Det kortsiktiga näringslivet

Vi har på senare tid upplevt en paradox i den svenska ekonomin. Samtidigt som exportindustrin går utmärkt och den inhemska konsumtionen är stark ser vi en fortsatt hög arbetslöshet och satsningar från företagens sida på investeringar är få. De förklaringar som brukar förekomma är den globalisering som förflyttar produktionen till låglöneländerna och den svenska skattepolitiken som försvårar företagsamhet. Jag anser att dessa argument ger allt annat än en heltäckande förklaring. Till en början ger den ”hotande” globaliseringen snarare fler affärsmöjligheter då fler marknader görs tillgängliga. Vidare har det visat sig att svenska företag har varit lönsamma trots svensk skattepolitik. En förklaring som sällan tas upp i de här sammanhangen är företagens egna förfaranden och hur dessa påverkar arbetsmarknaden och investeringar i den svenska ekonomin.
Den kortsiktighet som råder i aktiebolagen blir allt mer påtaglig, behovet att visa goda resultat för börsanalytikerna ställer de långsiktiga satsningarna på skam. En annan aspekt på detta är de bonus och optionsprogram som erbjuds företagens ledningar och som ofta beror på hur vinsten och aktieutvecklingen utvecklar sig. Riskerna här är att företagsledningen i sin iver att kvalificera sig till extra tillskott i lönekuverten ägnar sig åt ”kreativ bokföring” och ett ohämmat kapande i ”kostnadsmassan”. Det är med detta tankesätt som poster som säkerhet, lokalkostnader, arbetsmiljö och löner endast betraktas som kostnader och inte tillgångar. Detta kan föra med sig en mängd effekter som osäkra värdetransporter, ovilja att bygga nya forskningsanläggningar, oförmåga att skapa en hälsosam arbetsmiljö och även att nyanställa personal, då allt detta räknas som kostnader vilket ger en sämre vinst i kvartalsrapporten.
Så den kortsiktighet som präglar svenskt näringsliv har alltså en avgörande inverkan på samhällsekonomin, men även på arbetsplatserna där de anställda förlorar jobb eller kolleger med allt vad det innebär då det är just denna åtgärd som kan premieras med en bonus.

Frälsning genom fattigdom?

Vem vill egentligen bekämpa fattigdomen idag? Realiteten är att det är allt fler som livnär sig på andras misär. Biståndsarbetare som blir så beroende av att de fattiga förblir fattiga. Även den som utgör själva stereotypen för det ideella arbetet, Moder Theresa såg inte fattigdomen som ett problem som skulle bekämpas utan snarare som en väg till saligheten. Hon såg likt andra inom missionsrörelsen fattigdomen som ett deterministiskt tillstånd, ett tillstånd som var den fattiges väg till frälsning.
För att ta ett närmare exempel kan vi betrakta stadsmissionens arbete för de hemlösa. Den senaste tidens skandaler med lägenhetsaffärer och orimliga löner förvånar inte längre. Varför skulle stadsmissionen vara bättre än Skandia? Oavsett om det sitter präster i styrelsen som predikar för ett moraliskt grundat näringsliv är stadsmissionen just endast en del av näringslivet. Organisationen är i grund och botten ett vinstdrivande företag. De hemlösas väg ur utanförskapet är inte målet för verksamheten utan snarare ett medel. Utan hemlösa inga bidrag, utan bidrag inga orimliga löner.
Så här i juletider ökar alltid donationerna till hjälporganisationerna. Är detta ett tecken på empati och solidaritet i sann julanda eller endast ett försök för oss Svenssons att stilla vårt eget samvete? Eller är det ett sätt att berättiga att vi konsumerar för i snitt 5700 kronor per person i Decemberhandeln? Vetskapen att detta sammanlagt motsvarar mer än dubbelt så mycket som det offentliga biståndet eller för den delen en summa tillräckligt stor för att förse alla världens HIV smittade med mediciner ger en skrämmande kontrast. Kontentan är att om viljan fanns kunde vi utrota fattigdomen till kostnaden av ett lite mindre extravagant julfirande i den rika världen. Vad är det då som hindrar oss?

Äldreomsorg värd namnet?

På jobbet i hemtjänsten inom kommunen som nyligen korades till ”Sveriges bästa att leva i”, samt kommunen som utger sig för att vara platsen där ”friheten är lite större” slås jag av den hjärtlöshet som verkar prägla biståndshandläggarnas arbete. Bedömningen av hur mycket hjälp ”Asta” behöver på ålderns höst eller ”Johan” med sitt handikapp är ofta svår att acceptera som skälig, human eller rättvis. Rättvis då skillnaden både mellan olika vårdtagare med till synes liknande behov och mellan de olika tjänsterna kan vara stora. Man kan fråga sig varför någon som bara är berättigad att få hjälp att bädda rent en gång i månaden tillåts lyxen att tvätta varannan vecka. Inhumant då jag anser det horribelt att endast få hjälp att duscha en gång i veckan, få hela veckans mat i packet på måndagen eller att få städat var tredje vecka. Det sistnämnda måste ses med perspektivet att vårdtagarna ofta pga av olika handikapp är oförmögna att själva göra något åt sin situation. Resultatet är att Asta kan tvingas leva med sin smuts i tre veckor tills någon kommer (vem det nu är får Asta sällan veta) och hastar bort det.
Den uppenbara förklaringen till att det ser ut som det gör är att kommuntjänstemännen är hjärtlösa. Jag ser dock att roten till problemet går att finna i den bristen på ett helhetsperspektiv och kortsiktighet som råder i förvaltningsarbetet. När man som tjänsteman får uppgiften att sänka kostnaderna för exempelvis städning leder detta till ett ”tunnelseende”. Den miljonen man kan tjäna på att skära lite i Astas hjälp leder till stora kostnadsökningar för exempel sjukvården då Asta tvingas söka hjälp för exempelvis den infektion som den bakteriehärd hon tvingats leva i och den näringsfattiga mat hon äter har resulterat i. Jag undrar om Asta håller med i de epitet som kommunerna stoltserar med.