Belgiens regering utsattes för . Detta skulle snarare kunna betraktas som en politisk ovilja från den legislativa makten i Belgien.
Av ovanstående diskussion att döma vill vi argumentera för att ett tillfredsställande specifikt kausalt samband mellan politisk vilja och tillämpningen av universell jurisdiktion ej går att påvisas i våra komparerade fall. Möjligen kan man argumentera för ett kausalt samband mellan politisk ovilja och icketillämpning föreligger.
4.3 Judikativ autonomi
En generell förståelse av begreppet judikativ autonomi åsyftar åklagares och domares möjlighet att, oavsett den exekutiva makten, agera oberoende utifrån dess uppfattning om i vilken utsträckning respektive nationell lagstiftning möjliggör en tillämpning av principen om universell jurisdiktion. Vid en närmare betraktelse av de länder vi valt att komparera blir emellertid tydligt att graden av judikativ autonomi är varierande både mellan länderna och inom länderna över tid. Den bedömning Robert Hårdh gör om den svenska rättsordningen i folkrättsliga ärenden, det vill säga att den lagstadgade ordergången är ovärdigt ett modernt rättssamhälle (se 3.2.2), blir här aktuell. Det kan hävdas att Sverige har allt annat än en oberoende judikativ makt i relation till den exekutiva makten i folkrättsliga ärenden. Fallet Sucharev och den relation som häri åskådliggörs mellan åklagare och regering tydliggör den politiska känslighet vilken kan ge en förklaring till varför åtal inte väcks. Vidare menar vi att det är högst olämpligt att ett svenskt statsråd uttalar sig i ett rättsligt ärende (se 3.2.2). Frågan vi ställer oss är i vilket annat sammanhang i ett rättssamhälle detta skulle ha betraktats som lämpligt.
De spanska och belgiska rättssystemen överensstämmer i högre grad än det svenska med principen om statsmaktens tredelade arbetsfördelning i folkrättsliga ärenden. Om vi ser till Spanien kräver konstitutionen den judikativa maktens oberoende gentemot den exekutiva makten. Som vi tidigare nämnt är detta ett resultat av de reformer lagstiftningen genomgick i post-Franco-eran (se 3.3.1). Uppgiften att främja rättvisa, försvara rättsstaten, samt att skydda medborgarnas intressen är den grund från vilken acción popular utgår. Vi vill argumentera för att enskilda individers möjlighet att driva en rättsprocess i samarbete med åklagarmyndigheten ökar sannolikheten att kontroversiella och svåra fall lagförs. Avgörande för att detta tillåts ske är premissen att möjlighet saknas för den exekutiva makten att intervenera. Den spanska konstitutionen fastställer ovanstående arbetsfördelning. Den belgiska lagstiftningen har genom den legislativa regression som skett mer kommit att inskränka enskildas möjlighet att driva rättsprocesser (constitution de partie civile). Detta i någon mån för att förhindra att nya kontroversiella fall tas upp. I Sverige får brottsoffret förlita sig till att den polisanmälan som lämnas in anses av åklagare vara lämpligt föremål för åtal. Som vi tidigare nämnt problematiseras denna ordergång i högre utsträckning i folkrättsliga ärenden, där även den exekutiva makten skall tillfrågas (se 3.2.1). Den politiska känslighet som den svenska ordergången ger upphov till har genom fallet Sucharev visat sig vara olämplig i den bemärkelse att åklagarämbetet inte tillåts ta beslut utifrån juridisk basis (tolka och implementera lag). Regeringsmaktens realpolitiska överväganden blir snarare vägledande.
Som nämnts tidigare är syftet med en oberoende judikativ makt i den specifikt folkrättsliga kontexten att denna agerar i människorättens intressen snarare än som en representant för statsintressen och raison d’état. Den judikativa autonomin har som uppgift att i någon mån garantera en rättslig kontinuitet och förutsägbarhet i tillämpningen av regelverket kring universell jurisdiktion. Internationella traktat och sedvana implicerar således den judikativa maktens skyldighet erga omnes att beivra folkrättsbrott med jus cogens-status (se 2.1). Genom de fall vi komparerar har det emellertid visat sig att den exekutiva maktens inskränkningar av denna autonomi riskerar att leda till en mer sporadisk tillämpning, en snävare tolkning, eller ingen tillämpning alls.
