Frälsning genom fattigdom?

Vem vill egentligen bekämpa fattigdomen idag? Realiteten är att det är allt fler som livnär sig på andras misär. Biståndsarbetare som blir så beroende av att de fattiga förblir fattiga. Även den som utgör själva stereotypen för det ideella arbetet, Moder Theresa såg inte fattigdomen som ett problem som skulle bekämpas utan snarare som en väg till saligheten. Hon såg likt andra inom missionsrörelsen fattigdomen som ett deterministiskt tillstånd, ett tillstånd som var den fattiges väg till frälsning.
För att ta ett närmare exempel kan vi betrakta stadsmissionens arbete för de hemlösa. Den senaste tidens skandaler med lägenhetsaffärer och orimliga löner förvånar inte längre. Varför skulle stadsmissionen vara bättre än Skandia? Oavsett om det sitter präster i styrelsen som predikar för ett moraliskt grundat näringsliv är stadsmissionen just endast en del av näringslivet. Organisationen är i grund och botten ett vinstdrivande företag. De hemlösas väg ur utanförskapet är inte målet för verksamheten utan snarare ett medel. Utan hemlösa inga bidrag, utan bidrag inga orimliga löner.
Så här i juletider ökar alltid donationerna till hjälporganisationerna. Är detta ett tecken på empati och solidaritet i sann julanda eller endast ett försök för oss Svenssons att stilla vårt eget samvete? Eller är det ett sätt att berättiga att vi konsumerar för i snitt 5700 kronor per person i Decemberhandeln? Vetskapen att detta sammanlagt motsvarar mer än dubbelt så mycket som det offentliga biståndet eller för den delen en summa tillräckligt stor för att förse alla världens HIV smittade med mediciner ger en skrämmande kontrast. Kontentan är att om viljan fanns kunde vi utrota fattigdomen till kostnaden av ett lite mindre extravagant julfirande i den rika världen. Vad är det då som hindrar oss?