Således argumenterar vi för att ett tillfredställande specifikt kausalt samband mellan judikativ autonomi och tillämpningen av universell jurisdiktion föreligger.
4.4 Slutsatser
Ur ovanstående diskussion drar vi slutsatsen att stöd för vår hypotes föreligger. När den judikativa makten tillåts tolka och implementera lagstiftning oberoende av den exekutiva makten tenderar lagföring av grova folkrättsbrott ske i högre utsträckning. Svaret på vår problemformulering blir således att skillnaderna i Sverige, Spanien och Belgiens tillämpningen av principen om universell jurisdiktion går att finna i statsmaktens tredelade arbetsfördelning. Således åtnjuter judikativ autonomi ett specifikt kausalt samband med tillämpningen av universell jurisdiktion i våra komparerade fall. Vidare vill vi belysa vikten av att enskilda civila parter ges möjlighet att i ett initialt skede driva rättsprocesser då vi givits en förståelse för hur avgörande detta är för att folkrättsbrott skall aktualiseras.
Vi vill emellertid inte med denna slutsats utesluta kausaliteten hos vare sig anknytningsprincipen eller politisk vilja i våra komparerade fall. Anknytnings-principen tenderar i egenskap av internationell sedvana att åtnjuta kausalitet i en folkrättslig kontext, då denna princip legitimerar staters extraterritoriella jurisdiktion. Politisk vilja åtnjuter i sin tur delvis kausalitet i egenskap av statsintressen och raison d’état-doktrin. Emellertid handlar denna kausalitet snarare om en beskaffenhet att förhindra tillämpning av universell jurisdiktion i våra komparerade fall, snarare än att möjliggöra densamma.
5. Diskussion
Syftet med denna uppsats var att få ökad förståelse för samspelet mellan internationell och nationell straffrätt, samt enskilda nationella rättssystems möjligheter att utkräva ansvar för grova folkrättsbrott och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter enligt principen om universell jurisdiktion. De insikter vi delgivits under arbetets gång synliggör problemdimensioner som föreligger för nationella rättssystem i tillämpning av universell jurisdiktion. Vad som framgår är att en tydlig politisk ovilja att frångå en av tradition given statssuveränitet utifrån en territoriell basis för jurisdiktion föreligger. I folkrättsligt känsliga ärenden förefaller detta att resultera i att stater hellre medger misstänkta förövare immunitet än att utlämna eller åtala under universell jurisdiktion. Risken vi ser i detta är att den politiska makten omöjliggör en juridisk prövning av grova folkrättsbrott då dessa snarare underställs realpolitiska överväganden. Vi frågar oss huruvida folkrättsliga ärenden i framtiden kommer att tillåtas vara föremål för juridiken eller förbli föremål för ett politiskt spel. Vad gäller våra komparerade fall visar vår uppsats att möjligheterna för den judikativa makten att förhålla sig autonom gentemot den exekutiva makten är avgörande för tillämpningen av universell jurisdiktion. Detta då vi hävdar att enskilda staters politiska vilja att beivra grova brott mot de mänskliga rättigheterna starkt kan ifrågasättas. Denna politiska ovilja enskilda stater uppvisar kan möjligen härledas till en aversion för principen om universalitet per se. Eller ger det internationella samfundets avsaknad av konsensus kring uppfattning om huruvida grova folkrättsbrott åtnjuter status av jus cogens eller ålägger stater skyldigheter erga omnes upphov till den politiska oviljan? Dessa frågor anser vi emellertid vara föremål för framtida forskning.
I situationer där stater saknar politisk vilja, eller där den politiska makten omöjliggör den judikativa maktens prövning av grova folkrättsbrott ser vi, i enlighet med komplementaritetsprincipen, emellertid en möjlighet i att internationell straffrätt kompletterar enskilda nationella rättssystems tillkortakommanden och en annars frånvarande lagföring. Internationella brottmålsdomstolen (ICC) skulle kunna tjäna detta syfte genom dess permanenta och oberoende kvalitet. Folkrätten blir således subsidiär till nationell lagstiftning, men kan även utgöra en påtryckningsmekanism på enskilda nationella rättssystems tillämpning av universell jurisdiktion. Yttermera har ICC proaktiva och förebyggande egenskaper, till skillnad från nationella rättssystems i någon mån reaktiva förhållande till redan begångna brott. Vi bedömer emellertid ICC:s förmåga att helt ersätta nationella rättssystem vad gäller lagföring av grova folkrättsbrott som orimligt då ICC i skrivande stund inte utgör en heltäckande rättsinstans.
6. Referenser
6.1 Litteratur
Asp, Petter & Lundquist, Ulf, 1996. Straff och process 1997: Författningssamling i straff och processrätt. Uppsala: Iustus förlag.
Bassiouni, M. Cherif i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Bring, Ove & Mahmoudi, Said. 2001, andra upplagan. Sverige och folkrätten. Stockholm, Nordstedts Juridik AB.
De Greif, Pablo i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Denscombe, Martyn. 2000. Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund, Studentlitteratur.
Falk, Richard. A i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Hjerner, Lars, Bring, Ove & Mahmoudi, Said. 2000. svensk juristtidning, åttiofemte årgången. Pinochet-målet: Folkrätten och svensk rätt. Uppsala, Iustus förlag.
Human Rights Watch (HRW). 1999. vol.11. nr.1 (b). Political Genocide – the Spanish Accusation, Restricted Immunity: Pinochet in the House of the Lords.
Human Rights Watch, HRW (fact sheets). The Pinochet Precedent – How Victims Pursue Human Rights Criminals Abroad. (Political will = A, Speciality principle = B).
Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne. 2005, sjunde upplagan. Straffansvar. Stockholm, Nordstedts Juridik AB.
Macedo, Stephen i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Malanczuk, Peter. 1997, sjunde upplagan. Akehurst´s Modern Introduction to International Law. London, Routledge
Marks, Stephen. P i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Hopkin, Jonathan i Marsh, David & Stoker, Gerry (ed.) 2002, andra upplagan. Theory and Methods in Political Science. UK. Palgrave Macmillan.
May, Larry. 2005. Crimes against Humanity: A Normative Account. Cambridge, Cambridge University Press.
Nowak, Manfred. 2003. Introduction to the International Human Rights Regime. Leiden/Boston, Martinus Nijhoff Publishers
Ratner, Steven. R & Abrams, Jason. S. 2001, andra upplagan. Accountability for Human Rights Atrocities in International Law: Beyond the Nuremberg Legacy. Oxford, Oxford University Press.
Reydams, Luc 2004. Universal Jurisdiction: International and Municipal Legal Perspectives. Oxford, Oxford University Press.
Rienecker, Lotte & Stray Joergensen, Peter. 2000. Att skriva en bra uppsats. Malmö. Liber.
Robinson, Mary, i Macedo (ed.) 2004. Universal Jurisdiction: National Courts and the Prosecution of serious crimes under International Law. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Roht-Arriaza, Naomi. 2004, pp.375-389. Universal Jurisdiction: Steps Forward, Steps Back. Leiden Journal of International Law.
Roht-Arriaza, Naomi. 2005. The Pinochet Effect: Transnational Justice in the Age of Human Rights. Philadelphia, University of Pennsylvania Press.
Wallace, Rebecca M. M. 2002, fjärde upplagan. International Law. London, Sweet & Maxwell.
Wong, Christoffer. 2004. Criminal Act, Criminal Jurisdiction and Criminal Justice. Krakow, Polpress Publisher
6.2 Journalistiskt material
Göteborgs-Posten. 2006-01-24. Björklund besvärad av ryskt besök
Truedsson, Lars i fredstidningen Pax 2006 nr.1. sida 3. Polisanmälan lades ner – misstänkt krigsförbrytare bjöds till Sverige – men fallet utreddes aldrig.
6.3 Offentligt material
Lindh, Anna. 1999-01-26. Sverige ska ändra lagen. Regeringskansliet.
Freivalds, Laila. 2005-04-01. Sverige välkomnar FN:s beslut om ICC i Darfur. Utrikesdepartementet.
Granskningsärende 2005/06:37
Åklagarbeslut: Dnr. C1-19-06
Anmälan om folkrättsbrott enligt 22 kapitlet §6 Brottsbalken 2006-01-23. Stockholm
6.4 Intervju
Hårdh, Robert. Generalsekreterare Svenska Helsingforskommittén. 2006-05-02
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
